Fiiinskvaller i "S".

Jag hade en gång en chef som sa att "Om styrelsen vill att jag ska åstadkomma de resultat de kräver har de tre alternativ att välja mellan: Vapen, porr eller droger."
Fyra på listan över saker som är, eller i alla fall kan vara, lika lönsamma som smutsiga är antagligen skvaller.
Det verkar åtminstone vara med den förhoppningen som Bonnier, och Amelia Adamo, nu satsar på just en skvallertidning.
Förmodligen finns det många bra anledningar till att de döpt sin tidning till "S", men sökmotoroptimering kan inte en av dem. För mer svårgooglat namn än "S" får man leta efter. Länge.
Men, i alla fall, det här är en tidning som känns aningen mindre trashig än Veckans Nu och en smula modernare än Svensk Damtidning. Det är trots allt lite befriande att slippa läsa om Lindsey Lohans eventuella gropar i låren, Jordans senaste tutt-fyllebravader eller något lismande hemma-hos-reportage hos någon halvdöd baron när man vill stilla det smutsiga svallerbegäret.
"S" väg till de skvallersugnas plånböcker går istället via vår fascination över den svenska överklassen. En fascination som inte direkt kommer att avta i och med sommarens kronprinsessbröllop.
"S" överklassorienterade rapportering spänner över högt och lågt, men artikeln som kartlägger originalbratsen, de som startade en av de vidrigaste (och mest långlivade) trenderna som någonsin uppstått, hade faktiskt varit ett intressant inslag även i en mer seriöst profilerad publikation. Artikeln berättar om hur stekarkulturen uppstod och beskriver dess utveckling, från de första trevande champagnespruten runt Stureplan 1996, via obskyra herrsällskap med märkliga riter, fram till medlemmarnas aktuella positioner som finansmän, näringslivstoppar och mediemoguler.
Om man hade velat ha ett mer lättgooglat och tillika deskriptivt namn hade Överklassnytt varit ett lämpligt val. Och frågan är om inte det här varit en inspirationskälla till upplägget i "S":

S, skvallertidningar, Bonniers, Amelia Adamo, överklassen