En lyckad ringsignal.

Jag fick en väldigt fin födelsedagspresent av Johan. När vi var på Joe Farelli´s och åt brunch i söndags så låg det plötsligt en liten ask på brickrännan där man står för att plocka på ribs och pizzaslices på sin tallrik.
Den innehöll en riktig drömring.
När jag drabbas av Jante som säger att man inte kan ha en sådan fin ring på sig hur som helst, tänker jag att jag har åldrat ihop till den. Och då känns den berättigad igen.
Samtidigt som han gav mig ringen, berättade han om ett presentprank som han fantiserat ihop, men gudskelov inte realiserat. När han var i Köpenhamn och föreläste i förra veckan gick han förbi ett skyltfönster med stora, vråltantiga bärnstenssmycken i skylten. Eftersom han vet att det kanske är det sista jag skulle sätta på mig, dök den upp i hans huvud. Tanken på skämtet att köpa bärnstenssmycket och ge mig det i present.
Det jag skulle upplevt då var, att han, efter att ha känt mig i tjugofyra år hade:

• Gett mig ett smycke jag hatade.

• Fast var jättedyrt.

• Som dessutom betalats i en valuta som är en och en halv gång den svenska kronan.

• Och var omöjligt att byta.

Väldigt kul skämt. I teorin.