Déjà vu.

Det var inte bara namnet på det ute-/inneställe i Göteborg där jag har haft roligast i mina dagar, utan är också känslan jag hade när jag nyss gick ner i hotellets restaurang, beställde en Club Sandwich, ett glas Zinfandel och ...
Ja, eftersom jag bloggade om det förra gången är det lika bra att köra en repris:

Lika ovälkomna som motstridiga känslor.
När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.