Det var inte bara namnet på det ute-/inneställe i Göteborg där jag har haft roligast i mina dagar, utan är också känslan jag hade när jag nyss gick ner i hotellets restaurang, beställde en Club Sandwich, ett glas Zinfandel och ...
Ja, eftersom jag bloggade om det förra gången är det lika bra att köra en repris:
Lika ovälkomna som motstridiga känslor.
När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.
Underbart inlägg. Skrattar nästan upp ostkrokarna jag nyss sänkt.
SvaraRaderaHärligt! Så där funkar min hjärna också. Skrattade jag så att jag välte kaffekoppen, men det var det värt! :-D
SvaraRadera