Sent påtänkt om Guldbaggegalan.

Först hade jag tänkt att skriva något om Guldbaggegalan, och då främst de sketcher som visades mot slutet (jag såg bara den andra halvan av galan). Sedan blev det inte av, men när jag fick ett mail av en kompis igår, formulerade han det så bra, så jag tar upp det ändå, trots att det hunnit bli tämligen inaktuellt:
Kompis: Apropå, vad sägs om Johan Glans* prestation på Guldbaggegalan?
Jag: Jamen, gud! Jag var väldigt sugen på att göra ett inlägg om den grejen, men det blev aldrig av. "Sketcherna som fick Dr Mugg att framstå som Ibsen" typ.
Kompis: Åh, varför gjorde du det inte?! Fick mig att minnas högstadiet; skolrevy i nian, typ. Klassens exhibitionist och självutnämnde lustigkurre tar huvudrollen med sitt från många förebilder lånade och amatörmässigt framförda förlägna minspel och pubertala missriktade skämt. Lärarna håller sig i stolarna eftersom plumpheten hela tiden lurar och utan förvarning kan drabba vem som helst i lokalen.

Ja, nog kändes exempelvis sketchen där Olle Sarri blev jättebajsenödig av att äta otroligt mycket bruna bönor och inte hittade någon toalett något som spånats fram i en högstadiecafeteria.

Det här är inte bajssketchen, utan något som ska föreställa Göta Kanal i ångestversion. Och nog är det ångest alltid.

*Johan Glans är underbar och fantastiskt bra på nästan alla vis, så därför var det extra smärtsamt att se honom i ett sådant lågvattenmärkesammanhang.

Guldbaggegalan, Johan Glans