En sak som var signifikant för mitt 2009 är att så fort jag fått en någorlunda substantiell tanke i huvudet så har jag också börjat fundera på dess forum.
Är det ett blogginlägg, en tweet eller kanske en uppdatering på Facebook?
Eller ska jag messa en kompis?
Som den här tanken, till exempel. Var gör den sig bäst?
Här, på Twitter eller på Fejan?
Eller borde den måntro ha fastnat i hjärnans censurfilter på grund av bristande allmänintresse?
Klockrent! Vet inte hur många gånger jag vaknat på natten och kommit på nån smart [?] tanke som jag sen tänkt att jag ska twittra eller blogga om på morgonen. (Att jag sedan ofta glömt vad det var när jag vaknar igen är en annan sak.) :)
SvaraRaderaÅh, där känner jag igen mig. För mig går oftast tankarna så här:
SvaraRaderaVäldigt kort och fyndigt eller väldigt sarkastiskt/cyniskt över något aktuellt - twitter
Fullständigt tokigt - status på FB
Embryot till en bra historia - bloggen
Något jag kan bli snuskigt rik på - bokprojekt
Övrigt - kompiskontakt
Helt rätt!
SvaraRaderaJag skiljer på de olika forumen efter "målgrupp".
LinkedIn - Kontakter jag träffat IRL i jobbet. Endast tråkiga, "karriärmässiga" updates
FB - Folk jag träffat IRL och som jag har någon form av personlig relation till. Ibland en dubbelpost från Twitter (väldigt få gemensamma kontakter). Ofta kommentarer på andras. Personliga grejer hamnar oftast här.
Twitter - Människor som jag endast i undantagsfall träffat IRL (i alla fall när jag/de börjar "umgås"). Här kan vad som helst hamna. Detta är första stället jag skriver. Ibland blir det en bloggpost, ibland en FB-update.
Dessutom har jag börjat (lite på din inrådan, faktiskt) att kommentera mer på bloggar jag följer.
I-landsproblem möjligen, men bristande allmänintresse var det ju inte. Så där tänker jag också jämt, och retar mig på att det inte finns något självklart "allting"-ställe.
SvaraRaderaDessutom: när ska de uppfinna den där manicken som gör att man kan blogga/twittra/facebooka direkt från hjärnan?
De där funderingarna - shit...dubbelshit. Gör mig bara ännu mer kluven, delad och upphackad.
SvaraRaderaÅ andra sidan har jag sörjt väl för det själv; Nemo, musselmmanen, P J - författaren, tjänstemannen, lebemannen, löparnissen osv.
Skrotade i alla fall en kanal - Twitter. Kvar; Blogg & Facebook.
Kompisar att messa - de flesta IRL-polare fattar inte elektronisk kommunikation. Dessutom är de få. Mer om det imorgon
Funderar på att gå omkring med headset på stan som är direktkopplat till en central med telefonnissar som sedan publicerar live. Som ett telex, fast digitalt. Inte Twitter, inte FB och inte blogg. Telex. That's the new old shit.
SvaraRaderaBe that as it may. Det är alltid skoj att följa någons tankegångar, om något. Det är säkert fler som har samma "problem" och det är ju väldigt tidstypiskt.
SvaraRaderaJag är nyfiken på om din syn på Ranelidaren förändrats efter dagens stjärneslott (om du såg det). Jag vidhåller min åsikt om att han är en färgglad person som jag diggar.
hahaha..
SvaraRaderaKristina: Det gör jag heeela tiden. Och i 99% av fallen har jag glömt av alltihop när jag vaknar.
SvaraRaderaAnjo: Jag är inte lika tokig som du på FB och jag har inget som håller måttet för ett bokprojekt. Annars håller jag med ;).
PO: Linkedin tycker jag är så zzzz... så där hänger jag aldrig.
Annars tycker jag att din analys stämmer väldigt bra. Och så fick jag dåligt samvete för att jag inte levt som jag lärt på sistone.
Anna: Vad menar du med allting-ställe?
Twittra direkt från hjärnan, njä, det låter livsfarligt ;).
Fredric: En ganska lysande idé. Gammal teknik möter ny och ljuv musik kan mycket väl uppstå.
Lola: Nu har jag skrivit om Ranelid. Han är en färgstark person som jag ... inte gillar. :)
Ett allting-ställe = ett alternativ till FB, bloggen och Twitter, där allting passar.
SvaraRaderaLinkedIn är enbart ett karriärnätverk. Där har jag kontakt mer personer som jag träffat professionellt irl.
SvaraRaderaSjälv använder jag det ganska flitigt, men inte som statusuppdatering á la FB. Jag ser det som en "vem-känner-vem"-applikation där jag kan dra nytta av mina vänners vänner i min karriär.
Som fd högskoleanställd är det också ett väldigt bra forum att hålla koll på gamla exjobbare när de nu gör sina karriärer. Man vet aldrig när man kommer att få nytta av en gammal kontakt igen.
Man umgås inte på LinkedIn, man visar upp sig. Jag delar heller ingen personlig info där.
Umgås gör jag istället på FB och Twitter. Och i en och annan kommentartråd...
/P.O.