Jädrar i min låda vilket skönt gensvar det blev på mitt två-kommentarer-om-dagen-inlägg! Första gången jag fått ett tresiffrigt antal kommentarer, 102 stycken, som det ser ut just nu. Plötsligt fick jag livstecken från många av er som jag inte hade aning om att ni läste. Eller ens existerade, om jag ska vara ärlig. Tack snälla, rara för det.
Väldigt många av er var dessutom så med på noterna att ni länkade och spred uppropet vidare. Vi är alltså många som skriver under på att kommentarerna är bränslet vi bloggare tuffar vidare på.
Men (och jag hoppas att jag inte låter gnällig nu), det går inte att bli klok på vad som triggar kommenterarna att ta till tangentbordet. Nästa inlägg jag skrev, efter kommentarinlägget, var en ganska svavelosande, eh ... reflektion över Idolfinalen, något som också borde engagera ganska många.
Summa kommentarer på det: Noll.
Jag klagar inte, jag tycker bara att det är lite märkligt.
Apropå klaga, i likhet med de flesta av oss är jag just nu:
1. Stressad.
2. Astrött.
Om inte julen och julledigheten hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna något annat man firar och är ledig för, annars hade det bara inte gått.
Och, precis som jag hade på känn, för ganska precis ett år sedan gnällde jag om exakt samma saker. Som vanligt går livet i loop.
7 kommentarer:
Hej. :)
Abbes pappa: Hej, på dej! Bra kommentar. :)
Hm, lurigt med kommentarer. Jag skriver nog kommentarer bara när saker berör mig på ett bra sätt, eller när jag blir riktigt, riktigt upprörd (och tror mig ha en möjlighet att påverka).
Det senare har jag inte känt behov av och lovord dansar inte direkt ur min mun. Men, bättring på gång. :-)
bra initiativ att prata om det här Ulrika, det ÄR ju ett problem (om än lite fåfängt ;)
Det är nog svårare att hinna kommentera idag för man läser så många fler nu än "förr", och som du säger använder man RSS-läsare för det. Men jag saknar kommentarer exakt lika mycket som du, erkänner att jag t o m har undersökt om det är tekniska fel som gör att det sällan kommenteras hos mig.
(men jag får nog erkänna att som jag ropar får jag svar. Dvs jag bloggar väääldigt sporadiskt numera = mina läsare kommenterar lika sällan).
kommentarer är alltid kul att få, ris som ros. Jag skriver för det mesta hej första gången jag besöker en blogg.
En tanke angående det där med att vara stressad och astrött: kanske är vi stressade och aströtta just för att det börjar närma sig jul? Det är som tempot och hetsen ökar precis vid den tidpunkt på året då naturen säger till oss att vi borde ta det lugnt, kura skymning (d.v.s. ta det lugnt mest hela dagen eftersom det år så få timmar det är ljust), krypa upp i soffan och drick något varm.
Idol har jag inte följt alls, halvsvårt att kommentera det då... :-)
Annars flyter jag in och ut här och emellanåt, när jag känner att andan faller på, kommenterar jag. Men det verkar generellt som om färre kommenterar numera. Jag tänker inte på min egen blogg, den är pytteliten och jag förväntar mig inte så mycket kommenterar (utom kanske från nära och kära och de kommenterar aldrig?!?) men även när man läser större bloggar av god kvalitet. De större utan kvalitet läser jag inte så jag kan inte uttala mig om det.
Skicka en kommentar