Sista-minuten-granen.

Trots att det är dan före dan före dan så har vi inte köpt någon gran än. Förhoppningsvis ska det ske i kväll.
Första året vi bodde här i Stallet, när Frida var bebis och Jonathan inte påtänkt än, var vi ännu senare ute med granköpet. Dagen innan julafton hade Johan lovat att köpa en på vägen hem från jobbet. Det visade sig dock att alla granar var slut. Precis överallt.
Eftersom han insåg hur impopulär han skulle vara om han kom hem granlös denna kväll åkte han till sin syster som då bodde på en hästgård i Vallda. Han fick en extremt bristfälligt fungerande ficklampa och en makalöst slö yxa i sina händer och begav sig ut i deras skog.
Iklädd Armanikostym och finskor (sådana man har på fötterna, alltså).
Naturligtvis ösregnade det, var geggigt och allmänt jävligt.
Samt kolmörkt.
Ursinnig och frustrerad famlade han sig fram bland barrträden och försökte måtta fram en i lagom storlek.
Med hjälp av den slöa yxan fick han till sist, ösregnsblöt och lerig, nedlagt trädet och släpade in det i bilen.
Bara för att upptäcka att det var en ... tall.
Vi hade en jultall det året.
Det var ganska stilfullt, faktiskt.