Det är knappast någon kioskvältare att berätta att man sist av alla i galaxen sett Män som hatar kvinnor. Men inte desto mindre gjorde jag det igår.
Naturligtvis har jag läst alla böckerna (ett av mina skönaste Stieg Larsson-moments har jag skrivit om här) och eftersom jag rankar dem som verkliga toppböcker, var jag beredd på, i bästa fall, en medioker filmupplevelse.
Men, hej, vad jag rycktes med! Läsupplevelse var tillräckligt långt bak i tiden för att det skulle bli spännande, jag kom inte ihåg varje detalj, och samtidigt speglades allt jag kom ihåg från boken på ett tillfredsställande sätt.
Det finns dock ett fenomen som aldrig verkar försvinna från den svenske manusförfattarens mind set. Och det är att man, år 2009, fortfarande kallar varandra för efternamn. Det är därför vi får höra kriminalkommissarien ropa utanför Mikael Blomkvists dörr:
– Det är Morell!
Eller att den kvinnliga huvudrollen på fullt allvar tilltalas med fröken Salander.
Hur ofta kallar du dig själv eller andra vid efternamn, annat än som en grej, jag bara undrar?
Ett annat problem är förstås att Sverige är ett såpass litet land att man känner alla toppskådespelare lite väl mycket utan och innan.
Och förknippar dem med helt andra roller.
Därför är det svårt att exempelvis inte tänka:
– Tänk att Sunes pappa skulle visa sig vara ett sådant ärkesvin!
Eller känna igen dem från andra kändissituationer. Så att en gripande scen störs av att det är Everts pojk som kramar om Tildes morsa (fast då fällde jag trots allt en liten tår).
Men både Sven-Bertil, Ewa Fröling, Michael Nyqvist och de andra är utomordentliga skådisar, så det är ett marginellt minus. Dessutom är Noomi Rapace inte sönderspelad, och hennes tolkning av Lisbeth Salander drar ett stort lass i fråga om varför filmen funkar så bra.
En oavsiktlig komisk effekt uppstod på grund av att jag av någon anledning fått på den svenska textningen för hörselskadade. Att det stod [gråter] och [kvider av smärta] var inga konstigheter, men när det stod [får en orgasm] blev det lite fnissigt.
(Lyckligtvis är Mikael Blomkvist, the womanizer, nedtonat i filmen. Det tror jag var ett bra beslut.)
Men på det stora hela tycker jag att det var en av de mer lyckade svenska filmerna jag sett på mången god dag. Fyra välfyllda Goodispåsar blir mitt betyg.
Män som hatar kvinnor, Mikael Blomkvist, Lisbeth Salander, Stieg Larsson, Millennium, Film, recensioner
16 kommentarer:
Håller med. Filmen var bra - och när jag såg den på bio satt jag bredvid tjejen som är Lisbeth Salander på bokomslagen. En rätt märklig känsla. Salander till höger och Salander framför mig...
Håller med om dialogen. Det är, i mina ögon, en av de stora svagheterna med mycket av det jag läser på svenska.
Så snart min bok är klar blir det ändring på det ;-)
Anjo: Låter härligt! Den väntar jag med spänning på.
Anledningen till att filmen är så bra är att den är gjord av ett danskt filmteam med dansk regissör. Budgeten var också helt ok.
Den som är sämst i filmen är Michael Blomkvist, han lyckas inte riktigt leva upp till den sexige journalisten i mitt tycke, bäst är Noomi Rapace. Hon kommer att bli stor. Det är hon som bär de andra filmerna i serien vidare, men de håller tyvärr inte lika hög klass som ettan.
Kesomackan: Jag är inte överdrivet förtjust i Michael Nyqvist ("Så som i himmelen", njää, "Underbara älskade", ryyys!) men jag tycker att han skötte sig utmärkt som sin namne Blomkvist, faktiskt. Noomi, var som sagt det bästa med filmen, och hade hon inte varit det så hade filmen inte alls varit lika bra.
Fast det är väl ganska vanligt att använda efternamn om folk (särskilt herrar) i jobbsammanhang? I alla fall på mitt jobb.
Ullah: Jag håller med om att det finns en viss kategori män som på lumpenmanér kallar varandra vid efternamn. Men i filmer känns det alltid som om det är på fyrtiotalsmanér, dvs innan du-reformen.
Jag har faktiskt en hel drös polare som alla kallar vid efternamn. Det finns alltför många "Maria", "Sara" och "Mohammed" här i världen, vi orkar inte blanda ihop folk.
Själv presenterar jag mig alltid med förnamn, rakt på, bara en stavelse, om jag inte talar i telefon (ringer upp) då jag använder för och efternamn. Vill någon hänvisa till mig och använda enbart efternamn så är "fröken" den korrekta. På engelska använder jag "Ms". Min dotter rabblar alla sina namn (två efternamn) när hon vill presentera sig.
Är jag så ovanlig? De enda människorna jag känner med enbart förnamn är barn.
Hade filmen gjorts på 40-talet hade den hetat just "Karlslokar..." ;-)
Skämt åsido, film 1 är mycket bra, särskilt uppskattade jag den närmast "magiska" stämningen. Film 2 är antagligen den bästa svenska thriller som gjorts. Film 3 skall jag se denna vecka.
Åsk: Jag uttryckte mig nog otydligt, men jag menar inte att det är onormalt att använda sig av efternamn i största allmänhet. Bara att jag aldrig hör någon kalla folk för "Herr Bergström" och "Intendent Persson" annat än i filmer. Som ska utspela sig idag.
Kalle: Du har verkligen det perfekta namnet för att kommentera på det här inlägget :). Låter lovande inför del 2. Ska försöka se den i kväll. Så det kanske kommer något om den imorgon.
Måste bara berätta:
på min mans jobb så nämner de varandra med efternamn. Faktiskt.
Kan det vara en del yrke som har det så?
Det enda jag störde mig på i filmen var att jag tyckte det var för mycket "stå-och-titta-på-foton-på-väggen-och-fundera-länge-länge"-moments. Det segade ner det hela en aning.
Hade samma "problem" med skådisarna, att det är lite ankdammskänsla över det. Men till just de här böckerna har jag så starka bilder av hur alla ser ut så innan jag såg filmen visste jag att det aldrig skulle hålla samma klass.
T.ex. tyckte jag Lisbeth var för snygg. Jättebra spelat, men fel utseende.
Finns det inte en massa fler skådisar i landet som kunde få börja göra film!
Jag. Tycker. Att. Micke Nyqvist. Pratar. Som. Om. Han. Pratade. Till. Döva. Eller. Små. Barn.
Annars är filmatiseringen strålande. Den håller en i ett stadigt grepp och jag förvånas över hur skickligt de lyckas gestalta någon som letar fakta på en dator. :)
Jag tillhör en utrotningshotad art - har varken sett någon av filmerna eller läst någon av böckerna.
Fru Good: (tehehe) Nejdå, du utryckte dig som vanligt både lättförståeligt och roande. :) Jag hänger i nån märklig paralell värld där efternamn är ganska vanligt. Typ "Var är Pramsten?" "Hej det är Ankarström", "Fraim här!" - de som inte gör detta heter "Singh" eller "Kaur", för det finns ju rätt många, då blir det förnamn för hela slanten; exempel: "Hej det är Dalbir".
Luckypunk kan ju ha en poäng, det kanske har med yrke att göra. Ex-militärer och poliser har definitivt efternamnsvanan, det är nog inte lika vanligt på avslappnade reklambyråer. Lägg till en hel drös folk från världen runt i bekantskapskretsen och det blir en enda soppa av alltihop. ;)
Oroa dig inte Mats, jag har inte heller läst böckerna eller sett filmen: alltför många människor säger att jag är väldigt lik Salander så jag vill helst inte veta vad de tror om mig.
Skicka en kommentar