Jag fiskar efter kommentarer

Det är kanske svårt att tänka sig att man kan bli nostalgisk över något som pågått sedan juni –07. Men så är det ändå.
Jag har bloggat i två och ett halvt år och känner att jag längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Det innebär tiden innan RSS-läsaren gjorde entré i mitt (och många andra bloggläsares) liv.
Jo, jag vet att det är praktiskt med RSS och jag skulle nog inte vilja vara utan den. Men när vi sitter där och lurkar bakom denna praktiska innovation glömmer vi så lätt av det som är (minst) halva grejen med bloggar.
För i takt med att fler och fler av oss maniskt skummar våra flöden, inte så mycket med lust och läsglädje längre, utan som om det vore något vi måste ta oss igenom, minskar alla sköna debatter och allt munhuggande i kommentatorsfälten.
Jag hade aldrig orkat skriva 1 449 inlägg (det här är det 1 450:e), som jag gjort hittills, (värst vad många parenteser det blev idag, då) om det inte hade varit för kommentarerna. Att bara skriva rakt ut i tomma luften utan att ha en aning om någon egentligen bryr sig, om du tycker bu eller bä, bra eller anus, flipp eller flopp, det hade i alla fall jag ledsnat på.
Kan vi därför inte komma överens om att vi bättrar oss (jag är usel själv) och skriver en kommentar lite oftare när vi reagerar på något som vi läser?
Om så än bara "Haha", "Knappast!" eller "Väl rutet", simpel respons är bättre än ingen alls.
Mitt förslag är därför att vi skriver minst två kommentarer om dagen from now on.
En liten kampanj för att hålla modet och orken uppe på våra favoritbloggare, helt enkelt.
Hur låter det? Kommentera gärna.
(Under tiden ska jag fundera på vad det kan stå på kampanjens bumperstickers.)