Det blev en gran till sist igår. Ikväll ska den kläs och sedan ska huset julpyntas, egentligen när barnen sover, men det kommer förstås inte att hända. När jag var liten var det (förutom klapparna) julens höjdpunkt, att komma upp på julaftons morgon, se hur hela huset magiskt var förvandlat och enbart upplyst av levande ljus. Jag har aldrig förstått mig på folk som pyntar veckor i förväg, så att den pyntade effekten redan är utsliten på julafton.
Jag vet att min bild av ett magiskt förvandlat hus ses igenom ett barndomsförvanskat filter och egentligen är väl pynt inte så kul över huvud taget.
Men i alla fall, en gran är förstås oumbärligt i julstämningshänseende och i kväll ska den, som sagt, kläs.
Det ska förstås göras till julmusik och i mitt barndomshem hade vi två jul-LP-skivor som alltid spelades vid denna tidpunkt. Den ena var Mahalia Jacksons Silent Night och vilken den andra var kommer jag faktiskt inte ihåg just nu (gör du, Mia?).
Problemet var bara att den ena skivan en gång hade, mitt i pyntstressen, legat utan fodral i soffan. Vad personen som lagt den där inte tänkte på var att den soffan var taxen Antons favoritplats och följaktligen hade det landat tio taxklor i vinylen, så från den dagen så var den en repad och hackig Mahalia som spred julstämning.
Hur ser din pynttradition ut?
8 kommentarer:
Den brukade se ut som din - att huset skulle vara pyntat och förvandlat när barnen kom upp på julaftons morgon. Dessutom hängde det strumpor med paket i, och den allra finaste finessen var änglaspelet som var tänkt och klingade (det smög jag upp och tände vid sex, strax innan jag visste att de skulle vakna). Hå hå jaja, vilket jobb jag la ner!
Nu för tiden har mina tonåringar tagit över helt. De bär ner jullådan från vinden några dagar innan jul och pyntar allting och klär granen själva, fast den sparar de till kvällen före (ikväll alltså). Ganska skönt tycker jag!
Anna: Strumporna glömde jag! Vi hade jättefina julstrumpor som pappa köpt i USA med våra namn i glittertext. Där fick man en clementin, något godis och en Lucky Luke eller Asterix. Vi vaknade till ljudet av den uppvridbara kyrkan som spelade "Stilla Natt".
Vi får se hur det går i kväll, om det är Johan och jag eller barnen som pyntar. Frida älskar pyssel och pynt, men hon är också en vän av att hålla på traditioner.
Ha ha ha, den av Anton märkta vinylen hade jag glömt bort. Det är på pricken alltihop, även strumporna och kyrkan.
Den andra vinylen tror jag var med en engelsk gosskör. På omslaget vill jag minnas att det var några söta korgossas som tände levande ljus.
Lycka till med pyntandet.
Sis
Mia: Nu kommer jag PRECIS ihåg hur den såg ut på omslaget. Men kan fortfarande inte minnas vad den hette. Kanske något lite svårdefinerat som man aldrig la på minnet?
Det är en hårfin balans mellan att julpynta och att julpimpa. I min barndom var det den 23:e som gällde. Den stora spänningen låg i att ta fram jullådan och minnas föregående jul. Det var först när jag blev vuxen som jag insåg att mina föräldrar diskret hade slängt 90% av allt av oss syskon skoltillverkat pynt. Den traditionen lever vidare....
Min pynttradition går ut på att hålla sig så långt borta från eländet som möjligt, utan att för den skull verka ointresserad. En balansgång jag förfinat till renaste perfektion.
Höll själv stenhårt på den traditionen ända tills vår 3:a kom den 23 dec 2000. Då fick vi(jag?) bli mer flexibel, barnen fixar mycket själva av den biten några dagar innan. Att ha födelsedagskalas och julpynta samma dag blev för mycket. Och ballonger och serpentiner kan också vara charmigt tillsammans med julpynt.
GOD JUL o GOTT NYTT ÅR och tack för en mycket läsvärd blogg. Hoppas på fortsättning under 2010!
Tror att vi som klär granen och pyntar huset den 23e är ett utdöende släkte!
Skicka en kommentar