Tidsdokumentet Femina, april 1970.

Eftersom min pappa hade reklambyrå hade vi väldigt många tidningar hemma när jag var liten. Jag trodde att det var helt normalt att ha fem–sex morgontidningar och femton–tjugo veckotidningar i brevlådan, för det var så vi hade det. Jag har vuxit upp med att plöja allt från Saxon och Husmodern till Veckojournalen och Femina, varje vecka.
I går hittade jag två nummer av just Femina från april 1970. När jag bläddrar i dem känner jag att de fångar sjuttiotalets brytningstid ganska perfekt. Å ena sidan är det radikalt, maoistiskt och nytänkande i fråga om mode, design och inredning (designen känns tusen gånger modernare än förra veckans nummer av exempelvis Hemmets Journal). Å andra sidan är många av läsarna fortfarande hemmafruar och husmödrar som lever kvar i femtiotalets värderingar. Samtidigt som det är gröna vågen-naturligt är maten gärna industritillverkad och plastförpackad.
Ett fenomen som hade en kort glansperiod just denna tid är papperstrosorna. I en spalt som kallas 5 minuter med Maud Adlercreutz har Maud några funderingar om hur dessa trosor är utformade. Så här skriver hon:
"På tal om bikini undrar jag för min del varför papperstrosorna har den här modellen. I och för sig är papperstrosor en utmärkt reserv att ha med sig på resor, men alla trivs inte med ett plagg som slutar någonstans nedanför höfterna utan skulle vilja ha en trosa som går upp till midjan. Varför kan de inte göras i papper?"
Hur Måddan som efterlyser papperstrosor upp till midjan ser (såg) ut? Jo, så här:

Knappast en bildbyline du skulle hitta i en nutida Femina. Och apropå Adlercreutz, Femina var en av de mer vänsterorienterade veckotidningarna, ändå heter många av medarbetarna namn som Lagercrantz, Reuterswärd och andra icke-arbetarklassiga namn.

Kalsonger däremot, är inte i papper, bara till pappor och upp till midjan går de. Mammor och fruar köper dem till sina söner och makar på EPA. Sånt kan de ju inte klara själva.

Djupfryst kött i pappersförpackning är det nya svarta. Charkdisken och slaktarn är ute.

Att man hade en annan matkultur visar även den här annonsen för Winbergs burksalladsgeggor, där man tycker att utseendet på geggorna är deras främsta USP.

Och så är ju allt så naturligt och ska kallas vid sina riktiga namn. Inga förskönande omskrivningar här inte. Något som aldrig varit en bra kombination med tonåringar och kroppsfunktioner. (Vilket den här stackars söta tjejen förmodligen fått lida en hel del för.)
Jag kan bara tänka mig hur poppis jag hade varit om jag kommit hem med en tub Selukos i näven och gastat till mina barn:
– Nu när era KÖNSHORMONER väckts till liv kan det hända att ni får MJÄLL också, därför har mamma varit snäll och handlat åt er.