Sömndrucket.

I går var vi på ett litet mingelparty på Särös lokala krog Blomstermåla som fyllde ett år i sin nuvarande regi. Det var trevligt (även om det var lite glest med folk och bandet av någon outgrundlig anledning försökte sig på humorvinkeln). Men eftersom vi var så där medelålders fredagströtta var vi ändå hemma innan Idolväxeln stängt för sista gången.
Mitt i natten, klockan halv två, ringde det på min mobil. Vid det laget sov jag som ett drogat murmeldjur och hann inte ens bli orolig innan jag svarade.
Det var Frida, som är i Stockholm för att gå på filmfestivalen, eftersom hennes kille är med i en av filmerna som visas där. När hon hörde min sovskrovliga röst säger hon:
– Oj, sov du! Jag trodde ni var på Blomstermåla. Då var det inget, jag ringer i morgon istället. Puss, puss!
Jag väljer att tolka det som två komplimanger:
1. Hon tog det för självklart att hennes balla morsa var ute och partade halva natten.
2. Hon ringer inte för att det är en kris av något slag utan bara för att berätta något om sin kväll.