Här hade jag tänkt att skriva ett lugnande inlägg för alla som är oroliga för svininfluensan, att så himla farligt är det inte. Jag hade tänkt skriva att Jonathan, som blev sjuk förra fredagen, i och för sig har haft hög feber, illamående, hosta och varit jättedålig, men inte mycket värre än en vanlig influensa och att han nu är feberfri och redo att möta världen igen.
Men när jag var på lunch igår fick jag ett ynkligt mess från honom där han skrev att han var jättedålig igen, med feber och ont i örat.
Jag fick en tid på vårdcentralen, vi åkte dit och fick ringa på vid ambulansingången, så att vi inte skulle smitta ner övriga patienter i väntrummet.
Ett väldigt rar sköterska släppte in oss och visade in oss i behandlingsrummet.
Efter några minuter dyker läkaren upp och han äntrar rummet med:
– Jaha, hur var det här då? Snuva, eller? Förkyld? Hosta?
Med de orden, och med hela sin mycket skeptiska och noll empatiska uppenbarelse gjorde han det väldigt klart hur han såg på oss:
En svininfluensehysterisk morsa med sin lätt snuvige son som nu tar nu upp min dyrbara tid.
Jag önskar naturligtvis att min älskade lille kille omedelbart blir frisk och stark igen, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka, när han var klar med sin undersökning:
– In your face, dryga doktor. Han hade visst lunginflammation.
svininfluensa, sjukvård, tonårsbarn
9 kommentarer:
Ja, det är gott om nonchiga läkare. Och även så att man nästan får lägga diagnosen i deras egna munnar. Hoppas han kryar på sig.
Det värsta är att jag ibland tror, när jag väl kommer till doktorn, att jag verkligen inte är sjuk utan bara simulerar (och tar upp deras dyrabara tid, är gnällig och svag). Vilket innebär att jag sitter och hoppas på att vara jättesjuk. Aningen märkligt eftersom man vill vara frisk.
Men när det gäller ungarna är det ju annorlunda...
Min svärfar, som är privatläkare och verksam sen sextiotalet, har förklarat vikten av att inge förtroende för sin patient. Lyssna på patienten och lägg gärna en hand på axeln för skapa trygghet. Kort sagt att visa empati.
Det ämnet verkar inte finnas med i dagens läkarutbildningar.
Har som du stött på snorkiga läkare i öppenvården och man inser att en del borde blivit ngt annat...
Krya på dig hälsningar till din son!
Tomas
Stackars killen, hoppas han kryar på sig kvickt.
Det är ganska sorgligt att Vårdcentralerna ser det som sin uppgift att motbevisa folk, inte att se om de kan hjälpa folk. Frasen " vad fattas dig?" har bytt sut mot "nej, inget fattas dig -gå hem".
Det var tråkigt att läsa att han fått lunginflammation uppepå influensan. Hoppas det snabbt blir bra.
En gång när jag hade bokat tid på vårdcentralen för att kolla upp ett par saker som inte var akuta så råkade jag bli sjuk i just influensa den dagen jag skulle gå dit. Jag gick osminkad och hängig och svag (ja, jag blir väldigt manligt sjuk) dit, och läkaren fick slå upp den första sjukdomen (som jag hade konstaterad sedan tidigare) i son läkarbok och läsa innantill... den andra grejen, en knöl som jag var orolig för, fick han kalla in sin kollega för att titta på. Kollegansåg mig knappt i ögonen och avfärdade båda mina åkommor som att "en del ÄR missbildade". Jag var inte stark nog att kämpa emot men fick i alla fall löfte om ett återbesök.
Då mådde jag bra, och läkaren som jag träffat först fick även denna gång ta in en annan kollega för att titta på mig. Det hela slutade med att jag skickades till kirurgen, läkare nr 1 bad om ursäkt och sa att han förstod att jag var glad att han skulle sluta på vårdcentralen veckan därpå.
Spännande tycker jag.
Jag förstår så väl hur du känner. Jag förstår så väl. Man blir trött.
Och till Jonathan säger jag, krya på dig nu grabben.
Hoppas Jonathan kryar på sig snart!
Den snorkige läkaren är nog tyvärr ett symtom på ett system i sönderfall. Minskade resurser ger stressade läkare, och en befolkning som hela tiden känner att de måste fajtas för att få den vård de behöver. Ond spiral.
Jag börjar låta som Krösamaja, märker jag.
Tack för alla snälla krya-på-hälsningar! Han mår bättre nu och gick till skolan idag, måndag. Hoppas det var ett riktigt beslut.
Tomas: Läkaren vi var hos var nog 55+ så han hade varit med i leken ett tag.
Skicka en kommentar