Jag kom just att tänka på att det inte finns något uttryck som ersätter det härliga gamla ordet videorulle. I kväll har vi i alla fall kort och gott hyrt en film.
Änglar och demoner, du vet Dan Browns uppföljare till Da Vincikoden.
Att det inte skulle vara någon höjdarfilm var jag ganska övertygad om redan innan, men jag kände ändå att lite mystik och spänning var vad jag behövde en kväll som den här.
Fast när allt väl kom omkring satt jag mest och tänkte på att Robert Langdon skulle kunna vara Jan Guillous internationella alter ego-rollfigur.
Allvetande, atletisk, ofelbar och med kvinnotycke.
Om möjligt är dock Langdon ännu träigare än alla Guillous självförhärligande romankaraktärer. Vad tänker man på när man skapar en filmhjälte (i filmer med mega-multi-mångmiljonbudgetar) som har charm som en plywoodskiva, liksom?
Änglar och demoner är alltså verkligen ingen bra film. Det som var det intressanta i Da Vincikoden, att knäcka koder och lösa gåtor, går helt förlorat när det görs i turbofart som är fallet i Änglar och demoner.
Och inte för att man ser den här sortens film med trovärdighetssensorn uppskruvad på max, men när Harry Potter känns som en dokumentär i jämförelse, måste man konstatera att filmen har gigantiska trovärdighetsproblem.
Nej, jag tycker att vi tittar på en trailer för en film med Tom Hanks när han var som bäst, istället:
Änglar och demoner, Dan Brown, Robert Langdon, Tom Hanks, Big, Jan Guillou, Da Vincikoden
6 kommentarer:
Håller helt med! Boken var heller ingen höjdare, men innehöll åtminstone lite allmänbildande information och, som sagt, gåtor. Filmen var jag tvungen att stänga av efter en halvtimme. Och då satt jag ändå på flyget, där kvalitetskraven sänkts från mina normalt små till minimala.
Har för mig att Änglar och Demoner kom före Da Vinci-koden, alltså bland böckerna.
Men jag kan bara instämma, boken är snäppet bättre än filmen, men man har ju haft det roligare i läshörnan.
Problemet med Langdon är att han inte har de egenskaper som krävs för att man ska ta honom till sig. Han har en motsvarighet som heter James Bond, som först på senare år har visat sig vara sårbar, men inte mer. Det krävs att en hjälte har mänskliga egenskaper vi kan spegla oss själva i för att vi ska ta honom/henne till oss. Langdon är en trädstam i en flod. Ett bra exempel på en action hero är Jason Bourne.
Fyndig rubrik Ulrika :-)
Mina minnen från filmen är ganska goda men efter att ha läst ditt inlägg så blir den faktiskt sämre. Ok, att den är spännande rakt igenom men det är väl egentligen det ända om man tänker efter.
För de som varit i Rom är det ju i och för sig ganska skoj, man känner igen många platser.
Scenen 2:06 in i klippet tillhör en av mina och Ms favoritscener. Precis så man vill göra när man får något vidrigt i munnen. Vi gör det hemma ibland och garvar jättemycket.
Johan: Ja, vi var i Rom för något år sedan, och det är kul att känna igen miljöerna i filmen, det har du helt rätt i.
Masarinmamman: Åhh, rysk-kaviar-scenen! Den är helt underbar. Pratar vi ofta om också.
Skicka en kommentar