Frida var ett barn som lärde sig prata när hon var väldigt liten.
Detta faktum var Johan förstås snabb på att utnyttja, så Frida kan knappt ha varit två år innan han drillade henne att säga konstiga ord som typ bara historie- och arkeologinördar känner till.
En gång var de på en utställning om vikingar och ett av Johans stoltaste ögonblick i livet var när Frida stack ut sitt lilla knubbiga barnfinger ur sulkyn (och detta är helt sant), pekade mot ett skelett i en vikingagrav och utropade:
"Pappa, pappa, är inte det en Australopithecus afarensis?"
Ett annat stolt ögonblick i hans (och mitt) liv var när hon igår kom hem med den här:
Döskalle (Johan har bestämt att det är en Australopithecus afarensis) i bladguld.
4 kommentarer:
Var det inte två dödskallar på bilden du postade på Twitter? Oerhört snygg är den hur som helst. Glöm inte skrika till på bloggen om Frida skulle vilja sälja ett konstverk någon gång, med hennes talang och din läsarskara lär det ju bli bråk om vem som får köpa!
Kul. Själv lärde jag mig tidigt att säga den mycket viktiga betydelsen av giftet DDT – diklordifenyltriklormetylmetan.
Micke: Jo, det var det. En annan i serien. Roligt att höra. Jag ska kolla med henne om chanserna till försäljning.
Föräldrar är sig lika i alla tider. Själv fick jag lära mig att säga ecklesiastikdepartementet. Det var tydligen skitkul, eftersom jag hade slagit ut en framtand.
Skicka en kommentar