Jag tömmer min mobilkamera, del sex.

Dags igen att tanka över lite mer eller mindre lyckade bilder som ligger och ruvar i min mobilkamera.

Först kan vi konstatera att i serietidningshyllan tror man fortfarande att barn vill läsa om tokfransar, specerihandlare, rekryter, toffelhjältar, huskors, bassar, vålnader, drönare och andra ord som dog ut för något halvsekel sedan:

Att man ibland tvingas se sitt eget namn i mindre smickrande sammanhang:

I kväll har jag varit på Samskolans årliga folkdans. Det bästa är att se alla barnen och ungdomarna i sina olika folkdräkter (som inte bara är från Sverige, utan från hela världen). Jag kunde konstatera att det bara var en stackare som var tvungen att dras med en sådan där korv runt huvudet som Victoria brukar ha.
Frida såg ut så här i Tjörndräkten:

Jag har hittat ett bröd med dubbla nationaliteter:

Och årets kanske mest gripande löpsedel:

Och så har jag förstås tagit ett sånt där skämmigt självporträtt:

Jag har ett bättre namnförslag: GANT TANT.

Hela hösten har vi på jobbet tittat ut på hur de gräver upp Domkyrkoparken. Johan läste någonstans att de i anläggningsarbetet skadat rötterna på träden, så att de (träden) kommer dö inom ett par år. Way to go, parkanläggare!

När man går i Östra Nordstaden kan man konstatera att Stureplanskliniken ligger på Torggatan. I Göteborg.

Jag har upplevt valfrihet på ICA. Vill du ha illgröna eller svartbrunfläckiga bananer?

Sist, inte en mobilbild, utan en skärmdump från ett mail skrivet av någon som verkligen tycker att vart ord ska ha sin plats:


Fler inlägg på samma tema hittar du här här, här, här och här.

Artfrände.

Johan har alltid varit en historie- och arkeologinörd av stora mått.
Frida var ett barn som lärde sig prata när hon var väldigt liten.
Detta faktum var Johan förstås snabb på att utnyttja, så Frida kan knappt ha varit två år innan han drillade henne att säga konstiga ord som typ bara historie- och arkeologinördar känner till.
En gång var de på en utställning om vikingar och ett av Johans stoltaste ögonblick i livet var när Frida stack ut sitt lilla knubbiga barnfinger ur sulkyn (och detta är helt sant), pekade mot ett skelett i en vikingagrav och utropade:
"Pappa, pappa, är inte det en Australopithecus afarensis?"
Ett annat stolt ögonblick i hans (och mitt) liv var när hon igår kom hem med den här:

Döskalle (Johan har bestämt att det är en Australopithecus afarensis) i bladguld.

As spännande as it gets.

Vi har bytt en hel del fönster hemma hos oss i Stallet. Därför har jag ägnat en hel del tid till att måla lister (tre grundmålningar och en lackning) på sistone.
Grundmålning och lackning av lister, hur kul låter det på en skala?
Väldigt roligt, jag lovar dig.
Eller kanske inte roligt, men otroligt intressant och spännande.
Det har jagats våldtäktsmän, spanats på mördare och utretts de mest fasansfulla brott.
Broar har rasat, murar har byggts och färjor har förlist.
Jag har vadat omkring i porrträsk, varit med och startat missnöjespartier och klängt i nedsågningshotade almar.
Alltmedan trärena lister förvandlats till vitlackade sådana.
Detta tack vare att jag laddat in podcasts av P3 Dokumentär i min iPhone.
Programmen är nästan alltid väldigt välproducerade och ofta så långa som en och en halv timme. Tillräckligt långa för att gå in på djupet i händelsen och göra den riktigt levande, med andra ord.
Det finns hela nittiotre avsnitt (inklusive några specialare) som handlar om allt mellan Trustoraffären, diskoteksbranden och Baltutlämningen, via Estoniakatastrofen, Berlinmuren och Tjörnbroraset till Ronnie Peterson, Thomas Quick och Dagmar Hagelin.
Så om du har något riktigt enformigt och långrandigt arbete på lut och ännu inte har lyssnat dig igenom denna guldgruva är du bara att gratulera.

SR, Sveriges Radio, P3, P3 Dokumentär, radioprogram, podcasts

Nu vill jag tipsa om en "blogg"!!!

Mattias är en tvättäkta Söderbo som håller på Hammarby. Det började han med när han flyttade till Söder från Strängnäs för fyra år sedan. Han syns oftast i cykelhjälm och reflexväst och han har inte sällan en "latte" i handen. Han vurmar för allt som är "klimatsmart" och för att baka surdegsbröd*. Han blir väldigt upprörd när det visar sig att hans son Vidar fem år, varit hemma hos en "dagiskompis" och fått se på Nickelodeon utan att någon vuxen närvarat!!!
Givetvis börjar Mattias mailadress på familjennilsen@...
Bloggen Livet på Söder! är en en ljuvlig parodi på hur livet kan te sig för en Söderkille i trettioårsåldern. Det parodiska behandlas med en relativt subtil hand, det behövs uppenbarligen inga speciellt grova skruvningar för att stor humor ska uppstå ibland Söderklichéerna.
Det räcker exempelvis med att överanvända vissa skiljetecken för att visa vilken "töntig" person Mattias är!!!

*Berättat inte för Johan att det är parodivarning på att gilla att baka med surdeg. Då kanske han slutar att baka fantastiska frukt- och lantbröd till mig.

Släkternas krig?

Som jag berättade igår har Frida varit på Stockholms filmfestival i helgen. Det var hon alltså på grund av att hennes Ludde var med i filmen Miss Kicki som hade premiär i lördags. Eftersom vi har Telias On Demand-utbud i vår teve såg Johan och jag den igår, och kunde konstatera att det verkligen är ett feel bad-drama av bästa märke.
I samband med det kom vi också på en intressant släktrelationsteori.
I Miss Kicki spelar Pernilla August Luddes mamma.
En annan som haft Pernilla August som film-mamma är Anakin Skywalker.
Med andra ord skulle man kunna säga att Ludde och Darth Wader är halvbröder.
Om Frida och Ludde gifter sig någon gång, blir Frida då svägerska till Darth?
I lördags fyllde Ludde 18 år och som födelsedagspresent hade Frida målat en tavla åt honom.
Men det var av helt andra anledningar än vår släktrelationsteori som den såg ut så här:

I. Am. Your. Brother-in-law?

Miss Kicki, Pernilla August, Stockholms Filmfestival, Darth Wader, Star Wars

Sömndrucket.

I går var vi på ett litet mingelparty på Särös lokala krog Blomstermåla som fyllde ett år i sin nuvarande regi. Det var trevligt (även om det var lite glest med folk och bandet av någon outgrundlig anledning försökte sig på humorvinkeln). Men eftersom vi var så där medelålders fredagströtta var vi ändå hemma innan Idolväxeln stängt för sista gången.
Mitt i natten, klockan halv två, ringde det på min mobil. Vid det laget sov jag som ett drogat murmeldjur och hann inte ens bli orolig innan jag svarade.
Det var Frida, som är i Stockholm för att gå på filmfestivalen, eftersom hennes kille är med i en av filmerna som visas där. När hon hörde min sovskrovliga röst säger hon:
– Oj, sov du! Jag trodde ni var på Blomstermåla. Då var det inget, jag ringer i morgon istället. Puss, puss!
Jag väljer att tolka det som två komplimanger:
1. Hon tog det för självklart att hennes balla morsa var ute och partade halva natten.
2. Hon ringer inte för att det är en kris av något slag utan bara för att berätta något om sin kväll.

Till (snart före detta) fru B.

Du känner inte mig och jag känner inte dig.
Men efter att (tyvärr) ha bevittnat hur du och din skilsmässa sålts ut för en så väldigt billig peng har jag ändå ett behov att att berätta för dig att du har min djupaste sympati.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Det var det hela.

Men vad GÖR man egentligen på Twitter?

Merparten av mänskligheten är inte aktiva på Twitter.
Och de flesta av dem som överhuvudtaget tänker tanken att de skulle prova på livet som twittrare brukar genast drabbas av ruelse:
– Varför då? Vad är grejen, liksom?
Och så ser de en oändlig radda av statusuppdateringar som handlar om vad folk har ätit till lunch framför sig.
Grejen är att man får en öppen kanal till väldens smartaste, roligaste, mest uppdaterade människor.
Med Twitter får man koll på läget.
Oavsett vad läget är.
Som en restprodukt från gårdagens inlägg fick jag en massa av mina urklippta tweets över och de tänkte jag använda som exempel på saker som man ägnar sig åt på Twitter.

Man livekommenterar teveprogram:

Som till exempel Idol:


Postkodmiljonären:

Fotbolls-EM:


Eller Svenska Hollywoodfruar:

Kommenterar andra mediakanaler:

Har funderingar beträffande aktuella pandemier:

Och andra tidens tecken:

Eller så har man (jag) gympapass med sina followers:

Gör larviga sociala mediaordvitsar:


Har förslag på språkutvecklingen:

Gör viktiga enkäter om Nobels litteraturpris:

Och givetvis analyser av den egna kanalen:


Ibland twittrar man från ett tåg:

Hittar nya sökord till sin blogg:

Eller har helt enkelt en dålig hårdag:

Plus tusen andra saker som är mer seriösa, kunskapsberikande och relationsskapande.

Absolute retweet

Jag fick en utmaning av Oskar Dahlbom. "Min roligaste tweet" heter den och försiggår på Twitter. För dig som inte hänger där kommer här, kanske inte mina roligaste tweets, men ett urval av vad jag twittrat ur mig på sistone.



















Twitter, Sociala Media

Langdon hankar sig vidare.

Jag kom just att tänka på att det inte finns något uttryck som ersätter det härliga gamla ordet videorulle. I kväll har vi i alla fall kort och gott hyrt en film.
Änglar och demoner, du vet Dan Browns uppföljare till Da Vincikoden.
Att det inte skulle vara någon höjdarfilm var jag ganska övertygad om redan innan, men jag kände ändå att lite mystik och spänning var vad jag behövde en kväll som den här.
Fast när allt väl kom omkring satt jag mest och tänkte på att Robert Langdon skulle kunna vara Jan Guillous internationella alter ego-rollfigur.
Allvetande, atletisk, ofelbar och med kvinnotycke.
Om möjligt är dock Langdon ännu träigare än alla Guillous självförhärligande romankaraktärer. Vad tänker man på när man skapar en filmhjälte (i filmer med mega-multi-mångmiljonbudgetar) som har charm som en plywoodskiva, liksom?
Änglar och demoner är alltså verkligen ingen bra film. Det som var det intressanta i Da Vincikoden, att knäcka koder och lösa gåtor, går helt förlorat när det görs i turbofart som är fallet i Änglar och demoner.
Och inte för att man ser den här sortens film med trovärdighetssensorn uppskruvad på max, men när Harry Potter känns som en dokumentär i jämförelse, måste man konstatera att filmen har gigantiska trovärdighetsproblem.

Nej, jag tycker att vi tittar på en trailer för en film med Tom Hanks när han var som bäst, istället:


Änglar och demoner, Dan Brown, Robert Langdon, Tom Hanks, Big, Jan Guillou, Da Vincikoden

Heja det friska laget.

Tack, alla som skickat krya på dig-hälsningar till svininfluensesjuke och lunginflammerade Jonathan. Det verkar ha hjälpt, för han mår bra nu, han gick första dagen i skolan igår. Blek, svag och tärd, men frisk.
När jag läste dagens GP där de gjort staplar på statistiken över antalet sjuka i länet funderade jag på hur de fått fram de siffrorna. När vi var på vårdcentralen frågade jag om vi inte skulle passa på att ta ett prov så att vi skulle få hundraprocentig visshet. Då svarade läkaren:
– Nej, Smittskyddsstyrelsen vill inte att vi gör det. Det skulle bli så väldigt många prov.
Så må det vara, men det måste vara svårt att få fram relevant statistik utan den provtagningen.
Den där lappen jag plåtade på vårdcentralen fick förresten en väldigt intressant kommentar, tack vare Hansby. Du som har koll på sjukvården, håller du med?
Jag är inte vaccinerad och det känns som om det pågår ett svinflunsekrig i min kropp. Ena stunden har de friska trupperna övertaget, och jag mår kanon. Andra stunden har ett gäng svinflunsister brottat ned de friska och jag bli trött, lite febersvettig och hostar lite lätt. Men så återtar de friska makten igen, och så där håller det på. Men jag ska inte klaga, jag hyser stort hopp till det friska laget, de verkar vara i bra form.

Thomas Bodström vill äta kakan och kunna använda den som tillhygge.

Kalla mig udda, men jag anser att justitieministerns jobb är en av grundbultarna i samhället.
Att se till att rättssystemet fungerar är liksom ingen marginaluppgift.
Dessvärre verkar det inte som om Thomas Bodström delar min uppfattning om den saken.
Storyn i korthet:
Bodström vill vara med och vinna valet för de rödgröna.
Bodström vill bli minister igen.
Bodström vill åka ett halvår till USA direkt efter valet.
Dilemma.
Läge att välja väg.
Och vägen Bodstöm väljer är ... allihop.
Hur han har tänkt sig att det ska lösa sig med en eventuell tillförordnad justitieminister eller whatever formulerar han så här på sin blogg:

Den enda konsekvensen Bodström kan se av sin USA-resa är uppenbarligen att det kan inverka menligt på hans egen karriär.
Hur han ska förvalta förtroendet som väljarna gett (?) honom är inget han bekymrar sig över.
Det är ett förbluffande naivt resonemang han för i blogginlägget. Han verkar anse att beslutet är oantastligt för att han "satsar på familjen".
Visst, Thomas, ur ett mänskligt perspektiv är det mycket lovvärt att du satsar på familjen. Men då kanske du skulle överlåta justitieministerposten till någon som väljer att satsa på den.

Thomas Bodström

Viktig info. Förmodligen.

Den här lappen hittade jag när Jonathan och jag var på vårdcentralen i går:

Jag fattar inte riktigt vad den betyder (gör du?). Men rektoskop, huvudet och sprit? Visst finns det något kul här?