För ett tag sedan skrev min nyvunna Twitterbekantskap, den kloka och roliga Karin Friberg, ett inlägg som gick ut på att kvinnor behöver fler dåliga förebilder (något som den lika kloka, roliga och framgångsrika Christina tog vidare till en dålig-förebilds-stafett). Karin är inte bara klok och rolig på Twitter, utan även it-chef på Skandiamäklarna, och alltså en karriärkvinna som många ser upp till. Hennes resonemang gick ut på ungefär samma sak som min favorit-tes när det gäller jämställdhet gör, nämligen att verklig jämlikhet uppnås inte den dag då en kvinnlig Einstein blir erkänd lika snabbt som en manlig Einstein, utan den dag då en kvinnlig nolla befordras lika snabbt som en manlig nolla. Så långt är jag med till hundra procent. Däremot är jag, precis som Mymlan, tveksam till om en väg dit är att framgångsrika tjejer framhäver sina dåliga sidor för att andra kvinnor ska tänka: kan hon med alla sina fel, så kan jag och våga satsa på ett bättre jobb än vad de kanske gjort annars.
Det är inte speciellt svårt att få kvinnor att rabbla upp allt vi är dåliga på (jag har skrivt ett sådant inlägg här), gärna med lite Bridget Jones-tokig charm och kanske med ett visst mått av koketterande. Förmodligen för att ingen annan ska hinna före och påpeka ens brister. Tveksamt om det är lika lätt att få män i karriären att göra samma sak. Dessutom är det oftast män som tillsätter de mest åtråvärda jobben, vilket inte heller talar för metoden i fråga.
Jag har själv ägnat alldeles för mycket tid till att grubbla och fokusera på allt jag är dålig på. Så mycket att jag ett tag inte trodde att jag var speciellt bra på någonting över huvud taget.
Inte är jag någon chef heller, men om det kan få någon att känna sig bättre, kommer här några (kanske till synes banala) exempel på saker som har format min syn på mig själv som en mindre bra person:
-Min bästa kompis när jag var liten var "den snygga". Alltså var jag den alldagliga.
-Jag har vuxit upp i en familj av små, smala människor. Alltså ser jag mig själv som den stora och klumpiga (något som jag skrivit om här).
-Min nuvarande bästa kompis är den som är utåtriktad och talför. Alltså är jag den svårtillgängliga och tysta.
I yrkeslivet fick jag fyra, fem fetsmällar som på ett övertygande sätt gjorde klart för mig att jag knappt nådde upp till medelmåttans nivå. De senaste åren har det mirakulöst vänt på den fronten, men det är något som jag ser på med största ödmjukhet för jag vet att ingenting är beständigt och för evigt. Det enda jag vet säkert är att det inte blir lättare eller bättre för mig om jag tänker för mycket på allt jag är dålig på.
Jag har också reflekterat över Karin Fribergs postning. Jag tror också på att vi behöver boostas men också våga strunta i att vara perfekta också.
SvaraRaderaLäs mer på min blogg: http://wheelforcemedia.blogspot.com/2009/09/skippa-disken-och-gor-karriar-istallet.html
Jag uppfattar inte dig som något annat än fantastiskt varmhjärtad, klok, välformulerad och framgångsrik.
SvaraRaderaJag går ofta in på din blogg och suckar djupt och tänker att .. åh, om jag bara kunde skriva så DÄR. Och komma på så där bra saker som hon gör.
Och så visar du den sidan hos dig som är den helt självklara, den vi är allihopa. Det gör du i varje inlägg och eftersom jag inte träffat dig färgas min bild av dig utifrån det du skriver. Och du försöker i det du gör så bra hela tiden, inte vara någon jag inte tror att du är. Du försöker inte förställa dig till att vara en ouppnåelig person ... och ändå kan du säkert uppfattas som sådan av någon här eller där.
Jag har fått kommentarer i min blogg om att jag minsann har det så bra, är så duktig och ... framgångsrik. Att jag borde hålla tyst om saker för jag vet minsann inte hur det är i en vanlig vardag.
Och så sitter jag och sliter mitt hår och undrar hur jag ska bete mig för att framstå som den jag är. En som sliter precis som alla andra. Som just nu inte är säker på att det går ihop till november månad och som gråter en skvätt för det.
Så varför ska vi ha dåliga eller bra förebilder. Kan vi inte bara få vara de vi är och uppskatta varandra för den någon annan är. Och inte låtsas - som många framgångsrika kvinnor medvetet gör - att allt är så perfekt och duktigt och klanderfritt.
Utan visa att man kan göra saker bra, inom olika områden och ändå vara en alldeles högst vanlig människa. Med bördor att bära och tunga minnen att slåss med och fantastiska glädjeämnen och otrolig lycka i det lilla.
För vi är alla i samma råtthjul och inte så väldigt olika egentligen. Det handlar nog allra mest om att våga tro på oss själva. Att inse att vi är, i varje stund och dag, unika och världsbäst där vi är just nu. Att vi, tack vare minnen och minor, är den vi är och att vi är betydelsefulla i vår egen omgivning. Att vi aldrig kan buntas ihop och dras över en kam med andra för att vi är väldigt speciella. Var och en. Och det är läskigt att våga tro på det men när vi vågar så behöver vi inga bra eller dåliga förebilder. Då behöver vi - fortsättningsvis - bara varandra.
Ingela: Verkligen ett bra inlägg du skrivit! Jag menar absolut inte att "vi" (vilka det nu är) ska vara perfekta. Jag bara känner att det är kontraproduktivt för mig själv att rabbla upp allt jag är kass på.
SvaraRaderaChristina: Tack! Du är fantastisk.
Jag håller med Christina, vi är många som inte vet hur vi ska få ihop vår vardag. Det är för sorgligt, men vi bär alla på ett inre mod att göra något åt det också utan att sätta sig på någon annan. Kämpa och tro på dig själv så kommer resten av bara farten.
SvaraRaderaEller för att citera Linda Skugge: "Har du inget självförtroende, spela att du har ett då!"
SvaraRaderaGång på gång förvånas jag av din blogg. Jag hade aldrig gissat att de där punkterna som du räknar upp i slutet fanns i ditt sinne.
SvaraRaderaDet märks verkligen inte, varken i skrift eller när man möter dig (även om det bara skett en gång).
Väldigt läsvärd bloggpost, gillar det där om nollan som når toppen - det är i sanning en bra indikator.
Du säger: "-Min nuvarande bästa kompis är den som är utåtriktad och talför. Alltså är jag den svårtillgängliga och tysta."
SvaraRaderaJag säger: - Det kan ju vara... nej... det är säkert så att MÅNGA uppfattar din bästa kompis som översocial och babblig, medan du i jämförelse är esoteriskt sval och eftertänksam.
Jag vet ju vad jag föredrar... :)
En mycket genomklok post har du skrivit. Jag karbonerar Anjo där... alltför många nollor har kommit alltför långt på inkompetensstegen genom att sälja sin värdighet till priset av en MBT. (mycket brun tunga)
Bra skrivet!
SvaraRaderaHaha! När jag var 19 berättade jag för min bästa kompis att då alla mina 8 närmsta väninnor var skitsnygga så måste jag vara den fula. Kompisen svarade med att "När man ser par på stan så har snygga tjejer snygga pojkvänner och fula tjejer har fula pojkvänner. Med tanke på hur fula killar som stöter på mig så måste jag vara en av de fula tjejerna." Skönt att inte vara 19 längre!
SvaraRaderaDu har faktiskt satt tummen på exakt den avgörande skillnaden - nämligen att kvinnor ålägger sig själva väldiga överkrav för att vilja/våga gå vidare. Killar jobbar mer med positionering. De tjejer jag har varit med om att anställa har i regel legat ljusår före sina manliga konkurrenter meritmässigt men har kanske haft något sämre självuppfattning. Killar jobbar betydligt mer på sina sociala skills....fast vem är jag att generalisera? Frågan är komplex och skillnaderna är förmodligen betingade redan från unga år.
SvaraRaderaIngela: Skugges tanke är bra. I teorin. Inte säker på att den funkar alla gånger i praktiken.
SvaraRaderaAnjo och Nemo: Vad det är hjärtevärmande att ha sådana supporters som er! Om ni bara anade. Men snacka inte skit om min bästis. Hon är störtskön, jag lovar. :)
jättebra skrivet. Och kanske är det dags att vi istället för att börja leta efter felen hos oss själva oc skaffar oss dåliga förebilder börjar att se att de grabbar som klättrar också har en hel del mindre lysande sidor och är minst lika sårbara - de är bara skapligt bra på att dölja dem samtidigt som många fler har skygglappar och ett förlåtande beteenden inför deras svagheter...
SvaraRadera