Långt innan svininfluensan – Pokémonfebern.

Ingen som har barn födda under första hälften av –90-talet kan ha missat den kanske största barnhypen som förekommit de senaste tio åren – Pokémon, och, kanske framförallt, Pokémonkorten. I likhet med alla andra pojkföräldrar (för det var i ärlighetens namn nästan bara killar som intresserade sig för de japanska fickmonstren) köpte jag ett antal samlarkort till Jonathan. Som nästan alla andra samlarkort köpte man dem tre och tre i täckta förpackningar, man visste alltså inte vad det var för kort man fick.
Tre trepackar köpte jag första gången.
Det visade sig att jag lyckats få total nybörjarbingo. Trots otaliga inköp efter detta fick han aldrig mer så bra kort som han prickade in denna gång. I vart och ett av paketen fanns nämligen kort av det mest åtråvärda slaget (Venusaur och Blastoise, var två av dem om det säger dig något). I ett av paketen fanns The kort, det som alla ville ha: Charizard. Be mig inte förklara vad det är som är så bra med det här monstret, men vad jag vet är att plötsligt var Jonathan, som då var fyra eller fem år gammal, den mest populära lille killen inom mils omkrets. Okända killar som var typ dubbelt så gamla som han plingade nu på dörren i parti och minut och ville ... öh ... leka. Det innebar att de tog till varje knep i boken för att byta/lura till sig Charizardkortet från snorungen Jonathan. Den som till sist lyckades tog till en legendarisk sluglösning: "Vi samlar korten tillsammans du och jag, Jonathan. Just nu tar jag med dem hem till mig."
I sin strävan att krama några extra miljarder ur Pokémonfebern gjordes naturligtvis filmer också. Självklart var jag där och såg den första med Jonathan och hans jämnåriga kompis. Att gå och titta på barnfilm brukar inte vara någon uppoffring, utan en höjdarupplevelse för mig. Toy Story och Shrek är två av mina absoluta favoritfilmer. Men Pokémonfilmen ... Killarna satt som förtrollade samtidigt som jag snabbt insåg att den var totalt otittbar. Det oundvikliga inträffade efter kanske tio minuter. Jag somnade. Gott och länge. När jag vaknade tittade jag mig skamset omkring. Hade någon sett? Satt alla och skrattade i mjugg åt mig? Men det visade sig att mitt lilla sällskap varit mycket representativt.
Alla barn satt trollbundna.
I princip alla vuxna sov.
Men att få nittio extra minuters sömn som småbarnsförälder är i och för sig inte det sämsta.
Så visst fyllde Pokémonfilmen ett syfte så gott som något.

Jonathans Pokémonsamling. Inklusive den fina korthållaren som han gjorde i syslöjden.

Pokémon, Pokémonkort, Charizard, Pokémonfilmen