Den ofrivilliga Skövdebesökaren.

En gång för kanske tio år sedan var Johan och de andra GOSS:arna i huvudstaden och tog emot något av de absolut första reklampriserna byrån vunnit. Lyckan var stor och priset skulle förstås firas.
Rejält och länge.
Hej vad det firades.
Myyycket firade de.
Trots det hade präkto-Johan bokat ett extra tidigt tåg hem, han skulle till kontoret och jobba. Jojo, det skulle han, trots att det var en lördag.
Väl ombord på tåget buffade han upp sin medhavda kudde mot fönstret och föll i dregelkomasömn.
När tåget bromsade in i Skövde vaknade han och mådde som en örn.
Fast värre.
En snabb blick mot toaskylten.
Upptaget.
Läget blev panikartat och när tåget stannat ordentligt trängde han sig förbi sin stolsgranne och flydde ut på perrongen. Men han hann knappt vända sig om innan tåget rullade iväg igen. Djupandandes fick han se sin kudde, som fortfarande var upptryckt mot rutan, försvinna vidare mot Göteborg utan honom. Över kudden, genom rutan, mötte han den tidigare stolsgrannens väldigt förvånade blick. Kvar på tågsätet låg hans jacka och väska innehållande biljett, telefon och plånbok.
Fortfarande i örnläge gick han för att leta upp en toalett. Som förstås visade sig vara en betaltoalett.
På något sätt lyckades han tjata sig till både en femkrona till toaletten och en biljett till ett riiiktigt långsamt tåg som avgick flera timmar senare. Jag glömmer aldrig när han ringde (det här var under småbarnsåren när det var ett evigt tjafsande om varje ledig timme, om vem som skulle få göra det ena och det andra) och sa med fejkat äppelkäck röst:
– Hej! Gissa var jag är!
– Ingen aning, var då? svarade jag, måttligt intresserad av gissningslekar, där jag stod och skottade hönsbajs på barnens förskola.
– I Skövde! fortsatte han entusiastiskt, och försökte låta som om han var på en vansinnigt intressant och planerad utflykt.
– Jag blir nog pyttelite sen!
Sensmoral: Den som åker hem för tidigt tappar ibland hela sitt försprång på en perrong i en mellanstor stad i Västergötland.