En viktig del av det man gör i de nya medierna är att man skaffar sig arenor där man kan föra ut sina budskap*. Den här bloggen är en av mina arenor, Twitter är en annan.
Arenan är i början troligtvis som ett litet rum med några kompisar i – för ett fåtal kan den utvecklas till att bli ett utsålt Ullevi om dagen.
Min är väl som en bygdegård utanför Hedemora, ungefär.
Att arenan ska bli så stor som möjligt är väl drömscenariet, eller? Ja, det är förstås en lockande vision, och bloggare (inklusive mig själv) brukar bli väldigt triggade av att klättra på alla slags listor som rankar läsare och antal länkar.
Men det kan också infinna sig ett mått av scenskräck och prestationsångest när arenan blir större. Det är inte bara att fjanta ut på catwalken med första bästa förflugna tanke eller vilket tramsigt YouTube-klipp som helst när det sitter en kräsen och kvalitetstörstande publik som skulle kunna ha bättre saker för sig än att titta på något som jag åstadkommit.
Kanske gör inslaget av prestationsångest min blogg bättre, kanske blir den tråkigare, jag är inte riktigt säker.
Vad tänker du om arenor och scenskräck?
*Förutom det kan man förstås starta och delta i konversationer, dialoger och diskussioner.
8 kommentarer:
Jag tänker som du. Jättekul med stor publik, men då är det också skrämmande många som ser om jag gör något dåligt.
Kanske därför mitt bloggande slukar mer och mer av min tid. Rädslan att inte leva upp till förväntningar gör att jag är ännu petigare. På gott och ont.
Om bloggen är en catwalk - går jag i clownkostym, säck o aska,kavaj m t-shirt o jeans, för det mesta
I min walk-in closet finns en del favoritplagg som inte tillåter exponering; kostym, röda chinos med gummistövlar och lite annat.
För närvarnande har mitt kontrakt på modehuset Twitter blivit stängt.
Harvar vidare i liten skala och gör visningar för mogen publik med udda smak.. kommer aldrig fylla ett Ullevi.
Det där är en aspekt, en annan är hur privat man vill vara. Det privata och det personliga är ju ofta roligast att läsa men när chefen läser bloggen vill man kanske inte skriva hur sur man blev på senaste löneförhandligen? Eller att man smet från jobbmötet för att hämta lillan tidigare? Och tänk om svärmor läser!
Jag har ett blogginlägg om det här i huvudet, kommer inom kort.
Jag hade märkligt nog mer scenskräck när jag hade en anonym blogg - då ville jag vara någon.
Nu är jag mig själv. Surrealist ibland, deppig ibland, glad ibland, ostbågefrälst tidvis och alltid helt egensinnig.
Det är kul med läsare, kul med kommentarer - men, jag inser att jag bara skriver det som faller mig in och på mitt sätt. Bloggen är min ventil, min arena och där bestämmer jag helt själv.
En väldigt intressant diskussion det här.
Mycket bra liknelse. Och bygdegård utanför Hedemora är inte fel.
Personligen driver jag en rockklubb i Vena, strax utanför Hultsfred, där ett tiotal personer får plats.
Jag står inte på scenen speciellt ofta men när jag gör det brukar det vara fullsatt. Nuförtiden sitter jag mest backstage och funderar på om anledningen till att jag skriver mindre på bloggen beror på att jag mår så bra och inte är i lika stort behov av en säkerhetsventil som tidigare.
Jag vill ju så gärna skriva om allt och inget men lägger mycket av den energin på mitt dagliga jobb, som numera består av just skrivandet.
Jag vill inte heller lägga ner den eftersom jag vet att det är fullsatt när jag står på scenen. Och det betyder mer för mig än ett halvfullt Ullevi.
Jag känner nog som en blandning mellan Abbes pappa och Anjo. Besöksstatistik och prestationsångest i den ena hjärnhalvan och "skit samma, det är ju min blogg" i den andra.
Ingen lätt balansgång, men att inte vara sig själv i en blogg blir nog jobbigt i längden.
Abbes pappa: Nog för att dina läsare har höga förväntningar på dig, men dom lever du upp till med den äran.
Nemo: Många guldkorn till metaforer där. Nästan Ranelidklass ;).
Charlie T: Så fort man lägger upp NÅGOT på nätet måste man vara på det klara över att ALLA hypotetiskt sett kan läsa.
Anjo: Vi är väldigt glada över att du är dig själv. Ingen annan är det.
Fredric: Den där rockklubben är ett skönt ställe, även om spelningarna är sällsynta där.
Fasching: Och jag är väldigt glad över att du också är helt och hållet dig själv. Ett väldigt bra själv.
Det är ju också det att till och med om/när man är jättebra finns det puckon som kan vara jäkligt hårda och otrevliga. Man kan bli ledsen även om man tycker att de egentligen har fel.
Skicka en kommentar