YouTube-hitsen i original.

Fattar du inte vilka klassiska internetklipp det syftas på i Comhem-videon? Eller blir du bara sugen på att se originalen igen? Jag tror att jag har letat fram allihop.
1. Afro Ninja.

2. Löpbandsvideon, Ok Go med Here it goes again. Den går tyvärr inte att bädda in, men du kan se den här.
3. Diet Coke + Mentos-experimentet.

4. Ninja Kid.

5. Chocolate Rain.

6. Nattliv, mensvärk med Spy-Eva.

7. How to break your computer.

8. Ansiktsburk.

9. Skogsturken, "Vem var det som kasta?".

10. Leave Britney alone!

11. Och sist, marsvinet jordekorren med Dramatic Look.

Comhem, YouTube, videoklipp, Afro Ninja, Diet Coke+Mentos, Chocolate Rain, Ninja Kid, Nattliv, Spy-Eva, Leave Britney Alone, Dramatic Look

Stora Comhemdagen.

Den här dagen (som redan hunnit bli gårdagen) verkar på olika sätt ha tillägnats bredbands- och telefonileverantören Comhem. Mymlan skriver om sina erfarenheter med företagets kundservice, och läsaren bjuds på en svindlande When the nightmare comes true-upplevelse.
Prankmonkey berättar (också med anledning av sina Kafkaliknande kundserviceerfarenheter) om att företaget hamnar i botten i senaste upplagan av Svenskt Kvalitetsindex.
Samtidigt som ilskans och frustrationens vågor svallar höga över servicen på kukfuckingjävlabajscomhem (jag citerar Mymlan här) så har King släppt en reklamfilm med anledning av att företaget firar tio år som internetleverantör. Den är fylld av internetnostalgisk referenshumor och är inte något annat än helt underbar.
Comhem, reklam, Mymlan, Prankmonkey, King, Internet

VÄLDIGT GUILLGT

Nu blir det gissningstävling. Vad är det Expressens chefredaktör, den utmärkte twittraren Thomas Mattsson, vill säga när han twittrar fram det här?

Han kanske tycker att Guillous speciella ansiktssvullnad är så gullig att den fått ett eget adjektiv? Samma svullnad som gjort att Guillous ögon numera är så inbäddade i kinderna att Resumés bildredaktörer måste haft problem med att avgöra om han blundade eller tittade på den här bilden.
Och som i kombination med hans pösmunkiga arrogans fick Fredrik Strömberg att uppfinna en ny smiley, Guillousmileyn, -( sur och utan ögon som ska användas "i lägen då du vill avsluta en diskussion genom att bara hänvisa till din egen jävla förträfflighet och unika kunskapssammansättning".
Just den självförhärligande pösmunkigheten biter honom i arschlet nu när han ska försöka förklara sig ur KGB-spioneriet genom att göra allt för att förminska sig själv till en naiv yngling som lärt sig det han kunde om KGB:s verksamhet via "ett par Bond-rullar".
Och när Guillou gör allt för att framhäva att han agerat okunnigt, omedvetet och korkat, det är då det osar katt på riktigt, inte sant? -(

Jan Guillou, KGB, Thomas Mattsson, Fredrik Strömberg, Guillousmileyn

Mobilkameratömningsdags igen.

Vi drar igång veckan på allvar genom att se vad som göms på minneskortet i min mobilkamera.

Den här bilden har jag haft med förut, med det känns som om det var en het fråga i en vecka eller två. Vad hände egentligen med att Göteborg förbjöd gatumusiker? Gäller det fortfarande, eller?

Sedan en påminnelse om att det är jul om mindre än två månader. Och efter ett par glas av den där klibbiga, varma drycken bryr man sig knappast om hur skiten stavas, eller hur?

De här två filmerna stod precis bredvid varandra i DVD-affären. En händelse som ser ut som en tanke. För visst är Alice Timander och Klaus Kinski lika som bär?

Nog för att det är skyltfönstret på Buttericks, men de här skyldocke-tuttarna är ju ett skämt:

En bild på en ovanligt mumsig lunchrätt, lammfärs... eh, -korvar, vad trodde du?

Den ultimata white trash-tatueringen goes heminredning?

En film jag ser fram emot: Snabba cash. En dag i augusti, på väg till parkeringen (som vanligt) snubblade jag rakt i inspelningen av en restaurangscen i just denna film:

Alltid en tröst för alla er som åkt ut ur Idol i förtid:

En bild som bar spår av ett av sommarens sista bad:

Och allra längs in i memorystickets inre hittar jag den här, smått smärtsamma påminnelsen om hur ljuvligt det faktiskt var en gång i början av augusti:

Fler inlägg på samma tema hittar du här, här, här och här.

Det ljuset, det ljuset.

Aj, vad ljust det är den här morgonen, min ögon klarar det knappt!
Det måste vara för att ... det är normaltid igen.


Det här var djupt ironiskt skrivet och ett "vad-var-det-jag-sa-inlägg apropå det här.
Det är för tusan blygrått och beckmörkt ute, trots att det är en timme tidigare än samma tid förra veckan (äh, du fattar).
Men vänta bara, ikväll kommer du att märka hur ofantligt fort det blir natt. Typ vid fyratiden.

Behåll den där gamla timmen, säger jag.

I natt är det dags att ställa om klockan till "normaltid".
And I hate it.
Som ett straff för att vi haft en kort period då ljuset överlistat mörkret och temperaturen segat sig upp på rätt sida nollstrecket får vi detta.
Ka-tjoff i skallen – en timme mörkare varje kväll.
En timmes daglig påminnelse om att sommaren är long gone och att nu väntar fem månaders kolsäck.
Och att det skulle vara ljusare på morgonen istället är något som passerar mig ganska obemärkt förbi, då är jag för trött för att uppfatta och uppskatta några extra lux.
"Normaltid."
Ge mig lite "abnormtid" istället, please, det här normaltillståndet suger apblöja.

sommartid, vintertid, årstider, mörker

Den lilla sektionen mot strömmen.

Jag säger bara: Go sektor tolv, på måndag! Skönt att se att du vågar bryta mönstret som de andra ruggiga och kyliga sektionerna utgör. Nästa gång vågar du dig på lite sol också, ok? Och så övertalar du sektor nio att köra samma grej över hela veckan. Deal?

En komplett femdygnsprognog. Ett helt land. En ensam gul ruta.

Den ofrivilliga Skövdebesökaren.

En gång för kanske tio år sedan var Johan och de andra GOSS:arna i huvudstaden och tog emot något av de absolut första reklampriserna byrån vunnit. Lyckan var stor och priset skulle förstås firas.
Rejält och länge.
Hej vad det firades.
Myyycket firade de.
Trots det hade präkto-Johan bokat ett extra tidigt tåg hem, han skulle till kontoret och jobba. Jojo, det skulle han, trots att det var en lördag.
Väl ombord på tåget buffade han upp sin medhavda kudde mot fönstret och föll i dregelkomasömn.
När tåget bromsade in i Skövde vaknade han och mådde som en örn.
Fast värre.
En snabb blick mot toaskylten.
Upptaget.
Läget blev panikartat och när tåget stannat ordentligt trängde han sig förbi sin stolsgranne och flydde ut på perrongen. Men han hann knappt vända sig om innan tåget rullade iväg igen. Djupandandes fick han se sin kudde, som fortfarande var upptryckt mot rutan, försvinna vidare mot Göteborg utan honom. Över kudden, genom rutan, mötte han den tidigare stolsgrannens väldigt förvånade blick. Kvar på tågsätet låg hans jacka och väska innehållande biljett, telefon och plånbok.
Fortfarande i örnläge gick han för att leta upp en toalett. Som förstås visade sig vara en betaltoalett.
På något sätt lyckades han tjata sig till både en femkrona till toaletten och en biljett till ett riiiktigt långsamt tåg som avgick flera timmar senare. Jag glömmer aldrig när han ringde (det här var under småbarnsåren när det var ett evigt tjafsande om varje ledig timme, om vem som skulle få göra det ena och det andra) och sa med fejkat äppelkäck röst:
– Hej! Gissa var jag är!
– Ingen aning, var då? svarade jag, måttligt intresserad av gissningslekar, där jag stod och skottade hönsbajs på barnens förskola.
– I Skövde! fortsatte han entusiastiskt, och försökte låta som om han var på en vansinnigt intressant och planerad utflykt.
– Jag blir nog pyttelite sen!
Sensmoral: Den som åker hem för tidigt tappar ibland hela sitt försprång på en perrong i en mellanstor stad i Västergötland.

När roasten blir elak på riktigt.

Kanal 5:s version av roasting, Roast på Berns (eller Roast på Burns, som jag hörde två fjortisar på stan uttala det) är oändligt mycket mer lyckad än SVT:s variant, Grillad, som gick i våras. Avsnittet med Björn Gustafsson, och i synnerhet hans svarsroast, när han torkade imaginära tårar med tusenlappar, är något av det roligaste jag sett på länge.
Men det går inte att låta bli att fundera över hur roastningarna egentligen landar. Vilka skämt sägs med kärlek och vilka med onda avsikter? Vilka sår rivs upp och vilka blir dödsfiender på riktigt? Jag tror det är oundvikligt att känsliga punkter träffas och ömma tår trampas på. Att det inte bara är att krama om varandra efteråt och skylla på programformen. I synnerhet när deltagarna inte känner varandra sedan tidigare.
I går kunde vi nog se det tydligaste exemplet på detta. Eller, kanske snarare, på vad som händer när någon inte kör enligt formatet.
Det var när Cecilia Frode gjorde sin roast och, istället för att häckla enligt mallen, var helt seriös och skämtfri. Hon började med att tala om vilken dålig skådespelare David Batra är, sedan prettopratade om hur komiker bara jagar innehållslösa skratt, om hur osofistikerat det är med könsord, kiss och bajs och slutade med att kalla Petra Medes sätt att skämta för "lågt och innehållslöst".
Ett programformat som hade handlat om att ställa sig på en scen och vara kritiserande och elak på riktigt, utan humor, utan skratt och utan värme, det tror jag få hade ställt upp i. Men det var just detta Cecilia Frode gjorde, och hon gjorde det förmodligen under kulturens täckmantel.
Här kan du se hennes slutkläm och Petra Medes berättigade käftsmäll till svar:

Roast på Berns, Petra Mede, David Batra, Cecilia Frode

Rory, TED och planeterna.

Om jag vill kan jag göra mig lite märkvärdig över att jag var förhållandevis tidigt ute på Twitter och Facebook. Nionde maj –07 reggade jag mig på den förstnämnda sociala plattformen och någon gång i juni samma år på Fejan. Men det beror inte på att jag var så i framkant, utan på att jag råkade befinna mig i närheten av en man som såg vad som komma skulle. Rory Sutherland var min ordförande när jag satt i Directjuryn i Cannes och det var han som såg till att alla vi jurymedlemmar kunde bekanta oss med varandra på Twitter innan vi träffades och det var han som skapade en grupp på det då för mig helt okända Facebook, så att vi skulle kunna fortsätta ha koll på varandra när Cannesveckan var över.
Rory är förmodligen den smartaste människan jag träffat, och det var en sann fröjd att ha hans visdom att luta sig emot så fort vi hade några tveksamheter i hur vi skulle bedöma någonting. Dessutom är han vansinnigt underhållande att lyssna på, utan att bli egenkärt pompös (något du kan se med egna ögon här nedan).
Det här inlägget har jag gått och funderat på någon vecka eller så, därför är det lite lustigt att det plötsligt känns som om alla planeterna står i Rory-position, eller nåt. I lördags såg jag på dokumentären om David Ogilvy och vem dök upp där om inte Rory (som är vice ordförande i Ogilvy Group). I dag skriver Nina Åkestam om en klarsynt talare på TED Talks – Rory igen.
Här kan du se hans föreläsning, kallad Life lessons of an ad man, där han pratar om konsumtion, värderingar och beteenden.

Missa inte caset med Diamond Shreddies som kommer efter ungefär 12 minuter.

Men han är bättre på att vara smart, framsynt och underhållande än på mode och stil. Så här såg han ut första dagen vi hade jurysammanträde.
2006 utsåg Campaign honom till ”Worst dressed man in british advertising”.

Rory Sutherland, TED Talks, Cannes Lions

Täbbt.

I dag är en snuvig dag. Inget allvarligt, bara några klassiska nys-och-täppt-symptom. Det berättar jag inte för att du ska tycka synd om mig, utan bara för att kunna göra en melodiradioövergång till mitt bästa täppt-i-näsan-minne. För sådana har vi väl alla lite till mans, inte sant?
Det var när Johan och jag bodde i vår första gemensamma lägenhet (och min första bostad som inte var mitt barndomshem) på Plantagegatan i Göteborg. Vi bodde på tredje våningen och precis mitt emot låg en liten servicebutik. En gång när jag precis skulle gå in till Nära Dej, som butiken hette, gick Johan, som för tillfället var otroligt snuvig och täppt i näsan, ut på balkongen och ropade:
– Kadd du köba *mummel mummel*?
– Va? gastade jag tillbaka.
– Jag hör inte.
Varpå han skrek över halva Linnéstaden:
– Kadd du köba EDD BURK BAAAJS!

Den nya bevisföringen.

Inte för att det råder några tvivel om den saken, men om man måste skriva ett annat namn inom citationstecken för att folk ska förstå vad man pratar om, har man valt ett namn som suger.

Läs även om Abbes pappas erfarenheter av Den nya influensan.

Den nya influensan, svininfluensan

Ush för dem bloggare!

Den här länken som jag hittade på Aftonbladet.se sammanfattar nog ganska väl hur en stor del av omvärlden ser på oss bloggare:

Sell the Vatican – feed the world.

Apropå det jag pratade om igår, att slänga upp vilket tramsigt YouTube-klipp som helst, skulle jag nu vilja lägge upp ett klipp, som faktiskt är mycket tänkvärt. Det är Sarah Silverman som lanserar en teori om en lösning på världssvälten (eller åtminstone en tankeställare till kyrkans "goda" män): Sälj Vatikanen och lev det anspråkslösa liv som katolska präster är avsedda att göra.

"Think about it, we need a hero, and who is more primed to be our hero than the Pope? He's literally a caped crusader. What is the Vatican worth, like 500 billion dollars? This is great, sell the Vatican, take a big chunk of that money, build a gorgeous condominium for you and all your friends to live in, all the amenities, swimming pool, tennis court, waterslide, and with the money left over, feed the whole fucking world."
Sarah Silverman, YouTube, videoklipp, vatikanen

Bloggen som catwalk.

En viktig del av det man gör i de nya medierna är att man skaffar sig arenor där man kan föra ut sina budskap*. Den här bloggen är en av mina arenor, Twitter är en annan.
Arenan är i början troligtvis som ett litet rum med några kompisar i – för ett fåtal kan den utvecklas till att bli ett utsålt Ullevi om dagen.
Min är väl som en bygdegård utanför Hedemora, ungefär.
Att arenan ska bli så stor som möjligt är väl drömscenariet, eller? Ja, det är förstås en lockande vision, och bloggare (inklusive mig själv) brukar bli väldigt triggade av att klättra på alla slags listor som rankar läsare och antal länkar.
Men det kan också infinna sig ett mått av scenskräck och prestationsångest när arenan blir större. Det är inte bara att fjanta ut på catwalken med första bästa förflugna tanke eller vilket tramsigt YouTube-klipp som helst när det sitter en kräsen och kvalitetstörstande publik som skulle kunna ha bättre saker för sig än att titta på något som jag åstadkommit.
Kanske gör inslaget av prestationsångest min blogg bättre, kanske blir den tråkigare, jag är inte riktigt säker.
Vad tänker du om arenor och scenskräck?

*Förutom det kan man förstås starta och delta i konversationer, dialoger och diskussioner.

Skit i tweetiketten.

Som jag varit inne på tidigare blir jag provocerad av sådant här: 10 saker du ska sluta twittra om, skrivet av den i och för sig inte genomseriösa sajten The oatmeal*. Men det valsade ändå runt på Twitter igår, och jag kan tänka mig att en och annan nybörjartwittrare som läser det låser sig och får ännu större problem med att hitta saker att tweeta om.
Till dig som känner så vill jag säga: Skit i alla som vill berätta om olika begränsningsregler. Kolla istället på dem du följer och fundera vad de twittrar om som du uppskattar att läsa.
Och förresten, oss emellan, det är oftast de riktigt geekiga early adaptors-twittrarna som är tråkigast. De som är så avancerade att endast en handfull följare förstår vad de försöker säga.
Nej, hellre en twittrare som förstår normalmänsklig kommunikation än en som vet allt om nätet och whatever men som inte kan förmedla det på ett begripligt sätt. Twitter börjar bli så folkligt att det är dags för en avgeekifiering.

*Andra ämnen som avhandlas under Oatmealtaket: 8 ways to prepare your pets for war, Marvelous man boobs, 6 reasons bacon is better than true love och The 6 types of crappy hugs.

Långt innan svininfluensan – Pokémonfebern.

Ingen som har barn födda under första hälften av –90-talet kan ha missat den kanske största barnhypen som förekommit de senaste tio åren – Pokémon, och, kanske framförallt, Pokémonkorten. I likhet med alla andra pojkföräldrar (för det var i ärlighetens namn nästan bara killar som intresserade sig för de japanska fickmonstren) köpte jag ett antal samlarkort till Jonathan. Som nästan alla andra samlarkort köpte man dem tre och tre i täckta förpackningar, man visste alltså inte vad det var för kort man fick.
Tre trepackar köpte jag första gången.
Det visade sig att jag lyckats få total nybörjarbingo. Trots otaliga inköp efter detta fick han aldrig mer så bra kort som han prickade in denna gång. I vart och ett av paketen fanns nämligen kort av det mest åtråvärda slaget (Venusaur och Blastoise, var två av dem om det säger dig något). I ett av paketen fanns The kort, det som alla ville ha: Charizard. Be mig inte förklara vad det är som är så bra med det här monstret, men vad jag vet är att plötsligt var Jonathan, som då var fyra eller fem år gammal, den mest populära lille killen inom mils omkrets. Okända killar som var typ dubbelt så gamla som han plingade nu på dörren i parti och minut och ville ... öh ... leka. Det innebar att de tog till varje knep i boken för att byta/lura till sig Charizardkortet från snorungen Jonathan. Den som till sist lyckades tog till en legendarisk sluglösning: "Vi samlar korten tillsammans du och jag, Jonathan. Just nu tar jag med dem hem till mig."
I sin strävan att krama några extra miljarder ur Pokémonfebern gjordes naturligtvis filmer också. Självklart var jag där och såg den första med Jonathan och hans jämnåriga kompis. Att gå och titta på barnfilm brukar inte vara någon uppoffring, utan en höjdarupplevelse för mig. Toy Story och Shrek är två av mina absoluta favoritfilmer. Men Pokémonfilmen ... Killarna satt som förtrollade samtidigt som jag snabbt insåg att den var totalt otittbar. Det oundvikliga inträffade efter kanske tio minuter. Jag somnade. Gott och länge. När jag vaknade tittade jag mig skamset omkring. Hade någon sett? Satt alla och skrattade i mjugg åt mig? Men det visade sig att mitt lilla sällskap varit mycket representativt.
Alla barn satt trollbundna.
I princip alla vuxna sov.
Men att få nittio extra minuters sömn som småbarnsförälder är i och för sig inte det sämsta.
Så visst fyllde Pokémonfilmen ett syfte så gott som något.

Jonathans Pokémonsamling. Inklusive den fina korthållaren som han gjorde i syslöjden.

Pokémon, Pokémonkort, Charizard, Pokémonfilmen

Svartsjuka som skär igenom mediebruset.

I dagens DI Weekend skriver Jan Gradvall (som är en av författarna till Tusen svenska klassiker som jag skrev om här) att Melissa Horns nya singel är en stark framtida klassikerkandidat som dykt upp efter bokens tillblivelse. ”Lät du henne komma närmre är den sortens sällsynta låt som stannar populärkultuens klockor. En förkrossande svartsjukeballad som har förutsättning att ligga etta på Tracks i fem veckor och dröja sig kvar på Svensktoppen i två år.” är hans omdöme.
Jag kan bara hålla med. Med jämna mellanrum har jag lyssnat på Melissas låt idag. Men den är ingenting jag rekommenderar att ha som bakgrundsmusik när du jobbar. Det är helt omöjligt att inte bli distraherad av Melissas röst och rader som:
Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut?
Bättre än så kan svartsjukan knappast beskrivas.
Om videon skriver Jan Gradvall: "En stillastående kamera i en inspelningsstudio. En artist spelar gitarr och sjunger så koncentrerat att hennes blick aldrig möter kameran. Så enkelt att man kan skära rakt igenom mediebruset."

Enligt Melissas hemsida kommer hon att vara med i TV4:s Nyhetsmorgon nu på söndag och bland annat sjunga den här låten. Det ska i alla fall inte jag missa.

Melissa Horn, Jan Gradvall, DI Weekend, Lät du henne komma närmre

Jag tömmer min Photo Booth.

Photo Booth är ett ganska underbart program som finns i min iBook. Med det kan du ta bilder med datorns inbyggda kamera och göra roliga eller artistiska effekter med bilderna. Sedan jag fick den här datorn för ett par år sedan har Frida och Jonathan med jämna mellanrum utnyttjat denna möjlighet.
Visst är dom söta, mina barn?

Frida...

och Jonathan.

Min vackra dotter.

Min helige son.

Ett antal special effects i urval:




Det finns en och annan pinsamt posig bild på mig också. "Du försöker bara se snygg ut på dina bilder, ju" säger Johan. Och han har rätt, jag har inte försökt göra mig ful eller skojig en enda gång. Fåfäng och ovillig att bjuda på mina mindre fördelaktiga sidor. Sådan är jag. Enligt Photo Booth. Och jag tror den har rätt.

Serious stuff.

Ett osvikligt sätt att få barn att bråka är att ha olika motiv eller varianter av bruksföremål. Något av dessa föremål kommer då alltid att bli mer åtråvärt och väl värt att stridas för.
När jag var liten kunde vi aldrig äta efterrätt utan att bittra fajter utbröt mellan mig och mina systrar. Så här löd den livsviktiga rangordningen av dessertskålarna:

Den absoluta nitlotten. Trista gröna äpplen med menlösa jävla hasselnötter.

En aningen bättre. Lite rödare äpplen och vinbär. Fast vad är grejen med de omogna vinbären?

Vindruvor och valnötter. Om man fick den var man bara ganska sur.

Fast den enda tallriken som verkligen var värd något var den med jordgubbarna. Med en exotisk ananas på toppen. Endast då blev efterrätten en fullträff. Den omfattade då både lyckan över att ha fått lägga sin goda krusbärspaj på den bästa tallriken och skadeglädjen över att de andra systrarna fick hålla till godo med fjantiga äpplen och sura vinbär.

Ute på dåligheter.

För ett tag sedan skrev min nyvunna Twitterbekantskap, den kloka och roliga Karin Friberg, ett inlägg som gick ut på att kvinnor behöver fler dåliga förebilder (något som den lika kloka, roliga och framgångsrika Christina tog vidare till en dålig-förebilds-stafett). Karin är inte bara klok och rolig på Twitter, utan även it-chef på Skandiamäklarna, och alltså en karriärkvinna som många ser upp till. Hennes resonemang gick ut på ungefär samma sak som min favorit-tes när det gäller jämställdhet gör, nämligen att verklig jämlikhet uppnås inte den dag då en kvinnlig Einstein blir erkänd lika snabbt som en manlig Einstein, utan den dag då en kvinnlig nolla befordras lika snabbt som en manlig nolla. Så långt är jag med till hundra procent. Däremot är jag, precis som Mymlan, tveksam till om en väg dit är att framgångsrika tjejer framhäver sina dåliga sidor för att andra kvinnor ska tänka: kan hon med alla sina fel, så kan jag och våga satsa på ett bättre jobb än vad de kanske gjort annars.
Det är inte speciellt svårt att få kvinnor att rabbla upp allt vi är dåliga på (jag har skrivt ett sådant inlägg här), gärna med lite Bridget Jones-tokig charm och kanske med ett visst mått av koketterande. Förmodligen för att ingen annan ska hinna före och påpeka ens brister. Tveksamt om det är lika lätt att få män i karriären att göra samma sak. Dessutom är det oftast män som tillsätter de mest åtråvärda jobben, vilket inte heller talar för metoden i fråga.
Jag har själv ägnat alldeles för mycket tid till att grubbla och fokusera på allt jag är dålig på. Så mycket att jag ett tag inte trodde att jag var speciellt bra på någonting över huvud taget.
Inte är jag någon chef heller, men om det kan få någon att känna sig bättre, kommer här några (kanske till synes banala) exempel på saker som har format min syn på mig själv som en mindre bra person:
-Min bästa kompis när jag var liten var "den snygga". Alltså var jag den alldagliga.
-Jag har vuxit upp i en familj av små, smala människor. Alltså ser jag mig själv som den stora och klumpiga (något som jag skrivit om här).
-Min nuvarande bästa kompis är den som är utåtriktad och talför. Alltså är jag den svårtillgängliga och tysta.
I yrkeslivet fick jag fyra, fem fetsmällar som på ett övertygande sätt gjorde klart för mig att jag knappt nådde upp till medelmåttans nivå. De senaste åren har det mirakulöst vänt på den fronten, men det är något som jag ser på med största ödmjukhet för jag vet att ingenting är beständigt och för evigt. Det enda jag vet säkert är att det inte blir lättare eller bättre för mig om jag tänker för mycket på allt jag är dålig på.

Tårtifierade läsare.

Det blev verkligen ett uppmuntrande, rolig och glädjande resultat på min enkät om vem du är som läser den här bloggen. Förutom att så många som drygt trehundra av er hittills tagit er tid med att svara på mina frågor, fick jag många otroligt inspirerande kommentarer. Tack, allihop!
Så här ser ni alltså ut i tårtdiagram, kära läsare:

58% av er är kvinnor.

Merparten (43%) av er är mellan 30 och 40 år.

30% av er bor i Göteborg, 30% i Stockholm, 29% i övriga Sverige och resterande 11% procent i Malmötrakten eller utomlands.

Så många som 38% av er är branschkollegor i reklamarskrået.

Och 100% av er är världens bästa läsare.