Sånt som inte händer.

Om jag inte hade fått det där telefonsamtalet i somras så hade jag givetvis trott att det var ett personaliserat utskick jag fick från Postens DR-tävling Guldlådan idag. Ett sådant där alla mottagarnas namn är individuellt inprintade, låt vara att det här hade varit ovanligt snyggt gjort i så fall. Men plötsligt kom jag ihåg det där absurda samtalet där jag fick frågan om jag tyckte det var okej att en väg uppkallades efter mig. "Varför inte?" svarade jag och glömde faktiskt bort alltihop. Det lät så märkligt så jag fick liksom inte ihop det.
Men idag kom alltså resultatet:

Ulrika Goods väg. Tro´t om du vill. Men nu finns den.

När jag såg det blev jag omväxlande iskall och blossande röd. Jätteglad och jätteskraj. Och så skämdes jag lite. (Åh, hur ska jag kunna säga det här utan att låta både patetisk och otacksam.) För den där lilla skogsvägen utanför Töreboda borde förstås ha hetat GOSS väg. Jag förstår att det inte är ett lika slående namn, men så är det.
Trots det vill jag förstås ge tusen tack till Posten (och Åkestam Holst), för jag är verkligen glad och stolt. Överväldigad.