Tårar i öronen.

I morse när jag tog mig en springtur i blåsten hade jag lagt in lite nya låtar i min spellista. När första tonerna i When Love Takes Over drog igång fylldes jag av en massa bitterljuva känslor, som jag knappt trodde var möjliga att framkalla med hjälp av en låt som den här:

Men reflexen betingades när vi lite tidigare i somras hämtade Jonathan från ett seglarläger som GKSS anordnar på en liten ö som heter Aelousön. När taxibåten vi åkte med närmade sig ön drog lägerledarna igång musik i jättestora högtalare vid bryggan, och just när den här låten kom la sig de små segelbåtarna i taxibåtens svall och ... Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför just det blev så känslosamt för mig. Det var kanske någon kombination av att mina barn börjar bli så stora att de snart inte behöver mig längre och att det här lägret stod för så mycket av sådant man vill ge dem medan de fortfarande är någorlunda små: kamratskap, spänning, natur, sport, äventyr och tusen andra saker. Jag har fortfarande inte träffat något lägerdeltagande barn som inte får ett saligt glitter i ögonen så fort Aelousön kommer på tal.
Själv får jag alltså tårar i mina av att höra en hyfsat ordinär (är den? Jag älskar den, men inser att det är en uppfattning som är färgad av annat än musikomdöme) unts-unts-unts-pumpande houselåt. Kom inte och säg att man inte blir fånig när man blir förälder.







David Guetta, Kelly Rowlands, When Love Takes Over, YouTube, videoklipp, Aelousön, segling, barn, tonåringar