Ett öga torrt. Trots allt.

Så var det då min tur att komma till U2-konserten med den fantastiska scenen The Claw, som uppenbarade sig likt en förrymd, muterad Lisebergsattraktion med klofingrarna nedborrade i Ullevis gräsmatta.

Jag och U2 går inte alls way back, det var faktiskt innan den förra Ullevikonserten på Vertigoturnén 2005, när min U2-älskande son Jonathan sörjde våra icke existerande biljetter så djupt att jag också rycktes med, började lyssna på allvar och äntligen förstod deras storhet. När den konserten sedan väl ägde rum satt jag på vår lokala golfkrog i ett bibliskt åskväder, lyssnade på en trubadurs såsiga U2-covers och utnämnde mig själv till universums största idiot som hade fattat grejen för sent och låtit biljettåget tuffa förbi utan att jag var ombord.
Så den här gången skulle jag inte göra om samma misstag, utan loggade in på Ticnet i tillräckligt god tid för att komma över sex ståplatsbiljetter till planen.
I förra veckan frestade dock en Facebookkompis med några trevliga, medelålderskomfortabla platser utanför en av loungerna och jag började fundera på om det fortfarande var optimalt att stå på planen. Tanken på stoppade säten, bar och lättillgängliga toaletter gjorde frestelsen övermäktig och därför sålde jag mina biljetter till Nemo via något som slår Blocket med etthundratjugo miljövidriga turnélångtradare: Twitter. (Eftersom Abbes pappa, som skulle gjort oss följe till konserten, låg in-vattkoppad i Grekland, sålde jag hans biljetter också.)
Men om vi satt pensionärsbekvämt så höll Jonathan familjens creddig konsertfana desto högre. Han köade sig till en plats allra lägst fram i the inner circle. Och en del av glädjen jag upplevde med konserten var tanken på att han var en av de hoppande, euforiska små figurerna vid scenen, en av dem som upplevde Bono och co på riktigt.

Han stod tillräckligt nära för att kunna ta den här bilden av klons inälvor.

Om jag ska sammanfatta min konsertupplevelse så är det att U2 har en unik förmåga att hålla sprittande vitalt liv i gamla låtar som borde varit uttjatade, döda och begravda i en reaback på Åhléns för decennier sedan. Samtidigt som de fortsätter att nyskapa och göra arenarocken till något intimt och mycket känsloladdat.
Fast det var ändå något som saknades.
Rent taktisk kan jag inte förstå hur man kan inleda och avsluta med de tröttaste låtarna som gav kanske minst gensvar av alla (Breath och Moment of Surrender). Man kan glömma av många saggiga partier om avslutningen är formidabel.
Eller, som Johan just sa, de klarade aldrig tårkanalsprovet.
Därmed inte sagt att det inte fanns det som var enormt bra. Sceneriet, till exempel, är något av det fräckaste jag sett, och låtar som Vertigo, One, Walk on, Ultra Violet och de flesta andra klassikerna var rena njutningar.
Men magin, som låg och lurade någonstans under rökmaskinerna, ville aldrig riktigt sippra fram, trots att den inte borde varit svårövertalad. Den är på väg upp ett par gånger och när Bono kommer ut för extranummer i någon variant på den självlysande ryttarens kostym förbereder jag mig på att det är dags. Nu blir det alltså aldrig så, men det hela är ändå en upplevelse som förtjänar en uppsträckt, lysande mobil, en allsångsrefräng och en öronskärande busvissling.

Jonathans lilla mobil har fångat Adam Clayton i motljus.

Läs gärna vad andra har skrivit om 360°-turnén:
Deeped har gjort en sann kännares analys av fredagens Ullevi-konsert.
Jan Gradvall har skrivit helt lysande om Berlinspelningen.
Nemo berättar hur han förvaltade mina på-planen-biljetter.
GP ger U2 fem fyrar.

U2, Ullevi, 360°, The Claw, Bono, Göteborg