Som jag varit inne på förut var vi som fattigast när Jonathan var i treårsåldern. Så när han vuxit ur sin trehjuling var det därför inte tal om att åka till affären och köpa en ny cykel, utan Johan plöjde igenom GP:s radannonser tills han hittade en begagnad som lät perfekt. Efter ett samtal med säljaren åkte de hela vägen till Hisingen och ringde på.
– Jaha, oj! Det är en kille som ska ha den, var säljarens förvånade inledningsfras när han öppnade dörren. Det visade sig nämligen att allt var perfekt med cykeln förutom att den var ... illrosa.
Eftersom Johan inte trodde att Jonathan var redo att axla rollen som en föregångare i uppluckrandet av de könskonserverande attributen, sa han:
– Ahh, vad synd! Då får vi nog leta vidare.
Men innan han hann bege sig ut ur Hisingslägenheten kände han en liten hand som ryckte honom i byxbenet. Det var den mycket cykelsugne Jonathan som hade något viktigt att säga. Med treåringsstämma läspade han:
– Pappa, jag ääälskar rosa.
Han fick så klart cykeln. Och en rulle blå tejp.
8 kommentarer:
Cute! Och smart av Johan. Med tejp kan man lösa många problem.
ja, annars hade ni väl bara kunnat investera i en burk spray?
Det var en väldigt söt historia!
Vore ännu bättre utan tejpen. Ungen ville ju ha en *cykel*. Färg är lite skitsamma i sammanhanget, väl?
Åsk: Man kan ju önska att det var så. Men är inte det lite som att säga: "Du ska ju ändå bara läsa texten, typsnittet spelar väl ingen roll, så länge det går att läsa."
Åh gud vad gulligt...! Barn som vuxna borde läspa mer.
Jag menar bara att grabben sa ju "jag älsssskr rosa". Varför ta bort färgen då?
Det var min själ en hjärtskärande historia.
Skicka en kommentar