I min mun har det genom åren alldeles för ofta dykt upp en bastant spärrvakt som noga granskat allt jag tänkt säga och sedan avfärdat det med den retoriska frågan Vem bryr sig?.
Dessa tre ord och den där förbannade spärrvakten har lett till att många uppfattat mig som en tyst och tråkig typ. Och varje gång jag förstått det har den där spärrvakten blivit ännu mer nitisk och knappt ansett att någonting jag tänkt säga är tillräckligt intressant för omgivningen att höra.
På nätet, däremot, har jag insett att det finns väldigt många som bryr sig. De bryr sig om de mest perifera småsaker, allt från slaskskrapor och skoskav till mattider och förflugna funderingar om i princip vad som helst. Denna lärdom har jag inte minst gjort på Twitter. Så om jag emellanåt har problem med att vara pratsam i verkliga livet pladdrar mitt twitter ego på desto mer.
Därför blir jag alltid irriterad när jag läser guider och råd om sociala media (deta förhatliga ord) som berättar att si och så många gånger bör man twittra om dagen. Fem till femton är antal jag läst som rekommendationer.
Det tycker jag är lika dumt som att säga till en kompis hur ofta hon bör uttala sig för att vara en optimalt hörvärd vän.
Det är väldigt sällan jag upplever att någon twittrar för mycket, tvärtom, många av de medtwittrare jag uppskattar mest är också de som upptaterar mest frekvent. De som slänger käft, diskuterar och både ger in- och tillbakaspel. Stup i kvarten. (Se där, nu gjorde vi oss dessutom av med en vanlig missuppfattning: Twitter är ingen monolog.)
Om jag skulle ge ett par råd till dig som skulle vilja komma med i det sköna Twittergänget så är det att lyssna lika mycket som du pratar och att sluta tänka de tre förödande orden Vem bryr sig?.
För vi bryr oss, som sagt, visst.
Vi bryr oss till och med om det mest förbjudna ämnet: Tro mig, det finns många där ute som vill veta vad du åt till frukost.
Twitter, sociala media, mikrobloggar
6 kommentarer:
Är det inte finessen med bloggar, twitter odyl,att man får uttrycka sig? Det är min plats i etern. Är du inte intresserad? Nej men låt bli att läsa då. Tycker att det är jättekul med kommentarer och att slänga käft.Ett kul sätt att kommunicera med människor som du kanske aldrig hade stött på annars.
Jag läser gärna dina ordströmmar! ;-)
Bravo, du har så rätt så. Ens plats får och ska man utnyttja precis så mycket man vill.
Goda råd och så-här-gör-man brukar jag aldrig lyssna på. Någon sa till mig att jag borde branschanpassa min blogg, så att den kan hjälpa mig i karriären. Någon har tyckt att jag borde vara mer seriös på Facebook.
Naturligtvis lyssnar jag inte på dem eller några andra - tvärtom, jag blir störd över folk som säger sig veta att så här är det.
Bra att vi är flera som står upp :)
PS! Har inte ätit frukost än, så kul var det i går...
Bra inlägg, och twitter är riktigt kul. Instämmer i att de som ofta är aktiva är de jag nog uppskattar mest.
Jo, det finns en del som Twittrar för mycket. Det är de som kopierar sina gamla meddelanden och kör dem i repris, gång efter gång efter gång efter gång.
Ekon är trista. Om man pratar om samma saker är en sak men när det bara upprepas med exakt samma meddelande är TRÅÅÅÅÅKIGT! Så de som gör så har jag inget intressa att följa.
Vist skrivet Ulrika!
Twitter är en av mina bästa kanaler för breddinformation. Att kolla strömmen ett tag är ju som en tombola på Kiviks marknad - allt från världshändelser med bilder direkt från händelsernas centrum till efterlysning hur man kan vika gem i andra former än den gängse...
Och det är just det som är så charmerande med Twitter - ett öppet sinnelag är den bästa browsern - att låta min hjärna bli boxad runt i alla skrymslen i mitt inre genom den yttre inmatningen...
Att sedan få de olika dialogverktygen twitter och blogg att lira ihop är ju underbart!
Vad är det för fel på ett vykort då och då? Eller ett vanligt hederligt handskrivet brev? Det rinner mycket klokskap genom en penna, för att inte tala om allt man kan läsa mellan raderna. Min svärmor, numera bortgången, skrev ett vykort till sin bästa väninna Birran, när hon var på semester i Italien på 50-talet: "Äntligen framme! Spydde i bussen." Kan det sägas bätte?
Skicka en kommentar