Yes we care.

I min mun har det genom åren alldeles för ofta dykt upp en bastant spärrvakt som noga granskat allt jag tänkt säga och sedan avfärdat det med den retoriska frågan Vem bryr sig?.
Dessa tre ord och den där förbannade spärrvakten har lett till att många uppfattat mig som en tyst och tråkig typ. Och varje gång jag förstått det har den där spärrvakten blivit ännu mer nitisk och knappt ansett att någonting jag tänkt säga är tillräckligt intressant för omgivningen att höra.
På nätet, däremot, har jag insett att det finns väldigt många som bryr sig. De bryr sig om de mest perifera småsaker, allt från slaskskrapor och skoskav till mattider och förflugna funderingar om i princip vad som helst. Denna lärdom har jag inte minst gjort på Twitter. Så om jag emellanåt har problem med att vara pratsam i verkliga livet pladdrar mitt twitter ego på desto mer.
Därför blir jag alltid irriterad när jag läser guider och råd om sociala media (deta förhatliga ord) som berättar att si och så många gånger bör man twittra om dagen. Fem till femton är antal jag läst som rekommendationer.
Det tycker jag är lika dumt som att säga till en kompis hur ofta hon bör uttala sig för att vara en optimalt hörvärd vän.
Det är väldigt sällan jag upplever att någon twittrar för mycket, tvärtom, många av de medtwittrare jag uppskattar mest är också de som upptaterar mest frekvent. De som slänger käft, diskuterar och både ger in- och tillbakaspel. Stup i kvarten. (Se där, nu gjorde vi oss dessutom av med en vanlig missuppfattning: Twitter är ingen monolog.)

Om jag skulle ge ett par råd till dig som skulle vilja komma med i det sköna Twittergänget så är det att lyssna lika mycket som du pratar och att sluta tänka de tre förödande orden Vem bryr sig?.
För vi bryr oss, som sagt, visst.
Vi bryr oss till och med om det mest förbjudna ämnet: Tro mig, det finns många där ute som vill veta vad du åt till frukost.

Twitter, sociala media, mikrobloggar