"Hejar du på Nixon, eller?"

Det har varit mycket amerikansk sextio- och sjuttiotal för oss på sistone. Som semesterkvällsförströelse har vi tittat på första säsongen av Mad Men, som alltså utspelar sig på en reklambyrå på Madison Avenue i början av sextiotalet. Förutom det var det fyrtioårsdagen av månlandningen igår, så vi påmindes om det amerikanska rymdäventyret –69 hela dagen. Och som om det inte var nog tittade vi på Frost/Nixon på kvällen.
Att se Frank Langellas fantastiska rolltolkning av Nixon fick mig att tänka på två saker. Dels att det var två typer det var väldigt lätt att tycka illa om som barn på sjuttiotalet: Nixon och Palme. Båda var kutryggiga och svartmuskiga/kroknästa gubbar som kunde vara klippta ur vilken läskig saga som helst. Det är inte förrän nu det börjar så smått gå upp för mig att de även var extremt intelligenta och skickliga politiker, om man ser förbi deras ofördelaktiga yttre.
Detta i sin tur fick mig att komma ihåg när min pappa varit i USA och, förutom ett par Mickey Mouse-öron, kom hem med ett par jeans som var sydda i tyg mönstrade som den amerikanska flaggan.
Ungefär så här:

Jag har aldrig varit en person som tyckt om att stå ut ur mängden, och jag gjorde det definitivt inte som nioåring. Ändå tog jag mod till mig och tog på mig jeansen när jag gick till skolan. Det första som hände var att killen jag varit kär i sedan ettan tittade på mig och sa med en hånfull min: Hejar du på Nixon, eller?
Jag använde aldrig mer de byxorna.
Dock träffade jag honom kanske femton år senare och han kom ihåg vad han hade sagt. Han kom dessutom ihåg att han hade gjort det för att han var så ofattbart avundsjuk på mina coola brallor.

Mad Men, månlandningen, Frost/Nixon