Över mitt morgonkaffe läser jag om att nya omgången av Stjärnorna på slottet håller på att spelas in utanför Kungälv. Det låter som det kan bli en all time-höjdare med kombattanter som Kjell Bergqvist, Björn Ranelid och Tommy Körberg. En stentuff drummel som inte är rädd att säga vad han tycker (Bergqvist) mot två av Sveriges i särklass största egon, nödtorftigt förklädda i falsk ödmjukhet (Ranelid och Körberg).
Tanterna är jag inte lika säker på. Siwan kan vara mustigt rolig men är rätt snurrig, Meg Westergren verkar mest bara vimsig, men låt oss hoppas att det ändå blir en bra mix.
(Att jag verkligen gillade förra omgången av serien har jag skrivit om här.)
Men apropå Ranelid och hans aforismer (som Nemo skrivit om här); jag vet att han är en hyllad och erkänd författare och jag vet också att jag dömer honom utan att ha läst en enda av hans böcker, men när jag läser krönikan han skrivit om sitt språk så går mina associationsbanor till Mats Wilanders Droppen.
Så låtom oss därför njuta av den igen, kanske något av det oavsiktligt roligaste som skrivits, framförd med dramatisk och poetiskt gravallvarlig röst av upphovsmannen Wilander, inför hela svenska folket i Gomorron Sverige:
Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket.
Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik.
Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.
Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret.
Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet.
Plopp, lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen.
Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas.
Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.
Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen.
Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja.
Jag hinner inte undan.
Droppen träffar mig mitt på magen.
Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel.
Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe.
De dör bara för att ge mig njutning.
På bordet står också en askkopp.
Det ligger fem fimpade cigaretter i den.
Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav.
En onödig massgrav.
Så jag reser mig upp och går min väg.
De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.
APPDEJT Här kan du se det hela i rörliga bilder:
Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Mats Wilander, TV, Tommy Körberg, Kjell Bergqvist, Droppen, aforismer, ranelidska
3 kommentarer:
Jag blir mållös. Man häpnar över denna pompösa, självgoda text som Ranelid bjuder på. (Jag undrar bara om det slott existerar som är stort nog att rymma ett sådant ego?!)
Wilander..jag ska vara snäll och inte ens kommentera *försöker sluta fnissa*. Må du ha en dag då Gud skrattar i sin himmel och inga massgravar av cigarettfimpar blåser sitt onödiga innehåll till din sida av världen!
Tack Mats!
Repliken som kommer från Fredrik Belfrage omedelbart efter uppläsningen har jag ännu inte förstått om den är allvarlig, ironisk eller om Fredrik håller på att bryta ihop.
Klippet:
http://www.youtube.com/watch?v=ZjX8RyDo8Z8
Denna Ranelid. Som jag förstod det på Twitter så hyllade ett par skåningar honom för ett par veckor sedan. Jag höll inte med, men höll tyst. Jag gillar verkligen inte den mannen. Har heller inte läst hans böcker. De kanske är bra. Vad vet jag? Men jag gillar inte honom. Personen. Han är näst inpå att prata om sig själv i tredje person. Jag tror han har ett litet altare hemma i hallen med bilder på sig själv, upplysta av ett par doftljus. Skulle inte förvåna mig alls.
Sen den där svenskan han hela tiden lyfter upp. Att alla är så dåliga på att skriva. Men han kan ju inte prata. Jag hör då inte vad han säger i varje fall. Och jag mobbar inte skånskan. Men denne gubben trillar verkligen på tungan.
Skicka en kommentar