fredag 31 juli 2009

"I want that one."

Aldrig känner man sig väl så mycket som Andy i Little Britain (du vet han som är så lat att han låtsas vara rörelsehindrad för att få sitta i rullstol och ha personlig assistent som gör allting åt honom) som när du åker igenom McDonald´s drive-thru. Inte när du får din burgare direkt vid luckan, utan när något inte är färdigt, så att du får åka och ställa sig på en parkeringsruta och sitta i bilen och vänta tills en finnig sextonåring bär ut maten till dig.
Allt för att du till varje pris ska slippa lyfta ditt arsle från bilsätet.


,

torsdag 30 juli 2009

Extrainsatt tipsextra.

På grund av att två saker dykt upp efter morgonens tipsrunda:
Slut på extrasändningen.

Tipsextra.

Det är hög tid för en ny svängom med min bloggrulle. Därför har jag vaskat fram lite guldinlägg åt dig:
Läs alltihop. Lova mig det.

tisdag 28 juli 2009

Argresan.

När jag åkte hem igen, sträckan Kinna–Särö lyssnade jag på ett annat mycket bra radioprogram via podcast. Det var ett avsnitt av P3 Dokumentär som handlade om den så kallade TV4-spionen och det gjorde mig rasande. I Skene var jag vansinnig på sossepampar som arbetar i organisationer som skapats för "den lilla människans" bästa och som skaffar sig egna regler à la Sovjetpolitrucker för att gynna sig själva och sin privatekonomi.
Det var jag förresten i Fotskäl, Tostared och Fjärås också.

, , ,

måndag 27 juli 2009

Gråtresan.

När jag körde sträckan Särö–Kinna idag för att hälsa på mamma, lyssnade jag på Morgan Allings sommarprogram som podcast. Jag hade inga enorma förväntningar på det, jag gillar Morgan Alling som skådis, men trodde inte att han var någon exceptionell berättare. Men, boy, vad han överbevisade mig. Jag vill inte spoliera storyn för dig, lyssna själv istället, men jag kan berätta att i Fjärås rann mina tårar över hur obeskrivlig elaka folk varit mot Morgan när han var barn, i Tostared grinade jag över hans revanschlusta, i Fotskäl lipade jag över hans framgångar och i Skene, som ett resultat över hur snyggt upplägget i programmet var och den kloka slutsatsen "Jag bestämde mig för att inte ta skit. Och det gjorde jag inte heller. Problemet var att jag gav skit. Både mot mig själv och mot andra.", snöt jag mig.
Samtidigt sköljde regnet över min lilla bil och bottennoteringen på min termometer visade 11 grader. Men just då gjorde det inte ett dugg. Tack för det, Morgan!

, ,

söndag 26 juli 2009

Att kritisera Alex Schulman.

Hej Alex!
Du känner inte mig, men jag har hyfsad koll på dig; jag har följt dina olika bloggar i flera år, från Stureplan.se, via Aftonbladet och 1000 Apor till din nuvarande pappablogg. Din bok förbeställde jag i signerat ex och läste ut fyra timmar efter den landat i brevlådan.
Varje gång de skriver om dig på Dagens Media eller Resumé och det dyker upp kommentarer om att du är en "nolla" en "wannabe" eller en "talanglös medieprodukt" så tänker jag att de som säger det förmodligen inte läst dig och förstått hur bra du är. De har bara tagit del av dina provokationer och elakheter som fått utrymme i pressen och dragit sina slutsater av det. De har aldrig läst hur fantastiskt rolig du kan vara, hur känslig du är och hur träffande och gripande du kan uttrycka dig. (Jag hade velat länka till gamla inlägg här, som det om din morfar och ett annat om din pappa, men upptäcker att allt du skrev på 1000 apor är borta. Mycket tråkigt.)
Eftersom jag hyser denna respekt för dig och det du gör, blev jag besviken i dag när jag upptäckte att du blockat mig från Twitter. Min slutsats av det är att det beror på en ifrågasättande tweet jag skrev som löd ungefär: Funderar på om det är ett bra hörn @alexschulman målat in sig i. Pappabloggshörnet.
Så skrev jag, och det är något jag fortfarande undrar över. Jag tror att pappabloggsformatet kommer ett kännas lite instängt för dig ganska snart, lite jolmigt och begränsande, rent av. Och jag är inte säker på att du får de läsare du egentligen vill ha (men det har du nog i och för sig aldrig haft). Men detta lilla kritiska ifrågasättandet ledde alltså till något som jag anser är en smådrastisk åtgärd på Twitter, en blockning. Återigen visade det sig att de som är taskigast mot andra är de som är sämst på att tåla kritik.
Det gjorde mig lite ledsen. Jag trodde mer än så om dig.

Ur mitt signerade ex.

, , ,

lördag 25 juli 2009

En massgrav fylld med aforismer?

Över mitt morgonkaffe läser jag om att nya omgången av Stjärnorna på slottet håller på att spelas in utanför Kungälv. Det låter som det kan bli en all time-höjdare med kombattanter som Kjell Bergqvist, Björn Ranelid och Tommy Körberg. En stentuff drummel som inte är rädd att säga vad han tycker (Bergqvist) mot två av Sveriges i särklass största egon, nödtorftigt förklädda i falsk ödmjukhet (Ranelid och Körberg).
Tanterna är jag inte lika säker på. Siwan kan vara mustigt rolig men är rätt snurrig, Meg Westergren verkar mest bara vimsig, men låt oss hoppas att det ändå blir en bra mix.
(Att jag verkligen gillade förra omgången av serien har jag skrivit om här.)
Men apropå Ranelid och hans aforismer (som Nemo skrivit om här); jag vet att han är en hyllad och erkänd författare och jag vet också att jag dömer honom utan att ha läst en enda av hans böcker, men när jag läser krönikan han skrivit om sitt språk så går mina associationsbanor till Mats Wilanders Droppen.
Så låtom oss därför njuta av den igen, kanske något av det oavsiktligt roligaste som skrivits, framförd med dramatisk och poetiskt gravallvarlig röst av upphovsmannen Wilander, inför hela svenska folket i Gomorron Sverige:

Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket.
Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik.
Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.


Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret.
Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet.
Plopp, lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen.
Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas.
Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.

Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen.
Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja.
Jag hinner inte undan.
Droppen träffar mig mitt på magen.
Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel.
Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe.
De dör bara för att ge mig njutning.

På bordet står också en askkopp.
Det ligger fem fimpade cigaretter i den.
Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav.
En onödig massgrav.

Så jag reser mig upp och går min väg.
De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.

APPDEJT Här kan du se det hela i rörliga bilder:

, , , , , , , ,

fredag 24 juli 2009

Research är visst inget för översättare.

Som jag nämnt förut har jag tittat på första säsongen av Mad Men på semestern. Den utspelar sig på den fiktiva reklambyrån Sterling Cooper på Madison Avenue i New York. Tiden är tidigt sextiotal (vilket scenografin på ett fantastiskt sätt återger i varenda detalj) och den kreativa revolutionen har precis inletts på DDB, något som Sterling Cooper inte riktigt förstår sig på, där kör man den traditionella vägen.
Livsstilen som återges på byrån är allt annat än hälsosam, det röks oavbrutet och whiskypinnen verkar alltid finnas på en armlängds avstånd. Kvinnosynen är minst lika osund, det är ingen slump att serien heter Mad Men; kvinnor skriver maskin, svarar i telefon, hämtar is, agerar blickfång och sätts på. Förutom stackars oattraktiva Peggy Olsen, hon får skriva lite copy, något hon ska vara ofantligt tacksam för. (En annan av kvinnorna på byrån, Joan Hollaway, ägnar sig inte åt reklamkreationer, men hon är istället något av det hetaste som setts i en TV-serie.)
Jag hade gärna önskat mig ännu mer ingående inblickar i själva reklamarbetet, det behandlas ganska flyktigt, faktiskt. Det verkar i och för sig vara en spegling av hur huvudrollsinnehavarna själva ser på sitt jobb. Som något som sköts lite i förbifarten, mellan drinkarna, intrigmakandet och påsättningarna.
Fast ibland glimrar Don Draper, som Sterling Coopers Creative Director heter, till ordentligt. Som när byrån pitchar på Kodak och han förklarar att "It´s not called the wheel. It´s called the carousel. Let us travel the way a child travels; around and around, and back home again. To a place where we know we are loved."
Klippet går tyvärr inte att bädda in, men du kan titta på det här. Gör det.
När sista avsnittet var slut var jag helt fast och väntar nu otåligt på att säsong två ska släppas (vilket den gör den 19 augusti) men någonstans halvvägs tyckte jag den stod och stampade och jag var på väg att ge upp. Vilket jag alltså är glad att jag inte gjorde.
När man ser en så ytterst välgjord serie som detta är, vill man nästan gråta blod över vilken slapp översättare som tagit sig an uppdraget. Att inte orka researcha fram vilka titlar som gäller på en reklambyrå, utan översätta the Art department med Konstavdelningen, tro att det handlar om författare när man på byrån pratar om sina writers och hitta på ett ord som Kontochefer när det handlar om Account Executives är inget annat än skrämmande uselt.

, , , , ,

torsdag 23 juli 2009

Sommaren som definitivt har sagt nej.

Jag vet inte om det kallas industrisemester längre, men vi var i alla fall många som gick på semester vecka 28, när juli just hade börjat. Oss har Den Svenska Sommaren spelat ett väldigt elakt spratt. Den visade hur underbart vacker, fantastisk ljuvlig och åtråvärd den kunde vara. I en dag. Sedan brassade den på med de mest hånfulla lågtryck som ställde sig på kö vid danska kusten. Som för att säga: Jag kan. Men jag vill inte. I alla fall inte för dig.
Förut har vi alltid haft sommaren –93 som djävulsreferens när vi snackat kasst sommarväder hemma, men frågan är om inte sommaren –09 kommer få ta över denna tveksamma stafettpinne.

Apropå referensen i rubriken, det här är en av mina favoritlåtar som varit med i Melodifestivalen genom åren. Du som är tillräckligt gammal kommer ihåg att hela Sverige kollektivt sa "Dom sjöng bröst! *fniss*" och röstade fram den till segrare. Namnet som Göran Fristorp och Clabbe kallade sig tror jag förresten inte är ironiskt eller skämtsamt menat, men det måste ha låtit väldigt ... eh, speciellt, när det bidraget presenterades i Eurovisionsschlagerfinalen som: "Here comes the song from Sweden. Performed by Malta."

Slutligen tänkte jag håna GT för gårdagens publikfriande löpsedel.

Förra gången jag ägnade mig åt löpsedelshånandekom verkligen "Supervärmen" så det är värt ett försök. Om solen däremot inte kommer tillbaka till Västsverige i helgen, kanske vi ska anmäla GT till något. Allmänna reklamationsnämnden eller Marknadsdomstolen?

, , , , , , ,

onsdag 22 juli 2009

Färdigbibbat.

Nyss ondgjorde sig Fasching över svenska folkets vinvanor, att det är boxar som Foot of Africa och J.P Chenet svensken helst av allt sörplar i sig på semestern. Han konstaterade syrligt att ett par av ovanstående viner finns för övrigt även på s.k. "flaska". Då bad jag om lite bra tips på sådana där "flaskor" som funkar även för normala, icke vinsnobbiga smaklökar.
Därför finns det nu här en ypperlig lista på de viner mellan 79 och 129 kronor som Fasching rekommenderar. Gå in där och läs, så kanske din vinsommar blir mer njutbar.
Mitt besök på Systemet igår resulterade i alla fall i följande inköp:


Till en kostnad som såg ut så här:

En flaska är redan uppdrucken, en av de få jag provat tidigare, nämligen Gnarly Head. Jag tyckte det var jättegott, Johan tyckte att det var lite väl snällt och saft-aktigt. Så lyder våra väldigt amatörmässiga vinprovarutlåtanden.

, , ,

tisdag 21 juli 2009

"Hejar du på Nixon, eller?"

Det har varit mycket amerikansk sextio- och sjuttiotal för oss på sistone. Som semesterkvällsförströelse har vi tittat på första säsongen av Mad Men, som alltså utspelar sig på en reklambyrå på Madison Avenue i början av sextiotalet. Förutom det var det fyrtioårsdagen av månlandningen igår, så vi påmindes om det amerikanska rymdäventyret –69 hela dagen. Och som om det inte var nog tittade vi på Frost/Nixon på kvällen.
Att se Frank Langellas fantastiska rolltolkning av Nixon fick mig att tänka på två saker. Dels att det var två typer det var väldigt lätt att tycka illa om som barn på sjuttiotalet: Nixon och Palme. Båda var kutryggiga och svartmuskiga/kroknästa gubbar som kunde vara klippta ur vilken läskig saga som helst. Det är inte förrän nu det börjar så smått gå upp för mig att de även var extremt intelligenta och skickliga politiker, om man ser förbi deras ofördelaktiga yttre.
Detta i sin tur fick mig att komma ihåg när min pappa varit i USA och, förutom ett par Mickey Mouse-öron, kom hem med ett par jeans som var sydda i tyg mönstrade som den amerikanska flaggan.
Ungefär så här:

Jag har aldrig varit en person som tyckt om att stå ut ur mängden, och jag gjorde det definitivt inte som nioåring. Ändå tog jag mod till mig och tog på mig jeansen när jag gick till skolan. Det första som hände var att killen jag varit kär i sedan ettan tittade på mig och sa med en hånfull min: Hejar du på Nixon, eller?
Jag använde aldrig mer de byxorna.
Dock träffade jag honom kanske femton år senare och han kom ihåg vad han hade sagt. Han kom dessutom ihåg att han hade gjort det för att han var så ofattbart avundsjuk på mina coola brallor.

, ,

måndag 20 juli 2009

Jag önskar mig en TV-shopvärld.

Tänk vad fantastisk världen hade varit om allt som säljs i TV-Shop hade fungerat:

  • Du skulle vara helt rynk- och porfri.
  • Det skulle alltid vara rent och dammfritt i ditt hem.
  • Oönskad hårväxt hade varit ett minne blott.
  • Du hade alltid haft perfekt frisyr på nolltid – olika varje dag om du är kvinna...
  • ...och om du är man hade du garanterat haft en tjock kalufs på hela huvudet.
  • Vad du än hade velat vispa eller mala hade du löst det på femtio sekunder.
  • Alla dina textiler hade varit välstrukna – och du hade gjort det när de satt på plats.
  • Värkande nackar och axlar hade varit okända begrepp.
  • Det hade luktat rosendoft överallt.
  • Du hade kunnat packa hur mycket kläder som helst – allting hade fått plats.
  • Du skulle ha en perfekt tränad kropp – nästan helt utan ansträngning.
  • Du skulle alltid se tio år yngre ut än du är.
  • Allt du någonsin kunde behöva hade varit hopvikbart och fått plats under sängen.
Jag har aldrig hört TV-shop nämna något om världsfreden och klimathotet, men jag är säker på att de har några produkter som kan fixa det också.

,

söndag 19 juli 2009

Socialrealism på anslagstavlan.

Att folk gör sig av med sina husdjur på grund av allergier har man ju sett förut, men att ta upp sin alkoholkonsumtion som anledning till att kattkräken ska säljas, det var något nytt:

, , ,

lördag 18 juli 2009

Yes we care.

I min mun har det genom åren alldeles för ofta dykt upp en bastant spärrvakt som noga granskat allt jag tänkt säga och sedan avfärdat det med den retoriska frågan Vem bryr sig?.
Dessa tre ord och den där förbannade spärrvakten har lett till att många uppfattat mig som en tyst och tråkig typ. Och varje gång jag förstått det har den där spärrvakten blivit ännu mer nitisk och knappt ansett att någonting jag tänkt säga är tillräckligt intressant för omgivningen att höra.
På nätet, däremot, har jag insett att det finns väldigt många som bryr sig. De bryr sig om de mest perifera småsaker, allt från slaskskrapor och skoskav till mattider och förflugna funderingar om i princip vad som helst. Denna lärdom har jag inte minst gjort på Twitter. Så om jag emellanåt har problem med att vara pratsam i verkliga livet pladdrar mitt twitter ego på desto mer.
Därför blir jag alltid irriterad när jag läser guider och råd om sociala media (deta förhatliga ord) som berättar att si och så många gånger bör man twittra om dagen. Fem till femton är antal jag läst som rekommendationer.
Det tycker jag är lika dumt som att säga till en kompis hur ofta hon bör uttala sig för att vara en optimalt hörvärd vän.
Det är väldigt sällan jag upplever att någon twittrar för mycket, tvärtom, många av de medtwittrare jag uppskattar mest är också de som upptaterar mest frekvent. De som slänger käft, diskuterar och både ger in- och tillbakaspel. Stup i kvarten. (Se där, nu gjorde vi oss dessutom av med en vanlig missuppfattning: Twitter är ingen monolog.)

Om jag skulle ge ett par råd till dig som skulle vilja komma med i det sköna Twittergänget så är det att lyssna lika mycket som du pratar och att sluta tänka de tre förödande orden Vem bryr sig?.
För vi bryr oss, som sagt, visst.
Vi bryr oss till och med om det mest förbjudna ämnet: Tro mig, det finns många där ute som vill veta vad du åt till frukost.

, ,

torsdag 16 juli 2009

Innan jag åker.

Allas vår gamla (24 26 år) favoritbloggare Linda, från sorgligt nedlagda Detvarintejagdetvarsossarna, som numera skriver Innan du fanns har blivit intervjuad i TV4 Uppland av Julia Skott. Här, här och här kan du se Linda berätta om sig själv, sin nya blogg och om IVF-behandlingarna.
Nu åker jag till en av mina favoritplatser på jorden, Grundsund i Bohuslän, men jag är tillbaka i morgon igen. Ha det najs så länge.

onsdag 15 juli 2009

Nätkärlek kan leda till Gotlandstips.

Kärlek och hat har varit stort i medie- och bloggvärlden på sistone. Dels slutar folk blogga på grund av näthatet de upplevt, dels kontrar många bloggare med att berätta om all kärlek som sprids via internet.
Jag är den första att skriva under på att bloggandet, twittrandet och närvaron på nätet ger mig betydligt mer kärlek, glädje, vänskap och omtanke än hat och glåpord.
Ett bra exempel på detta är när jag slägde ur mig en fråga på Twitter häromdagen. Det var mitt i den deppigaste regnperioden och jag började desperat fundera på alternativa sysselsättningar till att sitta hemma och se semestern mögla bort. "Var ska man bo om man ska åka till Gotland?" frågade jag, för Gotland har alltid soliga väderprognoser, verkar spännande och är en plats där jag aldrig har varit. Jag fick massor av bra tips från mina medtwittrare och snart dök det även upp ett mail från Musselmannen (eller Nemo-Peter).
Här följer hans tips, jag vill gärna dela med mig både av dem; både som användbar fakta och som ett bra exempel internets gyllene uppsidor:
Jaha... Gotland.

Kan inte låta bli att sända iväg några "måsten" (subjektiva) när det gäller
den ön.

Vi bodde nära Klintehamn, alldeles vid huvudvägen hos en familj som hade några småhus och stugor på sin stora tomt.

I en vecka for vi runt och såg det mesta- utom Lummelundagrottorna.

På kartan har jag duttat i några måsten med rött.

1. Fårö - med Langhammars som ett givet måste. "Negerkvinnan". En rauk i ett område som andas overklighet. Vid den andra röda dutten finns en corny skoinstallation som inte är att leka med. Längst ner i Fårös sydöstra hörn finns en liten kyrkogård...kolera eller nåt. Mysig plats. Sundersand - för bad. Eller hela stora ödsliga östra Fårö. Maffigt.

2. Ljugarn. Lugnt. Badvänligt Nära till andra små orter

3. Sydspetsen med Hoburgsgubben och besök på Hamra krog (Göran Ringbom Di smau ynder jårdi) driver stället.
Om ni åker ner mot Hoburg - se till att ta av och åk den lilla vägen längs västsidan nära havet. Vidunderligt vacket.

4. Visby itself. att lalla omkring innan och utanför ringmuren på de små gatorna är som att vara med i Pippi Långstrump. Bara lergög och 4 liter meducin som fattas.

Att vår vecka 2006 blev så lyckad handlade till stor del om att jag då hade en jobbarkompis vars farsa vart 19 somrar på Gotland och jobbat i det militära. Han gav mig en stor fältkarta över ön med inritade dagsrutter och så. Grymt!

Men... guldkornen - som vi upplevde dom - är punkterna här ovan.

Lycka till!

/Peter



UPDATE Här är några andra tips jag fick på boende:
Djupvik Hotell.
Furillen.
Visby Creperi & Logi.
Medeltidshotellet i Visby.
Borum.
Snäck Hotell.
Och i största allmänhet rekommenderades Fårö och Ljugarn.

, , , , , ,

måndag 13 juli 2009

Urdjuret Johan.

Men om jag känner mig som Australopithecus afarensis, är det inget mot hur det låter när Johan berättar om sin barndom. Han verkar snarare vara årsbarn med det första urdjuret:
1. Han gick i skolan på lördagarna.
2. Hans första idol var Sylvia Vrethammar och han ringde Hylands Hörna och röstade på henne som sin kandidat till "Kvinnan med stort K".
3. Han brukar prata om "smeden i byn" dit han gick med sina moppedelar.
4. Skärsliparen kom till gården där han bodde och slipade knivar.
5. Liksom livsmedelslastbilen, där man gick in och köpte mat.
6. Hans lärare i lågstadet skulle inte tituleras Majjen, utan Kantor Hjort.

Toppa det, du som kan.

söndag 12 juli 2009

Fem saker som får mig att känna mig väldigt gammal.

Hur gammal du känner dig har inte bara att göra med hur spänstiga dina steg och dina tankar är eller vilket släthetsindex din hud redovisar. Det finns annat, rena fakta, som lockar fram känslan av att vara semiantik. Det här är några av de saker som får mig att känna mig som Australopithecus afarensis*:

1. När vi var små hade vår mamma en "kom-in-och-ät"-klocka som stod i hallen. Med den pinglade hon in sina barn när det var matdags.
2. De kläder jag hade som liten inhandlades i en barnekipering.
3. Jag titulerade mina kompisars föräldrar med tant och farbror (tant Mona och farbror Jörgen) och släktingar med moster och morbror (moster Kerstin och morbror Åke. Man behövde för övrigt inte kvala in på egna meriter som mors bror för att bli kallad morbror, det räckte att vara gift med en moster).
4. På mitt första jobb fanns en telexapparat där det då och då telexades till utlandet.
5. Jag skrev mina första copyjobb på en IBM-skrivmaskin. Elektrisk, förvisso, men ändå. (Att använda ordet förvisso är heller ingen föryngringskur. Förvisso.)

Har du något som får dig att känna dig gammal?

*Tro det eller ej, men det var ett av de första orden Johan lärde Frida att säga.

fredag 10 juli 2009

En bra grej med att det regnar

är att man kan hitta coola saker på nätet och blogga om dem.
Om du ännu inte sett de så kallade flash mob-hyllningarna till Michael Jackson som gjordes i Stockholm i förrgår, så måste du se dem nu (det här är den officiella versionen som dansgruppen Bounce själva lagt upp). Det är så bra och så coolt att jag ryser och Johan får en tår i ögat.

Fast vid närmare eftertanke är den här versionen faktiskt ännu bättre. Här finns en tributdans från Centralstationen med också.

, , , , , , ,

Torpkänslan.

Förra veckan klagades det på värmen. Även om det var med kärlek och med vetskap om det sällsynta i situationen, var även jag lite grinig när jag gick in i mitt sovrum och fann att det var någonstans kring fyrtiogradersstrecket. Speciellt som jag inte hade semester då, utan fortfarande jobbade.
Men denna vecka är det slut på värmeklagomålen. Ute är det kanske sexton grader, just nu hänger regnet i luften här och i andra delar av landet har det varit regnkaos. Dessutom har vi semester, Johan och jag.
Då infinner sig det som vi brukar beteckna som Torpkänslan.
Det är en känsla som fått sitt namn efter ett gigantiskt köpcentra utanför Uddevalla, och som jag tror att de flesta som firat en regnig semester i Bohuslän känner igen. (Och som går utmärkt att översätta till andra köpcentra ute i landet.)
När den där underbara semestern, som man sett fram emot så förtvivlat, inte blir sol och bad som man tänkt sig, utan det är regnigt, kallt och jävligt, då åker man till Torp. Där går man runt bland alla andra besvikna semseterfirare och köper grillbestick, halternecktoppar och degbunkar. Allt för att fylla tomheten med. Och rätt vad det är, när man står där och surar i kön på Stadium med ett par gummistövlar i näven, så är semestern slut.
Åh, vad jag önskar att det var fyrtio grader i mitt sovrum igen!

, , ,

Bröllopsfotografiets Michelangelo.

Lova mig att du genast går in och tittar på Jonas Petersons (eller Silverfisken som vi också känner honom som) helt makalöst fina bröllopsbilder. Det blir helt enkelt inte mycket bättre än så här.

, , ,

Lappen jag alltid velat sätta upp.

Varje gång jag är på ett ställe där det finns en anslagstavla med olika förhållningsregler, häpnar jag över vilket otrevligt tonläge folk som skriver lappar har. Människor som i verkliga livet är artiga och lågmälda förvandlas i anslagskommunikationen till überstormbahnführers med skrikande röster och viftande pekfingrar.
Därför önskar jag att den här lappen kunde sitta föruppnålad på landets alla klubbstugor:

OBS! Jag har bara gjort en av lapparna. Alla andra är autentiska.

Här är det någon som insett samma sak som jag gjort, och gått efter med en mildrande bläckpenna:


Här kan du förresten läsa Arga Lappen. En hel blogg om, just det, arga lappar.
, ,

torsdag 9 juli 2009

Utan näsa mot framtiden.

I går bestämde jag mig. Det var dags att lämna det gamla bakom mig och på allvar hänga med i samtiden. Jag slutade att använda näsa i smileyn.
Från :-) till :), alltså.
I dagens 140-teckensvärd är det att betrakta som slöseri att ge den glada (eller vad han nu har för sinnesstämning) gubben en näsa, och därför har alla med nätkoll skippat denna onödigt resurskrävande kroppsdel.
Jag tyckte länge att det kändes lite opportunt att börja köra näslöst, bara för att alla tuffa gör det, men nu kände jag alltså att det bara fanns en väg att gå, och den vägen hade ingen näsa.
Vad tycker du? Ska smileyn ha näsa eller inte?

UPDATE Jag såg just att frågeställningen blev lite märkligt formulerad, men du fattar, va? Jag vågar inte ändra nu.
, ,

onsdag 8 juli 2009

Stoppa pressarna! Kungen har fått storhetsvansinne.

GP är idag först med scoopet att Carl XVI Gustaf planerar att anamma Ludvig XIV:s leverne. Han tänker ändra sitt valspråk till Staten det är jag, bli maktfullkomlig envåldshärskare, bygga om Drottningholm till ett Versailles där han tänker hålla överdådiga fester på krinolintema och ...
Eller, förresten, inte. Han funderar visst bara på att sätta solfångare på Stockholms slott.
Det var något som verkar vara en kombination av nyhetstorka och en iver att Göteborgsordvitsa som resulterade i att det ser ut så här på förstasidan av dagens GP:

, , , , , ,

tisdag 7 juli 2009

Nytt möter gammalt.

Och precis där emellan står Johan och snickrar.

Hans hjälpmedel är både av väldigt modernt och av en smula Fred Flinta-aktigt snitt.

Skänk en slant till Bengt Westerbergs miljonlön.

Att Johan af Donner ska brinna i helvetet står väl snart utan tvivel, men det är mer dynga som flyter upp när man rör lite i Röda Kors- och Cancerfondssoppan (= Googlar). På bloggen "Östra Ölands fria horisont" som skrevs av journalisten Kurt Lundgren (han gick tyvärr bort i mars i år) hittar jag följande citat:
”Du undrar över vad jag kostar Röda Korset per år. Jag är ordförande i Svenska Röda Korset och vice president i Internationella Rödakors- och Rödahalvmåne Federationen så kostnaderna avser dessa bägge uppdrag. Min lön, inklusive sociala avgifter, uppgår till cirka en miljon kronor och övriga kostnader, vilket i praktiken framförallt är resor, till cirka en halv miljon kronor. Jag har inget pensionsvatal och tar inte ut några traktamenten. Jag får inte heller något avgångsvederlag om jag avgår eller blir avsatt. Den totala kostnaden är alltså 1,5 miljoner kronor per år. I det ingår inte kostnaden för min arbetsplats.

Vänliga hälsningar
Bengt Westerberg”
Direkt från den rödkorsade hästens mun, alltså.
Det han säger är alltså att det ska skramlas ihop en och en halv miljon i volontärbössor och via stödgalor som frontas av svältande barn, katastofoffer och flyktingläger, innan ordförandens kostnader är täckta.
Tänk vilken bingo att få ett jobb som får en att framstå som Jesus och Gud fader i en och samma person, samtidigt som man får en miljonlön för besväret.
Och så har han mage att poängtera att han minsann inte har något avgångsvederlag.
Oanständigt är bara förnamnet.
Men hur gick det egentligen till när hjälporganisationsarbete förvandlades till topplönearbete?
En hemmasnickrad teori jag har är att välgörenhetsarbete av tradition varit något som högre-ståndsmänniskor ägnat sig åt. De med fina efternamn, stora förmögenheter och överskott av tid.
Den traditionen har nu gått vidare till wannabemänniskor, sådana som gärna vill ha samma renommé som gamla tiders välgörare. Men de vill också ha en näringslivstopplön för att kunna fortsätta sitt show off-överklassliv. När tillräckligt många av samma virke samlas i en organisation har man till slut skapat en lönemässigt helt horribel kultur.
I just Bengt Westerbergs fall är det kanske snarare ett utslag av att det politiska etablissemanget tycker sig stå så långt över de kodexar och regler som gäller för vanliga människor att han inte funderar över lämpligheten i att ha en miljonlön som finansieras via insamlingsbössor. Det borde han nog ha gjort.

, , , , ,

måndag 6 juli 2009

Erfarenhetsbaserat.

Efter att den yngste av mina syskonbarn varit med på två kusiners konfirmationer inom loppet av ett par månader frågar hans mamma (min syster) om han vill konfirmera sig när han blir äldre. Med en åttaårings glasklara insikt svarar han:
– Nej. Det vill jag inte utsätta min släkt för.

, ,

lördag 4 juli 2009

Om jag skulle ge ett tips till någon som funderar på det här med sociala medier.

Då skulle det låta så här:
Glöm allt du lärt dig om reklam.
Minns istället på allt du lärt dig om hur du umgås med andra människor.
Berätta intressanta saker, var uppmärksam, svara när folk pratar med dig och våga var personlig.
Med vanlig hyfs och en dos social kompetens kommer du att klara dig galant.

Det här är till mamma.

Hej, mamma!
Så här såg det ut när din mellandotter Mia sjöng den gamla Blondiehitten "Call Me" och din svärson Jonas spelade elgitarr till på Blomstermåla igår kväll:
, , , , , ,

fredag 3 juli 2009

Om det där med affirmationssmycken verkligen fungerade.

Vet du vad affirmationer är?
Jo, enligt Wikipedia är det positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation.
Om man säger ett visst ord tillräckligt ofta så blir det så, typ.
Det finns smycken med affirmationen på.
Balans
, harmoni och lycka är vanliga ord som bäraren önskar uppnå.
Men om det verkligen fungerade vet jag precis vad det hade stått på den potentiella storsäljaren:

De mest gångbara egenskaperna genom tiderna.

Tusen tack, Abbes pappa, för ditt excellenta Photoshoppandet.

, ,

What women want.

En gång skrev jag (helt oombedd) några tips till en manlig vän som var ofrivilligt singel. Jag ville i all välmening ge några väldigt allmängiltiga tips för yttre attribut som brukar vara viktiga för kvinnor. Det här är vad jag kom fram till:

Nummer ett på den maslowska behovshierakin för damer som dejtar är ordet frääääsch. Kan hon nöjt bocka av det ordet i sin mentala kravspec har du kommit en bra bit på vägen. Är det däremot stopp redan här försvinner hon fortare än du hinner säga ”långpromenad i Slottsskogen”. Därför ska du fokusera på allt som förstärker denna frääääschhet.
Att uppfattas som fräsch är så mycket mer än att vara nyduschad (även om det förstås är en grundförutsättning). Det handlar om att hon inte ska kunna hitta detaljer som skvallrar om tveksam fräschhet. Hittar hon en eller ett par sådana kommer hennes fantasi göra resten av jobbet och måla upp en galopperande bild av sunk.

Här är några detaljer som ska vara under kontroll för att dejten ska känna sig trygg:
1. Hår och skägg i trim, inga tussar som sticker ut ur öron eller näsor.
2. Välklippta och rena naglar på händer (och fötter, man vet aldrig om de kommer exponeras).
3. Fräscha och välputsade tänder.
4. Frisk andedräkt.
5. Lagom mycket lukta-gott.
6. Inga missfärgade kläder.
7. Inga noppiga kläder.
8. Inga gamla sladdriga strumpor som hängt med sedan gymnasietiden. Eller dito kallingar, (se ”tånaglar”).
9. Någorlunda up-to-date klädval. Ska signalera: ”Jag bryr mig om hur jag ser ut, men jag är inte Jean-Pierre Barda för det.”
10. Inga mystiska fläckar på kläderna.
11. Inga konstiga utväxter eller vårtor på kroppen eller i ansiktet.

Låter det jobbigt? Vänta bara, vi har inte kommit till översynen av hemmet än.

Om du skulle ha en dejt hemma på candel light dinner eller ”en kopp te” finns det en motsvarande fräschhets-lista för hemmet.

1. Vädra! Unket och instängt går bort.
2. Bädda med rena lakan. Eller, ännu bättre, köp en uppsättning nya. De orange- och brunblommiga som du ärvt av morsan kanske har gjort sitt. Vita är alltid fräääscht.
3. Badrummet är viktigt. Får gärna lukta Klorin. Fokusera på toastol, handfat och dusch. Inga gamla sura handdukar.
4. Köket. Diskbänken och spisen får inte vara ett eldorado för arkeologer som studerar avlagringar och mänskliga lämningar.

Sedan är det förstås ditt fantastiska inre som ska closa dealen.

Hur det gick för min kompis? Tack, alldeles utmärkt.

Tycker du att min syn på saken är för mossig? Det finns kanske en poäng i det, därför har jag bett Frida 17 år att gästblogga fram ett inlägg på samma tema, fast från ett ungdomsperspektiv. Det kommer förhoppningsvis inom kort.

, ,

onsdag 1 juli 2009

Kära, söta Göteborg.

Jag tror att du har ställt till det ordentligt den här gången.

Det här har jag plåtat från vårt kontorsfönster.

Och gatumusik kan ju vara allt från panflöjtsindianer och dragspelsterror till ... det här:


UPDTE Anledningen till att Mikebike har en snarlik bild idag, är att han tiggt till sig den av min kollega Robert.
, , , , , , ,