Superinflation i superlativ.

Du har säkert också läst det där läskiga om hur det är när man tar droger (om du inte har upplevt det själv, vilket jag inte hoppas). Första gången upplever man något fantastiskt, andra gången lite mindre fantastiskt, tredje gången ytterligare mindre och går avtrubbningen vidare nedåt tills man måste droga för att nå upp till det som var den drogfria normalnivån.
Ungefär så är det med kvällstidningsrubrikterminologin.
Att använda prefixet super- var till en början avsett för extrema händelser. Men allt eftersom beroendesnaran drogs åt, blev ordet lika missbrukat som fultjack.
Och tappade förstås i effekt.
För ett tag sedan pratade vi om att en inte jättekänd person var en superdoldis.
Nu är det ett ganska moderat högtryck med temperaturer runt 23 grader i slutet av juni som betecknas som supervärmen.

Super- betyder alltså nu något som är en gnutta mer än normalt.
Och snart kommer det att betyda högst ordinärt.
Vart ska det här bära hän? Vad kallas 23 grader i juni 2014? Megavärme? Terravärme? Eller kanske bautavärme?
Och vad är supervärme i juni 2014?
17 grader?
Visst var det en superbra spaning?
Apropå super- så konstaterade Mattias för länge sedan att ordet superlativ är Sveriges mest missförstådda ord.
Ett superlativ är alltså den mest kraftfulla komparationsformen av ett adjektiv.
Oavsett värdering.
Om man säger att Superlativen haglade över Tomas Ledins framträdande i Allsång på Skansen kan det alltså betyda att det som haglade lät: sämst, tjatigast och såsigast.
Likaväl som: sexigast, ösigast och mest nyskapande.
Har inte Tomas Ledin blivit superlik Mikael Rickfors, förresten?

Ledin?

Rickfors?