Man kan nog kalla det en Ledinpudel.

Min egenkomponerade SM i Ledindiss har uppmärksammat av en av startfältets favoriter, nämligen ingen mindre än Svenska Dagbladet.

De har till och med ringt upp Tomas Ledin för en kommentar. När jag läste det fick jag någon slags kombinerade ånger- och moderskänslor, och vill gärna säga till den där riktiga personen som får stå ut med alla dissningar:
Tomas. Jag vet att det är mycket begärt, men försök att inte ta det personligt. När man är en sådan ikon som du, trots allt, är, finns det en stor risk att simpla bloggare som jag, glömmer av att det finns en "Tomas Ledin" på riktigt. Därför sitter man vid sitt köksbord en torsdagsmorgon, samtidigt som man väntar på en hantverkare, och knåpar ihop en "skojig grej" utan någon djuplodande analys om vart den kan bära hän. Tro det eller ej, men jag var faktiskt mest fokuserad på recensenternas lyckade och underhållande formuleringar.

PS. Därmed inte sagt att jag inte tycker att nya plattan, och framförallt att den här texten, är väldigt svåruthärdliga.

Tomas Ledin, 300 dagar om året, SM i Ledindiss, Svenska Dagbladet, SvD, recensioner