Vi klarade skämsgränsen.

I morgon är det juli och då är det vi som kan himla med ögonen bakom ryggen på alla klantar som fortfarande har sina båtar på land. Eftersom vår hamnade i havet i dag. Vår kära Windy 22:a som vi köpte för bra precis ett år sedan och som av olika anledningar kallas för Snabba knopen. När hon väl låg på sin plats satt vi kvar och åt lite mat i sittbrunnen, bara för att kvällen var så ofattbart vacker och det verkade helt absurt att gå hem. För att späda på den overkligt sköna känslan dök det upp ett gäng killar som riggade upp en ramp och körde inlines rakt in i solnedgången.

Nyshreddat.

Jag tror det var i höstas som de så kallade "shred"-filmerna gick varma på byrån. Det var någon som kallade sig St Sanders som hade tagit klipp med världens främsta gitarrister, som Slash, Angus Young, Eddie van Halen, Gary Moore och Eric Clapton och lagt på ödsligt fritidsgårdsljud och halvtaskiga nybörjarriff. Vansinnigt kul blev det, helt enkelt.
Av upphovsrättsliga (och kanske egosårade?) skäl blev han utkastad från YouTube, men klippen finns på hans gamla hemsida, och du kan se dem om du klickar på gitarrhjältenamnen.
Nu är St Sanders tillbaka med ett nytt alster. Den här gången är det Rolling Stones och Start me Up du kan uppleva i en väldigt annorlunda version. Gör det.

Rolling Stones, Start me Up, Stsanders, shred, shredding

Vad gör dina föräldrar när du inte är hemma på midsommarafton?

Jag kom just på att jag glömt att säga att det var väldigt roligt att några av mina favoritreklamfilmer från förra året vann fina silverlejon i Cannes. Det är F&B:s Tele2-filmer på temat Vad gör dina föräldrar när du är utomlands, som är regisserade av Felix Herngren.

Dessutom kom jag på att jag har ett eget litet klipp på ett liknande tema som jag filmade på midsommarafton.


Tele2, Forsman & Bodenfors, Cannes Lions, reklamfilm

Missförstånd du inte bör missa.

Det är så varmt ute att benen smälter när man, injagad av myggorna, lägger MacBooken i knäet. Trots det måste jag ge ett sommarkvällstips på en sajt som är det roligaste jag sett på evigheter. Det är en webbaserad blandning mellan viskleken och Pictionary. Broken telephone picture heter sajten, och den är hopplöst seg, men låt dig inte avskräckas av det, uppladdningen är värd att vänta på (lukta på en smultronjasmin så länge, eller dröm dig tillbaka till dagens bästa dopp). Varje lek består av ett antal gula post-it-lappar. På varannan finns en bild, på varannan en teckning. En person får se lappen med texten och ska rita det han eller hon läser på den. Nästa person får teckningen som blir ett resultat av teckningstolkningen och ska skriva en mening som beskriver motivet. Nästa igen får teckningen och ska skriva vad bilden föreställer, och så vidare. Varje deltagare ser alltså bara en lapp och tar leken vidare därifrån.
Här och här är två underbara exempel på hur absurdkomiskt det blir. Jag har skrattat mig halvt fördärvad åt the game of misscommunication, och har starka förhoppningar om att du kommer göra detsamma.

webbtips, Broken telephone picture, lekar, viskleken, Pictionary

Statoil salar till Tomas Ledins pizza.

Igår tankade jag för ovanlighetens skull på Statoil. Där har dom en ny drive som går ut på att om man köper riktigt duktigt mycket bensin hos dem, så kan man samla till olika saker.
Och gissa vad man kan tanka ihop till om inte:

Inte nog med att Tomas Ledin ska "lirka fram ytterligare 179 kronor ur medelklassens okrönta kungars plånbok, när de passerar Statoil" (enligt SvD), nu ska Statoilkunderna sala till hans pizza också.

Statoil, Tomas Ledin, humor

The way you make me feel.

Strax efter midnatt hörde jag det för första gången. "Enligt obekräftade uppgifter" hade Michael Jackson avlidit. Jag gick och lade mig och hoppades att det var en falsk spamnyhet. Men det var det var det inte, The King of Pop hade dött. Som en hyllning tittar jag på mitt favoritmichaelklipp, så som jag vill minnas honom, när han 1983 uppträdde med Billy Jean på Motowns 25-årsgala och gjorde sensation med sin moonwalk. 3,45 in i klippet hintar han den för första gången någonsin. Publiken är i extas. Och det är förmodligen inte den mest lättflirtade av publiker.
Så här står det i infon vid klippet på YouTube: Entertainment Weekly named Jackson's Motown 25 performance as one the most important pop culture moments in history. "It was a moment that crossed over in a way that no live musical performance ever had. There was a messianic quality to it".
Messianinc quality. Messiaslika kvaliteter. Trots all skit som hänt sedan Motowngalan är det inte många som kan skryta med det.



Michael Jackson, King of Pop, Billie Jean, Motown 25, moonwalk

Så lagom moderat.

Apropå missförstådda ord, två av de mest feltolkade svenska orden är de närbesläktade reaktionär och moderat. Reaktionär tror många betyder ungefär motsatsen mot ordets riktiga innebörd (bakåtsträvare, konservativ), det vill säga en person som håller på och reagerar stup i kvarten.
Och uttryck som det var en moderat höjning framkallar hos många en totalförvirrad bild av en höjning i form av en golfspelande dam från Danderyd. Eller en torr utrikesminister med talfel/Halmstaddialekt. Makes no sense at all, helt enkelt.
Men som du och jag vet betyder moderat förstås måttlig och sansad. Lagom och hovsam.
Detta får mig genast att tänka på hur kul det hade varit om Moderaterna hade valt en av synonymerna som sitt partinamn istället: Lagomerna, Högerpartiet de hovsamma eller varför inte Nya Måttligerna. Visst känns det som om det gömmer sig en svensk folksjäl här i krokarna?

Moderaterna, Nya Moderaterna, språk, missförstådda ord, synonymer, reaktionär, moderat

Allt annat än klimatneutral.

Visst var det bra att jag klagade på Aftonbladets snack om "supervärme"? För att jag trodde att det bara skulle bli fjösvärme? Det var förstås det som gjorde att det är så megavarmt ute. Och just nu är kvällen så vacker och ljummen att man förlåter det här landet för samtliga meterologiska snedsteg som begåtts genom åren. En promenad vid havet och hela den svenska klimatgrejen oktober till mars är utraderad.

Och i mitt sovrum är det någonstans mellan asa- och göravarmt.

Hur många A:n är det i "Grand Prix"?"

Resumé "avslöjade" förut idag att Martin Cedergren, som är webbkreatör på Åkestam Holst, skrivit JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! i sin statusrad på Facebook. Det kan betyda Guldlejon i cyberkategorin. Men visst känns 72 A:n mer som ett Grand Prix? Stefan the swopper, måntro? Snart får vi veta.

UPDATE Visst är det underbart med glada människor? Och vem skulle inte skrika JA med 72 A:n (åtminstone) för ett guldlejon, vid närmare eftertanke? Stort grattis till Åkestam. Och till B-Reel och alla andra cyberpristagare, förstås.

Grand Prix, Cannes Lions, Åkestam Holst, Martin Cedergren, Stefan the Swopper, Posten

Superinflation i superlativ.

Du har säkert också läst det där läskiga om hur det är när man tar droger (om du inte har upplevt det själv, vilket jag inte hoppas). Första gången upplever man något fantastiskt, andra gången lite mindre fantastiskt, tredje gången ytterligare mindre och går avtrubbningen vidare nedåt tills man måste droga för att nå upp till det som var den drogfria normalnivån.
Ungefär så är det med kvällstidningsrubrikterminologin.
Att använda prefixet super- var till en början avsett för extrema händelser. Men allt eftersom beroendesnaran drogs åt, blev ordet lika missbrukat som fultjack.
Och tappade förstås i effekt.
För ett tag sedan pratade vi om att en inte jättekänd person var en superdoldis.
Nu är det ett ganska moderat högtryck med temperaturer runt 23 grader i slutet av juni som betecknas som supervärmen.

Super- betyder alltså nu något som är en gnutta mer än normalt.
Och snart kommer det att betyda högst ordinärt.
Vart ska det här bära hän? Vad kallas 23 grader i juni 2014? Megavärme? Terravärme? Eller kanske bautavärme?
Och vad är supervärme i juni 2014?
17 grader?
Visst var det en superbra spaning?
Apropå super- så konstaterade Mattias för länge sedan att ordet superlativ är Sveriges mest missförstådda ord.
Ett superlativ är alltså den mest kraftfulla komparationsformen av ett adjektiv.
Oavsett värdering.
Om man säger att Superlativen haglade över Tomas Ledins framträdande i Allsång på Skansen kan det alltså betyda att det som haglade lät: sämst, tjatigast och såsigast.
Likaväl som: sexigast, ösigast och mest nyskapande.
Har inte Tomas Ledin blivit superlik Mikael Rickfors, förresten?

Ledin?

Rickfors?

Om det där med juryrepresentatin och prisvinster.

GOSS vinner två bronslejon när GOSS-Gunnar sitter i juryn. Hmm... Då är det väl ingen konst, han har ju bara röstat på sina egna grejer, förstås.
Eller?
För att försöka klara ut det som alltid är ämnet i anonyma artikelkommentarer reprissänder jag här ett inlägg som jag skrev förrförra gången vi vann lejon, när jag satt i samma jury:

"Tre gånger har jag suttit i juryer för "större" reklamtävlingar. Varje gång har vi (GOSS) vunnit något. Och varje gång kommer det kommentarer som: "Det är väl klart ni vinner om du sitter i juryn, det vet man ju att juryer bara belönar sig själva."
Låt oss ta Cannes och vårt bronslejon för Langley Travel som exempel. Dag ett träffas trettio människor från tjugosju olika länder och trettio olika byråer från jordens alla hörn. Jag kan GARANTERA att ingen av dem har hört talas om den där människan från Goetheboerrrg som kommer från någon liten oberoende byrå. Dom har absolut ingen aning om vad Langley Travel är eller att vi jobbar med den kunden. Första, andra och tredje dagen ska det röstas om vad som hamnar på shortlist. Tycker då subgruppen att Langleybidraget suger så kommer dom att rösta därefter. Ganska självklart, eller hur? Om jag skulle råka vara med i den subgruppen tas mina röster bort, eftersom jag är jävig. Jag skulle på sin höjd kunna råka nämna "That one is from my agency". Men tror ni på allvar att Theresa från Malaysia eller Paula från Australien gives a shit? Nä, just det. Lika lite som jag skulle ge högre poäng till deras eventuella bidrag bara för att dom råkar sitta i samma rum. Ingen ser vad du röstar på eftersom du trycker in siffrorna i en liten iPac-mojäng, så det kan aldrig bli pinsamt.
Dag fyra får vi veta vad som gått vidare till shortlist och då är det dags för röstningen om eventuella lejon. Då måste två tredjejedelar av juryn rösta "ja" för att det ska gå vägen. I samtliga fall får man chansen att säga vad som är så bra respektive inte så bra med just det här bidraget. Det vänds och vrids på styrkor och svagheter för att resultatet ska bli så rättvist som möjligt. Är man jävig får man varken säga något eller rösta (i många fall får man dessutom gå ut ur rummet). Att övertyga två tredjedelar av den kompetenta och professionella juryn att de ska rösta mot sin övertygelse (om de nu skulle tycka annorlunda) bara för att JAG säger så är minst sagt orealistiskt. Mig, som dom träffade för första gången för fyra dagar sedan och inte har några barn ihop med. Så bra lobbyist är inte jag i alla fall.
För att hamna i juryn måste man bevisa att man har någon kompetens inom området man ska bedöma. Det gör man lättast genom att ha vunnit något tidigare. Något som man förmodligen kommer fortsätt att göra även i framtiden. Det är den verkliga förklaringen till varför man ofta vinner när man sitter i en jury."

Här berättar Gunnar, i ett alldeles färskt inlägg, om hur fusk motarbetas i Cannesjuryn.

En overklig rubrik.

Ja, inte den här ovan, alltså, utan den här som nyss lades ut på Resume.se:

Det är i ett sådant här ögonblick det är lätt att med en tår i ögat tänka tillbaka på när Johan satt uppe i vårt sunkiga arbetsrum framför en seg Mac LC II och planerade för ett framtida GOSS. Samtidigt som han brottades med svåra våndor över om han skulle våga hoppa av från en trygg anställning när jag var arbetslös och vi hade en tvååring och en fyraåring.
Det gjorde han gudskelov, och idag är jag otroligt stolt över honom, min arbetsplats och alla som jobbar där.
I kväll har det alltså varit prisutdelning i Grand Auditorium i Festivalpalatset nere i Cannes och vi har vunnit lejon för femte året i rad. Två stycken, vackert bronsfärgade för det här och det här jobbet, gjorda för Göteborgs Räddningsmission och Sportspec.
Just nu är Gunnar (du vet, Abbes pappa, eller för den delen Lejongossen, kär Gosse har många namn) på juryns avslutningsparty, som jag antar även i år är på Hotel Majestics pir. Jag antar också att det är lika andlöst häftigt som det var när jag var på samma party, tillsammans med Johan och Gunnar för två år sedan. Så här såg det ut då:

Johan och jag. Och en av de bästa kvällarna i mitt liv.

Gunnar och jag, samma braiga kväll för två år sen.

Avslutningsvis kan jag bara tala om att Dagens Media har helt rätt när de konstaterar att det är:


PS. Och så ett jättestort grattis till alla goa vänner på ANR BBDO för bronslejonet i Promo förärat Gaisblomman. Mycket Göteborg blir det.

UPDATE Nu har även GP skrivit en artikel.
Cannes Lions, Cannes Lions Direct, GOSS Reklambyrå, Göteborgs Räddningsmission, Sportspec, bronslejon, reklam

Dissultatet.

Jag lovade att stänga omröstningen som gällde SM i Ledindiss i helgen. Därför vill jag nu säga grattis Metros Anneli Wikström, eftersom hon skrivit den vinnande Ledinrecensionen. Den har fått hela 46% av de 1178 rösterna, vilket motsvarar 537 stycken. Tvåa kom min favorit, som Johan Lindqvist skrivit för GP, grattis till honom också.
Här ser du hela resultatet:


Något som är fullständigt o-Ledinrelaterat är att jag just nu ofattbart glad för det här.

SM i Ledindiss, GP, Metro, recensioner, Cannes Lions, Cannes Lions Direct, GOSS Reklambyrå

17 cm.

Hos den nya bloggbekantingen Faschings eskapader (rolig! läs!) hittar jag en sida som heter kalkyleramera.se, där du kan beräkna allt möjligt. Och omöjligt.
Så om du inte vet vad du ska göra mellan groddansandet och sillätandet kan du alltid (om du är kvinna) beräkna hur lång snopp du hade haft om du varit man.
Om du är man kan du få reda på något du förmodligen alltid undrat över; nämligen hur stora bröst du hade haft om du varit kvinna.
Om du är en tråkmåns kan du istället beräkna momsen på något.
Dela gärna med dig av ditt resultat (fast inte om du är en tråkmåns).

Kvällstidningsterminologin uppdaterad.

Vid det här laget har vi börjat lära oss hur det brukar låta:
Någon som druckit flädersaft med Ernst i slutscenen av Sommartorpet = TV-stjärna.
Någon som körat bakom Jahn Teigen = Popstjärna.
Någon som har en enskild firma = Direktör.
Naken-Janne = Superstjärna.
Och så vidare.
Men idag dök en ny personrubricering upp:
Den inte jättekände amerikanske investmentbankmannen Mark Alan Bishop = Superdoldis.

Mark Alan Bishop, GT, Kvällspressen, SAAB, Koeningsegg

Vad ska jag tro om det här?

På sista tiden har Johan varje dag, efter jobbet, sågat, spikat och grävt på vår altan. Så här ser det ut nu:

Om jag skulle försvinna plötsligt så vet du var du ska leta, ok?

En korekt och nogrannt framtagen lista.

Jag läser i DN om Sveriges mest svårstavade ord som kartlagts av Norstedts förlag och Språkrådet. Du kanske kommer ihåg att vi snackade om ord man inte får stava fel till, för ett par veckor sedan? Nu ser jag att två av dem vi hade uppe som exempel på detta finns med på mest-felstavade-listan: korrekt och noggrann (som ironiskt nog finns representerad med fyra onoggrant stavade varianter).
På samma tema har Siba visat i sin platsannons att de inte riktigt har vad de söker, i alla fall inte när det kommer till stavning:

Kavlifikationer? Det är väl något man behöver för att jobba på mjukostföretag?

Klicka så blir den större. Som flickan sa.
Tipstack till Mattias på Please copy me.

Stavning, svårstavade ord, Siba, platsannonser

En ny gosse bland lejonen.

Vi känner honom som Abbes pappa.
Men idag förvandlas han till en gosse bland lejonen.
Det är alltså min kära kollega och bloggkompis som åker till VM i reklam, även känt som Cannes Lions, för att sitta med i juryn för Directklassen.
För två år sedan var det jag som gjorde samma sak, och i och med det började med den här bloggen (som ursprungligen hette En blogg från Cannes.)
Den tolfte juni –07 skrev jag det här inlägget, som var mitt fjärde någonsin.
Då hade jag landat i Nice för några timmar sedan och nyss checkat in på mitt rum på Martinez. När jag hade skrivit klart inlägget gick jag och åt lunch på hotellets uteterrass och slukade samtidigt de ofantligt spännande, sista kapitlen i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes.
När lunchen var uppäten och boken utläst gick jag och la mig på stranden en stund. Jag visste att det enda jag hade på agendan den dagen var en välkomstmiddag och sedan låg en av de bästa veckorna i hela mitt liv, helt orörd framför mig.
En sådan dag har alltså Abbes pappa (eller lejongossen, kanske vi ska kalla honom) idag.
Jag är fruktansvärt avundsjuk.

PS. Jag hoppas att du förstod att du kan följa hans äventyr i Cannes via den temporära bloggen som jag länkade till här ovan.

Cannes Lion, reklam, Abbes Pappa, en gosse bland lejonen

Visst blir man misstänksam

mot lite för välgjorda ur-funktion-skyltar?

Den här satt på SJ:s finkaffemaskin. När man lägger så mycket krut på en felmeddelandeskylt känns det som om man räknar med att den snarare kommer exponeras permanent än temporärt.

Ska Metro få vinna?

Som det ser ut just nu har 1100 personer röstat i SM i Ledindiss. Ställningen är den att Metro leder ganska stort med 512 röster, därefter kommer GP med 331, SvD på 212 och sist ligger DN med 55 röster.
Jag tänkte stänga tävlingen lagom till midsommar (eller mi-id-so-ho-ma-har som Tomas själv hade sagt), så du har tills dess på dig om du vill påverka utgången i någon riktning.
Själv tycker jag nog att både GP:s och SvD:s dissningar är både mer nyanserade och finessrika än Metros, som är den brutalaste. Och väldigt rolig, så klart. DN:s? Njä, den förtjänar nog sin fjärdeplats.
Så gå in och rösta, eller säg åt någon annan att göra det. För i det fallet kan jag inte hålla med Ledin när han säger: "Att inte göra någonting alls är en underskattad aktivitet".

Tomas Ledin, SM i Ledindiss, Metro, SvD, DN, GP, 500 dagar om året

Temakväll från reabacken.

Ju fler kanaler som dyker upp i min teve, desto mer uppskattar jag SVT. Deras kvalitet, djup och, inte minst, bristen på reklamavbrott är verkligen befriande. Men igår naggade de min kärlek i kanten.
Bra musikdokumentärer hör till det absolut bästa jag vet och denna afton hade tvåan bullat upp med en helkväll om gitarrhjältar. Hur underbart lät inte det? Och hur sällsynt?
Likt en uppspelt och förväntansfull tjackpundare tog jag plats framför rutan. Först kom precis den sortens dokumentär som jag hoppats på. Intervjuer med Eric Clapton, Pete Townshend, Keith Richards och Jimmy Page varvat med fantastiska konsertklipp med världens främsta gitarrgiganter.
Men vänta, varför ser Keith Richards ut som en levande människa och inte som en mumie? Och Jimmy Page, har han färgat håret? Svaret var förstås att programmet var fjorton år gammalt. Ok, det är tidlösa grejer vi snackar om, inslag som kan uppskattas precis lika mycket idag, så låt gå för det, tänkte jag.
Men ganska snart stod det klart att helkvällen måste varit ett resultat av att SVT hittat en fyndhörna på någon mässa och där grävt upp kvällens inslag ur någon reaback märkt med "gitarrhjältar".
Nog för att det är spartiden för public service, men det är ändå inte ok att skapa en helkväll för svältfödda musiktittare med:
Fem minuters intervju med en uppsvälld Yngwiee Malmsten från 2003.
En finsk luftgitarrsdokumentär från 2002.
En reprissändning av en dokumentär om Robert Johnson från 1990.
En arton år gammal orgie i gitarronani från världsutställningen i Sevilla –92. (Den får vara hur klassisk den vill, men den var lika aptrist som komiskt daterad.)
Det enda som var någorlunda nytt var en timmes konsert med "den australiensiska gitarrmästaren Tommy Emmanuel". Har du hört talas om honom förut? Jag hade det inte. Den gode Tommy visade sig vara rasande skicklig. Och rasande tråkig, så det blev en lång timme.
Känslan när gitarrkvällen var slut kan liknas vid att ha blivit utlovad en middag på stans bästa gourmetrestaurang men istället hamna framför Sibyllakiosken med en halv special i näven.
Nej, jag får stilla min abstinens på YouTube istället, med till exempel det här fantastiska klippet där The Who spelar Baba O´Riley och Pete Townshend har historiens kanske mest obetalbara scenspråk.


Gitarrkväll, SVT, Yngwiee Malmsten, Keith Richards, Robert Johnson, Tommy Emmanuel, The Who, Pete Townshend, Baba O´Riley, YouTube, videoklipp

Man kan nog kalla det en Ledinpudel.

Min egenkomponerade SM i Ledindiss har uppmärksammat av en av startfältets favoriter, nämligen ingen mindre än Svenska Dagbladet.

De har till och med ringt upp Tomas Ledin för en kommentar. När jag läste det fick jag någon slags kombinerade ånger- och moderskänslor, och vill gärna säga till den där riktiga personen som får stå ut med alla dissningar:
Tomas. Jag vet att det är mycket begärt, men försök att inte ta det personligt. När man är en sådan ikon som du, trots allt, är, finns det en stor risk att simpla bloggare som jag, glömmer av att det finns en "Tomas Ledin" på riktigt. Därför sitter man vid sitt köksbord en torsdagsmorgon, samtidigt som man väntar på en hantverkare, och knåpar ihop en "skojig grej" utan någon djuplodande analys om vart den kan bära hän. Tro det eller ej, men jag var faktiskt mest fokuserad på recensenternas lyckade och underhållande formuleringar.

PS. Därmed inte sagt att jag inte tycker att nya plattan, och framförallt att den här texten, är väldigt svåruthärdliga.

Tomas Ledin, 300 dagar om året, SM i Ledindiss, Svenska Dagbladet, SvD, recensioner

SM i Ledindiss

Det var några år sedan sist, men igår drog det igång på allvar.
Här är startfältet, grenen är alltså recensionsdissar av Tomas Ledins nysläppta platta 500 dagar om året:
GP
Metro
SvD
DN
Vem vinner tycker du?
Målfoto eller promenadseger?
Rösta här:

Har jag missat någon het kandidat?

Några specialpriser:
Metro är nominerad till Taskigaste rubriken med sin "Sommaren är ... kass".
GP ligger bra till för Mest välfunnet med raden "...som att bli kramad av någon liksom inte riktigt vill släppa taget i tid".
Övriga pungsparkar:
"En annan sommarplåga är att Ledin ska ut på turné." Metro.
"Musik ska ju väcka känslor men de enda känslorna Ledins 20:e album väcker hos mig är irritation." Metro igen.
"...att lirka fram ytterligare 179 kronor ur ”medelklassens okrönta kungars” plånbok, när de passerar Statoil..." Svd om plattans syfte.

Här har jag själv gjort en uppvärmningsdiss.

Tomas Ledin, 500 dagar om året, recensioner

Inget blockflöjtstutande här, inte.

Igår var Frida färdig med första året av gymnasiet. Skolavslutningen var på Göteborgsoperan, tyvärr fick bara studenternas föräldrar plats i publiken, så vi var inte där, men efteråt kom en stjärnögd tjej upp till mig på jobbet och berättade hur bra det varit och att det varit en överraskningsartist. Nämligen ingen mindre än skolans före detta elev, Timo Räisänen.

Timo gjorde en akustisk version av Fear no darkness, promised child och började sedan, enligt Frida, gråta av den överväldigande publikresponsen.
Med detta gästspel i åtanke kan man alltid hoppas på ett framträdande av en annan före detta elev på skolan, nämligen den här killen:

Jag håller tummarna för att det i så fall blir vid ett tillfälle när alla föräldrarna får vara med. (Frida hoppas att det blir den dagen hon tar studenten, säger hon, och bättre studentpresent är svår att tänka sig.)
UPDATE: Här kan du läsa mer om avslutningskonserten och se bilder därifrån.
Skolavslutning, Samskolan, Timo Räisänen, Håkan Hellström

Från bakhuvudet.

Varje gång jag ser den här reklamfilmen för Pierre Robert Lingerie (ett tjusigt ord för underbrallor) och speakern, (som alldeles nyss pratade svenska) samtidigt som kameran zoomar in modellens bakdel, säger "Fit for reallity" dyker det upp en översättningsfunktion i mitt huvud. Det är en röst som på Bert Karlsson-bred västgötska berättar att det betyder: "Verklihetsfetta".

Det är nog dags att byta ut Lisebergskaninen

mot något mer passande maskotdjur?
Kanske en ... olyckskorp?

Apropå det här (i skenet av det här).

När Johan blev medlem i Vänsterpartiet.

Så här på valdagen påminde Johan mig om ett väldigt lyckat prank som våra kollegor utsatte honom för en gång. Det var när Gudrun Schyman var partiledare för Vänsterpartiet och Johans politiska preferenser låg (och ligger) väldigt långt från vad de stod för. Dessutom var nätet nytt och dess möjligheter ganska outforskade.
Vad några av GOSS:arna gjorde var att de via internet anmälde den helt ovetande Johan som medlem i Vänsterpartiet. Som extra krydda la de till i någon fritextruta "Lycka till i Vasaloppet, Gudrun!".
Veckorna gick och en kväll när jag kom hem sent hittade jag ett brev på köksbordet, adresserat till Johan, där det stod:
"Välkommen som medlem i Vänsterpartiet! Din distriktsordförande NN kommer att ta kontakt med dig inom kort. PS. Det gick bra för Gudrun i Vasaloppet, hon tog sig i mål."
Det kändes hur nöjd partiarbetaren som skrivit brevet var över att ha fått fäste i Särö, mitt i fiendelägret, och därför tagit sig tid att skriva ett personligt svar istället för att bara skicka ut ett standardbrev.
Att Johan låg och sov sedan länge struntade jag i, jag rusade upp i sovrummet med brevet och skakade liv i honom:
"Vad är det här? Har du gått med i Vänsterpartiet?!" gastade jag. Trots det sovande utgångsläget lyckades Johan uppfatta att det här fanns en gyllene chans till ett dubbelprank, så därför svarade han, såväl filosofiskt som samlat och eftertänksamt:
"Men Ulrika, det är så himla lätt att bara köpa alla sanningar bara för att man är uppfostrad på ett visst sätt och bor här ute. Jag tänkte att jag skulle öppna mina sinnen och ge den här vägen en chans nu."
Du har säkert sett någon film som handlar om någon som är gift med någon som lever ett hemligt dubbelliv som hitman eller öststatsagent. Så kände jag mig när jag stod där med brevet i min hand och hörde vad han sa. Marken nästan rämnade under mina fötter. Känner jag inte min man överhuvudtaget? Vad är det mer jag inte har vetskap om? Jag blev både rädd och förbannad.
Sömndruckenheten till trots lyckades han hålla ett redigt och argumenterande samtal i kanske tio minuter ända tills han kom till att han planerade att starta Särös första maj-tåg med utgångspunkt från Stallbacken, där vi bor. Då kunde han inte hålla sig längre, brast ut i gapskratt och berättade vad det var som hänt.
Lättnaden över att ha min välbekante, högervridna man tillbaka var obeskrivlig.

EU-valet, Gudrun Schyman, Vänsterpartiet, politik, Vasaloppet

En gemensam nämnare för coola killar.

Nej, nu kände jag att det blev för mycket trist EU-politik här. Och lämpligt nog dök den här sketchen upp på MTV just när jag behövde se något kul istället:
Cool guys don´t look at explosions. Så sant, så sant.

Från MTV Movie Awards som sändes i förra veckan.
Cool guys don´t look at explosions, Will Ferrell, MTV Movie Awards, YouTube, JJ Abrams, Videoklipp

Jag googlar på gudrun schyman+hycklare.

Jag läste just att det var Benny Andersson som var FI:s och Gudrun Schymans hemlige donator. Han har alltså gett partiet en mille som ska gå till en annonskampanj i morgonpress som vi lär möta imorgon bitti mötte i morse.
Jag undrar förresten om inte FI:s pressekreterare är ännu sämre i matte än vad jag är, eftersom hon uttalar sig så här:

När jag läst det gick jag in en sväng på Twitter och fick en obehaglig känsla av att Gudrun plötsligt blivit hela världens lilla rakryggade och sköna kelgris som alla vill se i Bryssel, oavsett politisk färg.
I min frustration googlade jag på gudrun schyman+hycklare och fick förstås upp det här, som kanske kan vara en påminnare om en av anledningarna till varför i alla fall jag känner starka dubier över vad det egentligen är som driver henne att kampanjera för den mycket ekonomiskt gynnsamma positionen som EU-parlamentariker.
Men jag hittade också något som kändes som en liten fläkt av kalla Sovjetvindar. Nämligen en träff på Foket.se som såg ut så här:

Men när jag klickade på länken hamnade jag här:

Varför är den kritiska artikeln borttagen? Censurerad, eller vad ska man tro?

UPDATE Det visar sig att jag haft konspiratoriska tankar i onödan. Artikeln (ledaren) finns här istället. Och inte är den särskilt kritisk heller. I alla fall inte mot den förra vänsterledaren. Men mina antipatier kvarstår.

Gudrun Schyman, Feminisktisk initiativ, FI, Benny Andersson, Folket

Dramatisk färd till Resumébaren.

Om vi gett oss av fyrtiofem sekunder tidigare när vi gick till Resumébaren igår, jag och mina kollegor, kunde GOSS ha varit en decimerad reklambyrå idag. På hörnet Kungsgatan/Magasinsgatan inträffade nämligen en ganska läskig incident sekunderna innan vi hann fram. En bil med två killar i stannade utanför kläd- och surfsportbutiken T12. Den ena rusade in i butiken, slet åt sig så många jeans som han kunde bära och hoppade tillbaka in i bilen som rivstartartade och körde därifrån med tjutande däck.
Det kanske inte låter som så där enormt dramatisk, men det som gjorde att det kunde gått betydligt värre är att Magasinsgatan, där bilen körde iväg i en osannolik hastighet, är en gårdsgata där bilar är ett undantag och människor går mitt i gatan. Det var ett under att ingen blev allvarligt skadat. För den killen hade inte stannat för en fotgängare, det är ett som är säkert.

Som tur gick det hela bra, och här är Resumés Claes de Farie på väg att ge Gunnar ett diplom för Uteliggarkuvertet som vann Månadens DR tidigare i år.

Skyll inte på mig om jag inte röstar i EU-valet.

Inom reklamskrået brukar vi ofta prata om att "man måste respektera mottagarens intelligens" om reklamen ska fungera i längden.
Det verkar inte skaparna bakom det mesta som gjorts inför EU-valet ha beaktat.
Överhuvudtaget.
Jag har aldrig känt mig så idiotförklarad som när jag tagit del av de politiska kampanjerna som bedrivs just nu.
Det är både skrämmande och intressant att se att EU-aspiranterna och röstivrarna tar till de allra lägsta publikfriarna i form av Tingeling, pyttipanna, kampsånger, jinglar – den ena mer skamlös än det andra. Beror den låga nivån måntro på att det är mer personlig ekonomisk vinning inblandad än vid ett vanligt riksdagsval?
Har kampanjmakarna värderat sin målgrupp och kommit fram till att det är ett juckande Tingeling-klipp på YouTube som får oss att stå och köa i demokratins namn på vår lediga sommarsöndag? Tror de att vi kryssar Anna-Maria Corazza Bildt för att Eddie Oliva kommit på att det går att sjunga Anna-Maria i refrängen till Guantanamera?
Vart tog argumenten som talar till mitt intellekt vägen? Var är tankarna och ideologierna?
Just nu känns det som om det här valet fallit på sitt eget oseriösa grepp. Varför ska jag tro att det kommer uträttas något väsentligt i Bryssel när det bara förmedlas trams för att värva min röst?


EU-valet, Anna-Maria Corazza Bildt, Tingeling, DJ Trexx, Europaparlamentet, reklam

Inga fler middagsbjudningar för Tomas Ledin.

Du vet hur det är när man är på en bättre middag. När ett antal vinflaskor är tomma och avecerna åkt fram är det så lätt att få fantastiska idéer. Man gör planer och tycker att man kommit på något helt genialiskt.
Men nästa dag inser man att det var fullkomligt idiotiskt.
Tyvärr verkar inte Tomas Ledin ha samma dagen-efter-insikter.
Han verkar genomföra alla snilleblixtar han får på fyllan.
Efter att ha läst tidningarna de senaste dagarna kan man anta att det är så här det låtit på de Ledinska middagsbjudningarna:

– Din förbannade medelklaschtrubadur. De e det enda du schriver om.
– Schpännande tanke, jag tror jag schka göra en platta om det.


Ur Metro 26/5.

Nästa gång var han i den sentimentala fasen:
– Jag tror faaan jag schka schöpa en schvenschk bil näschta gång. Jag är SCHTOLT över att vi har schå fina bilar i det här landet.



Sensuella ISAABella?
Ur dagens GT/Expressen.

Tomas Ledin, bilindustrin, SAAB, Volvo, kris

Det kvinnliga undantaget.

Hanna Fahl har skrivit en väldigt bra krönika för SvD om Den mystiska målgruppen, som bland annat handlar om det faktum att det en gång vart hundrade år tas fram en prototypbilmodell specialanpassad för sådana där ... öh, kvinnor, där det finns extra plats för handväskan och alltid någon jävla rosa logotype med snirkeltypsnitt.
En bil som naturligtvis aldrig sätts i produktion, utan strax glöms bort varpå det rullar på som vanligt igen med mansmodeller för hela slanten.

Jämlikhet, bilbranschen, Hanna Fahl, målgrupper, kvinnor, SvD

Vad tänker du på när jag säger tysk chokladreklam?

Förmodligen illa dubbade vidrigheter med tradition och trök som ledstjärnor. Det gör jag också. Därför är det extra kul att hitta en tysk chokladreklam med både udd och humor.
"All the nuts in the world in finest chocolate" står det i annonsen för Confiserie Seidl som är gjorda av byrå Serviceplan München/Hamburg. Du kan se annonserna i större format här, här och här.

PS.

Det är inte bara det talade språket som kan leda till missförstånd.
Det här är en ytterst charmerande Facebookgrupp som min käre kollega Fredrik startat. Just nu två medlemmar, men visst tusan finns det fler därute som läst fel i skokedjans logga?

Nilson, skor, skokedjor, Facebook

Språkkomik – tacksamt reklamtema.

Jag älskar den här kampanjen som på en brall-neddragande-sätt symboliserar hur det kan låta i de inföddas öron när man inte riiiktigt har koll på sin bissninss-engelska. Men ändå måste föra viktiga konversationer i superseriösa situationer:



Kampanjen är gjord av en Hamburgbyrå som heter Kolle Rebbe.
Jag har skrivit om två andra exempel på briljant språkförbistringsreklam här och här.

Fritt valt nörderi.

Igår kom vi att prata om det som på högstadiet kallades Fritt valt arbete.
Johan berättade då att han som högstadiedrul, i två års tid fritt valde, inte fotboll, inte innebandy, inte någon tuff teknik, utan ... ökenråttor.
Som om det inte var nog drog han sig till minnes att han gett "sin" råtta det deskriptiva namnet Escape.

En väldigt sökt dikt.

Det här är en rolig idé; att göra sökordspoesi.
Här är mitt poem, skapat av fraser som googlats hit:

Otack är världens lön.
Ja, helt klart.

Mikkey Dee är inte lång.
Robbie William kysser den tjejen?
Det här suger ju!

Vad betyder melena?
Följ mig på toa.

Sarah Dawn Finers bröst ramla ur!
Vacker kvinna.
Är tant flata?

Du får inte gå, Tommy Körberg.
Emilio Ingrosso bor utomlands.
Ibland önskar man stoppa Ernst Kirchsteiger!
Liza bryr sig inte om pengar.

Jag vill läsa något roligt!
Hur förkortas ordet stationsinspektor?
Intresseklubben antecknar.

Naken på stranden.
Lina Hedlunds stjärt.
Så skall det låta!

(Allt är autentiska sökningsfraser, jag har bara lagt till lite skiljetecken.)

Andra som sökordsdiktat är Mymlan, Abbes pappa och Älskade dumburk.
Sökordspoesi, Google, sökord