Till Jonathan på 15-årsdagen.

Mitt i natten för exakt femton år sedan vaknade jag och kände att det var dags.
Dags att åka och lämna tvååringen Frida hos farmor och farfar.
På vägen dit blev vi likt en filmkliché stoppade av polisen, som undrade vad det var för tveksamma figurer som var ute och körde vid fyratiden på morgonen en onsdag.
Johan bara pekade på min mage och lagens långa arm viftade vidare oss utan åtgärd.
Framme hos farföräldrarna skulle Johan vara trevligt väluppfostrad och tackade ja till den erbjudna kaffekoppen.
Blicken han fick av mig när han gjorde det visade med all övertydlighet att det inte var läge för någon artihetsfika.
Den var så tydlig att vi därefter tillryggalade (utan polisincidenter) sträckan Anneberg–Varberg på något av en rekordtid.
När vi kom fram till BB minns jag att jag tänkte: Helvete! Gör det så här ont REDAN! Nu när det är nio–tio timmar kvar.
Detta antagandet baserade jag på min enda tidigare erfarenheten av barnafödande.
Tre kvart senare var den här underbare knosen född:

Som idag ser ut så här:

Och däremellan så här:



Grattis på femtonårsdagen, min älsklingskille. Hoppas du skriver alla rätt på dom där moppefrågorna senare idag, så att du kan ut och köra snart.