En riktigt usel recension.

Jag är inte mig själv. En spillra av mitt forna jag skulle jag kunna säga om jag hade för vana att uttrycka mig gammaldags och högtravande, vilket jag (förhoppningsvis) inte har.
Förut har jag nog haft en ganska fnysbaserad inställning till människor som är ”stressade” och ”uttröttade”. Förmodligen har jag också tänkt mer än en gång att de ”borde gaska upp sig” och att de ”känner efter för mycket”.
Men nu är jag inte så morsk längre. Nu när det känns som om jag går på en av tre faser, blir grinfärdig av det mesta och med nöd och näppe orkar med en dag på jobbet. En väldigt snäll dag.
Allt är den där lunginflammationens fel. Antar jag. Hoppas jag.
Därför kommer det här att bli en riktigt brakusel recension av en väldigt bra bok, som alla borde läsa. Det är alltså inte boken det är fel på, det är mig.
Under påskledigheten ägnade jag ett antal timmar till att läsa igenom recensions-exet av Anfäkta som är skriven av Peter Jungerfelt, även känd som Nemo. Eller för den delen Musselmannen.
Den är jättebra. Läs den. Skitbra, helt enkelt.
Om alla var lika brutalt ärliga om sina svagaste sidor och dessutom kunde beskriva dem så underhållande och roligt som Peter kan så skulle världen i alla fall ha väldigt mycket mer att skratta åt. Och så skulle nog världen må betydligt bättre.
Dessutom handlar den om något som på ett eller annat sätt berör varenda människa.
I boken beskriver Nemo-Peter hur han nådde botten i sin alkoholism och började i 12-stegsbehandling.
Trots det tunga ämnet, är det inte många böcker jag lett, flinat och garvat åt som den här. En riktig page-turner är det också. Ursprunget till boken är en serie blogginlägg som Nemo gjorde för något år sedan.
Läs den. Det är det bästa jag kan komma på att säga en dag som den här.

Anfäkta, Peter Jungerfelt, 12-stegsbehandling, alkoholism, böcker, recension