Att googla på en (eventuell) diagnos.

Nu ska jag frångå principen att inte skriva om det astråkiga ämnet idag är jag så sjuk, stackars mej.
För de senaste veckorna har jag mått allt annat än bra. Sjuk och frisk. Sjuk och halvfrisk. Jättesjuk och ännu sjukare.
"Och jag som aldrig är sjuk" har jag sagt med alldeles för korta mellanrum.
Så igår kände jag att det fick vara slut på det här och fick en tid på vårdcentralen. Där fick jag diagnosen: "Det kan vara en atypisk pneumoni. Men det finns ingen här som kan ta prover." Nähä.
"Vad hette det, sa du?" undrade jag då och tog likt en viruskommissarie upp min Moleskin och en penna.
Otypisk lunginflammation, skulle man kunna kalla det på lekmannaspråk.
Väl hemma gjorde jag det väl alla med en diagnos de aldrig hört förut gör: Googlade.
Och hamnade mitt i en skrämmande träfflista av dödsvirus, SARS, mykoplasma, papegoj- och legionärssjukor.
Alltihop är atopiska lunginflammationer.
Just när jag var redo att ta farväl av de anhöriga, ringde min läkarsvägerska, som lugnade mig och sa att det inte behövde vara ett dugg allvarligt och att jag förmodligen redan åt rätt medicin. Men att jag borde komma iväg och ta de där proverna.
Du ska slippa alla tråkiga detaljer från dagens läkarbesök, jag vill bara ge dig en ögonblicksbild ifrån i förmiddags:
Jag sitter på en pall, med en syremätare i näsan och säger, snyftande till den extremt barska (för att uttrycka det milt) sköterskan att jag tycker att hon har en väldigt otrevlig ton.
"Man kan faktiskt inte hjälpa vilken ton man har, den föds man med" snäser hon tillbaka, varpå jag sliter ur slangarna ur näsan och marscherar grinande därifrån.
Stabilt psyke? Nä, inte det heller, just nu.
Men jag hoppas att nazi-sköterskan är atypisk.
För jag tror faktiskt inte att min reaktion är det.