Nu ska jag frångå principen att inte skriva om det astråkiga ämnet idag är jag så sjuk, stackars mej.
För de senaste veckorna har jag mått allt annat än bra. Sjuk och frisk. Sjuk och halvfrisk. Jättesjuk och ännu sjukare.
"Och jag som aldrig är sjuk" har jag sagt med alldeles för korta mellanrum.
Så igår kände jag att det fick vara slut på det här och fick en tid på vårdcentralen. Där fick jag diagnosen: "Det kan vara en atypisk pneumoni. Men det finns ingen här som kan ta prover." Nähä.
"Vad hette det, sa du?" undrade jag då och tog likt en viruskommissarie upp min Moleskin och en penna.
Otypisk lunginflammation, skulle man kunna kalla det på lekmannaspråk.
Väl hemma gjorde jag det väl alla med en diagnos de aldrig hört förut gör: Googlade.
Och hamnade mitt i en skrämmande träfflista av dödsvirus, SARS, mykoplasma, papegoj- och legionärssjukor.
Alltihop är atopiska lunginflammationer.
Just när jag var redo att ta farväl av de anhöriga, ringde min läkarsvägerska, som lugnade mig och sa att det inte behövde vara ett dugg allvarligt och att jag förmodligen redan åt rätt medicin. Men att jag borde komma iväg och ta de där proverna.
Du ska slippa alla tråkiga detaljer från dagens läkarbesök, jag vill bara ge dig en ögonblicksbild ifrån i förmiddags:
Jag sitter på en pall, med en syremätare i näsan och säger, snyftande till den extremt barska (för att uttrycka det milt) sköterskan att jag tycker att hon har en väldigt otrevlig ton.
"Man kan faktiskt inte hjälpa vilken ton man har, den föds man med" snäser hon tillbaka, varpå jag sliter ur slangarna ur näsan och marscherar grinande därifrån.
Stabilt psyke? Nä, inte det heller, just nu.
Men jag hoppas att nazi-sköterskan är atypisk.
För jag tror faktiskt inte att min reaktion är det.
17 kommentarer:
Oooohhhh, det bor en MAN i dig... ;-)
Krya på dig! Och jag tycker synd om dig, jag bara inte visar det. Precis som när män är sjuka... :-)
Men den människan hade väl hamnat i fel yrke va?
Hur kan man bära sig åt så?
Stryk skulle hon ha! Jag ställer upp.
Du är inte ensam om det där känslostyrda beteendet vid sjukhusbesök!
Take care. Den här sköterskan kommer enligt alla regler om instant karma att råka ut för något obehagligt. Snart.
En kryapådighälsning kommer från Pseudonaja-land.
Själv är jag frisk (ta-i-trä) efter en två månader lång förkylning. Puh!
Ann-Katrin: Jag kanske inte är helt klar i knoppen, men hur menar du? Att män är jätteynkliga när dom är sjuka?
DHV: Tack! Jag säger till om dina nävar är behövda. ;-)
Lola: Nej, det var just det jag tänkte.
Nemo: Tack för omtanken.
Det är inte omöjligt att så sker.
Pseudonaja: Tack för din omtanke med! Djärv friskuttalande det där. Även med ta-i-trä-garderingen. ;-)
Låt oss hoppas att du så förblir i eviga tider.
Exactly. 3 bröder, make, två pappor (mammas man och min biologiska). Alla lika skruttiga vid sjukdom ;-)
Och karlarna jag arbetar med också...
:-)
((that said: Jag blir jätteskruttig när jag har feber)
Men det ÄR inte roligt att gå till doktorn. Själv har jag fått en obehaglig ovana på gamla dagar: jag svimmar när undersökningen nästan är slut. Har hänt två gånger.
Och då bör det tilläggas att detta är mitt livs två enda svimningar. Jag förstår ingenting.
Men jag är ju man, förstås.
:-P
Ojoj. Hoppas att du blir mer typisk snart Ulrika.
Och att man föds med en ton som man sedan har livet ut, det är mycket atypiskt.
Jag kommer att skriva om detta fall av dålig kundservice i min blogg och naturligtvis länka hit. Sköt om dig!
Så härligt skönt att kunna fly från allt genom att säga "sån är jag och det går inte att ändra på". Jag skulle önskat att du suttit kvar på pallen och skjutit upp den där slangen i något lämpligt hål på sköterskan.
Du anar inte hur skönt det är att höra att nån annan också springer gråtande från läkarbesök.
Tyvärr har jag mycken erfarenhet från läkarbesök, vårdcentraler osv den senaste tiden. Det kan inte vara lätt för viss personal att möta en ny generation som inte har den underdåniga respekten för deras "kall". Ta ingen skit, säj ifrån, ifrågasätt och du kommer att må bättre och bli bättre behandlad! Tyvärr är det sant att man måste vara stark för att orka vara sjuk i dessa sammanhang. Orkar man inte ta strid för sig själv och sin egen rätt att bli bemött med respekt - och empati - så s till att ha en partner eller vän med vid besöken En som kan bevaka dina intressen! Lycka till!
Men, men, men ... satt du på en pall, med en syremätare i näsan, och en barsk sjuksköterska i närheten och snyftade utan att ta en bild på den synnerligen intressanta syremätaren?Seså, marsch pannkaka tillbaka för arrangerad bild!
(Det gäller att alltid fokusera på det viktigaste i ett blogginlägg.)
Min förra kommentar var inte så empatisk, men vill även förmedla detta till dej:
Med din oro, alla tankar och att du troligen kände dej helt utlämnad i denna situation och ändå valde att gå, det är starkt gjort! Hoppas denna sköterska fattar markeringen och får sig en tankeställare, även om du inte avsåg att markera utan antagligen handlade instinktivt. Förståeligt! Men fy 17 att sånt skall behöva hända! Sympatikramar får du från mej.....
Hoppas du kryar på dig!
Tack igen, för alla snälla och uppmuntrande kommentarer. Dom har betytt mycket.
Skicka en kommentar