Äggstanning.

Att ha reklambranschen som publik är ungefär som att uppträda inför en grupp dagisbarn. Helt transparent. Är det dåligt buas det eller gås ut, är det långtråkigt skriks det "Kom igeeen!" och är det bra stås det upp i bänkraderna och hyllas.
Därför är det kanske onödigt att skriva om hur årets Guldäggsgala var. De som arrangerade vet redan vad branschen tycker. Men om det eventuellt finns någon som inte var där, inte har läst Linus och som undrar, så kommer det här:
En sammanfattning, så här två dagar efter det som ska vara årets höjdpunkt för oss, är att det stora samtalsämnet i torsdags inte var vem som vann vad, utan hur besviken man var på kvällens arrangemang.
Anledningen till det tror jag är att man glömt bort att vägen till en lyckad Guldäggsgala borde gå via ledorden idéhöjd, tydlighet, relevans, hantverk och omdöme.
Det vill säga samma som de tävlande bidragen bedöms efter.
Tyvärr blir det inte ens tal om nominering om vi bedömer årets gala efter dessa kriterier. Enda gången det fanns valörvittring var när Asha Ali uppträdde och när Tomas Bacoccoli presenterade radiokategorin. Men då ställde sig också dagisbarnen, förlåt, reklambranschen, upp och applåderade som tokiga. Som för att säga: Så här ska det vara! Det är sånt här vi vill ha på vår gala!

Om vi tittar på kriteriet idéhöjd räckte det med att gå in i Konserthusets sal för att förstå att det vankades bakläxa. Att än en gång återvinna konceptet från Svepet med John Crispin från –88, det vill säga människor som minglar och hänger i en bar som fond till själva huvudattraktionerna, gav inte direkt den där fräscha och nyskapande känslan branschen knarkar på.

Ordet hantverk (i positiv bemärkelse) är inte heller vad som dyker upp i skallen när man sedan bevittnar en totalt okänd snubbe som i bästa kommersiell-radio-style pratar och pratar.
Och när han har pratat och pratat alldeles för länge började en obehaglig tanke infinna sig: Hjälp! Tänk om det här är att betrakta som årets underhållning?!
Det var det.
I alla fall till ungefär åttiofem procent.
Det är vid sådana tillfällen dagisbarn ställer sig upp och ropar: Tråååkigt!
Så även uttråkade kreatörer.

Då har turen kommit till det som kallas omdöme. Den som tycker att huvudjuryns ordförande Pelle Sjönell hade gott omdöme när han beslöt sig för att vara på filminspelning i Brasilien istället för på Guldäggsgalan räcker upp en hand.

När det gäller relevans tänker jag bara säga: Per Unckel. Och kanske: Carl-Jan Granqvist. Den senare hade inte ens brytt sig om att förbereda sig tillräckligt mycket för att tänka på att ta med sig glasögonen. När hans enda uppgift var att läsa från en lapp.

Då har vi bara tydlighet kvar. Det som var väldigt tydligt var att det var budgetnedskärningstider. Vilket dock inte avspeglade sig på biljettpriset. När man betalar 1.300:- förväntar man sig första klass. Oavsett ekonomiskt läge i världen. Alla som har betalat för första klass och blir placerade i ekonomi blir gruvligt besvikna. Så är det bara.

UPDATE Här kan du se både Tomas B och Asca Ali. Gör det för bövelen! Tänk då på i vilken extrem motvind Tomas går ut i och grina en skvätt när det applåderas.

Guldägget, guldäggsgala, Tomas Bacoccoli, reklam, Carl-Jan Granqvist, Per Unckel, Pelle Sjönell, Asha Ali