Idag för arton år sedan

såg det ut så här i Grinneröds kyrka i Ljungskile:


Ja, jag vet. Klänningen än hemsk.

Idag för tjugotvå tjugotre år och ett par dagar sedan ringde det hemma hos en kille vid namn Magnus.
Det var Helena, tjejen han var tillsammans med den månaden.
"Vi ska ha middag på Valborg, jag och min bästa kompis, kan inte du tänka ut en bra dejt till henne?" frågade hon.

Han funderade ganska länge och ringde sen sin Handelskompis och tillika granne på Götabergsgatan.
Han fick tjata och ringa flera gånger, men han gav sig inte.
"Klart du ska med, du kan ju inte sitta hemma en Valborg."
"Okej då, jag hänger väl med." svarade den ganska motvilliga personen i andra änden av luren.

Den han ringde och tjatade på var Johan.
Hon som behövde en blinddate var jag.

Tack, Magnus. Det gjorde du bra.

Detta inlägg är en lätt modifierad version av ett inlägg från 30/4 –09.
bröllopsdag, blinddate, Valborg, Valborgsmässoafton

Krisinformation.

Enligt krisinformation.se heter svininfluensan inte längre svininfluensan.
Nu heter epedemisjukdomen "den nya influensan".
Uppenbarligen har Sture Allén inte tillfrågats vid namngivningen.
I så fall hade den hetat "den gamla influensan".

Tipstack till Kullin.
Svininfluensan, den nya influensan, krisinformation, epedemi, namn

En karriär som aldrig blev.

Häromdagen rotade jag fram en låda med mina gamla minnessaker. Tanken var att jag skulle haft med mig lite rolig memorabilia från skoltiden till en träff med tjejkompisar från låg-, mellan- och högstadiet. Något som den där skitgrejen jag åkt på satte stopp för.
Otroligt deppigt.
När jag letade hittade jag i alla fall ett gäng gamla bilder från min tid som fotomodell på åttiotalet. 98% av de modelljobb jag gjorde var för min pappas reklambyrå och kunden Intact, som var KappAhls ungdomsavdelning på den tiden. Min "karriär" som modell var väldigt kort, och helt ouppstyrd från min sida. Men jag kan ibland fundera på vad som hade hänt om jag satsat lite mer på den och tackat ja till olika erbjudanden jag trots allt fick. Erbjudanden som jag nobbade av två anledningar: mesighet och Jante.
På några av bilderna hittar jag faktiskt något som är intressant ur ett göteborgskt reklambyråperspektiv; på flera av bilderna modellar jag tillsammans med Johan Belin, Hundras förre VD.
Den här bilden föreställer mig, Johan B och min syster Mia, som också jobbade på Hundra (fast det gjorde hon naturligtvis inte när den här bilden togs):



Andra gamla Intactbilder jag hittade (alla är plåtade av Peter Denman):









KappAhl, Intact, modeller, fotomodell

Reklambranschen och jag går i parterapi.

Hej igen, reklambranschen. Som sagt, vi har hängt ihop länge du och jag. Men vet du vad? Vi behöver snacka.
Jag vill ha många år tillsammans med dig även i framtiden och därför tror jag att vår relation mår bra av att luften rensas.
Är du med på det?
Bra. Då vill jag berätta hur jag känner just nu.
Den förälskelse jag hyst för dig sedan högstadiet har för länge sedan mognat till en djup kärlek. Jag vet så väl att du har alla de där fina sidorna som jag en gång fastnade för, men ibland är det helt andra saker som skymmer dem. Det gör mig ledsen och frustrerad.
När jag träffar min vän psykologen, till exempel, hon som har ett ”riktigt” och ”viktigt” yrke. Då vet jag att hon fnyser och himlar med ögonen åt dig bakom våra ryggar, när hon tror att vi inte ser. För henne visar du aldrig de kloka, begåvade och analytiska sidorna av dig själv. Vad hon får se är en narcissistisk korkskalle som spyr ur sig motbjudande dynga som alla med intelligensen i behåll gör allt för att undvika. Du förvandlas till en missunnsam jävel som helst vinglar om kring halvpackad på något glassigt event i Stockholms innerstad och sprider varmluft. Därför förstår hon förstås inte hur jag kan tycka det är så roligt och stimulerande att vara med…
Oj, gråter du?
Förlåt, jag ska inte fortsätta.
Såja, vännen min, trots de hårda orden lovar jag att inte lämna dig. Jag skulle aldrig stå ut med att träffa någon annan och ”gå över till köparsidan”, som det brukar heta när någon börjar på en icke-reklambyrå. För i vår verklighet finns det bara två sorters företag: byråer och reklamköpare, eller hur? Det är så världen ser ut när vi skådar den ur vårt reklamnavelperspektiv.
Tanken på att sitta på kundsidan och fundera över samma slags problematik, dag ut och dag in, säsong efter säsong, gör mig lätt panikslagen. Och visionen av att arbeta i en värld där pappersexercisen är viktigare än idéerna ger mig vätskande eksem över hela kroppen. Nej, en tungt vägande anledning till att jag vill fortsätta att hänga ihop med dig är att du hela tiden förser mig med så underbart skiftande uppgifter. Och för att du gillar när jag hittar på roliga saker. Det är då vi har våra bästa stunder tillsammans. Vi skrattar åt samma saker och jag ser gärna mellan fingrarna för det där andra och minns varför det är du och jag forever.
Men snälla, skärp dig i framtiden, så att jag kan sluta att skämmas över dig. Det kan du, om du bara lägger manken till. Jag lovar att det kommer att vara värt det.

Min krönika från veckans Resumé.

Dubbelfråga.

På vågrät åtta och lodrät tolv söker vi titeln på en låt med Depeche Mode:

Dagen när journalistiken kraschade.

Den här dagen började som en svart dag för reklambranschen. I morse kom nyheten att en känd medieprofil, av okänd anledning, försökt skjuta ihjäl en greve och hans sambo i Gamla Stan.
Ganska snart därefter rapporterade Resumé att det var en hög reklambyråchef som var den förmodade gärningsmannen.
Branschen trodde inte sina ögon.
Därefter träder en mindre nogräknad nätbaserad publikation in i matchen och ser sin chans att leverera dagens kioskvältare (som jag inte tänker länka till). De börjar med en beskrivning av mannen som i princip är att likställa med en namngivning. Det går helt enkelt inte att gissa fel.
Från och med då övergick den här dagen till att bli en svart dag för journalistiken. Jag tror aldrig dess like skådats i fråga om att hänga ut en förmodad gärningsman av stort mediaintresse och allt löst sladder som flyter upp i kölvattnet av detta.
Eftersom succén snabbt är ett faktum, publicerar man strax därpå namnet på offret och kan sedan nöjt konstatera att sajten kraschar på grund av överbelastning.
Då sprängs alla fördämningar i jakt på nya scoop och skvallerforumet Flashback dammsugs på rykten och motivspekulationer, ju snaskigare desto bättre, varpå de publiceras (namngivna) med källhänvisningen "Enligt en initierad källa ...".
Just när ryteskarusellen snurrar som bäst får vi veta att reklambyråchefen släppts och att man nu inte längre har någon misstänkt till dådet.
Det som började med en överbelastad server slutade med en kraschad journalistisk heder.

Det man inte har i huvudet får man ha i fingrarna.

Eftersom jag inte fick med all väsentlig information om boken jag skrev om i förra inlägget, vill jag dela med mig lite extra tydligt av författarens egen kommentar:

Och mailadressen är musselmannen[at]gmail[punkt]com.

En riktigt usel recension.

Jag är inte mig själv. En spillra av mitt forna jag skulle jag kunna säga om jag hade för vana att uttrycka mig gammaldags och högtravande, vilket jag (förhoppningsvis) inte har.
Förut har jag nog haft en ganska fnysbaserad inställning till människor som är ”stressade” och ”uttröttade”. Förmodligen har jag också tänkt mer än en gång att de ”borde gaska upp sig” och att de ”känner efter för mycket”.
Men nu är jag inte så morsk längre. Nu när det känns som om jag går på en av tre faser, blir grinfärdig av det mesta och med nöd och näppe orkar med en dag på jobbet. En väldigt snäll dag.
Allt är den där lunginflammationens fel. Antar jag. Hoppas jag.
Därför kommer det här att bli en riktigt brakusel recension av en väldigt bra bok, som alla borde läsa. Det är alltså inte boken det är fel på, det är mig.
Under påskledigheten ägnade jag ett antal timmar till att läsa igenom recensions-exet av Anfäkta som är skriven av Peter Jungerfelt, även känd som Nemo. Eller för den delen Musselmannen.
Den är jättebra. Läs den. Skitbra, helt enkelt.
Om alla var lika brutalt ärliga om sina svagaste sidor och dessutom kunde beskriva dem så underhållande och roligt som Peter kan så skulle världen i alla fall ha väldigt mycket mer att skratta åt. Och så skulle nog världen må betydligt bättre.
Dessutom handlar den om något som på ett eller annat sätt berör varenda människa.
I boken beskriver Nemo-Peter hur han nådde botten i sin alkoholism och började i 12-stegsbehandling.
Trots det tunga ämnet, är det inte många böcker jag lett, flinat och garvat åt som den här. En riktig page-turner är det också. Ursprunget till boken är en serie blogginlägg som Nemo gjorde för något år sedan.
Läs den. Det är det bästa jag kan komma på att säga en dag som den här.

Anfäkta, Peter Jungerfelt, 12-stegsbehandling, alkoholism, böcker, recension

Glenn Hysén berättar hur man inte gör radioreklam.

För ett tag sedan skrev Kontaktmannen ett inlägg som han kallade Bra att tänka på när du gör radioreklam.
2004 gjorde vi tre radiospottar för Göteborgs Reklambyråskola som handlar om ungefär samma sak.
Förbannat roliga är dom också, om jag får säga det själv (och det får jag, eftersom jag inte jobbade på byrån då, trots att Kontaktmannen säger att man inte ska försöka vara rolig).
Här är den med Glenn Hysén.
Här är den med den jobbiga reklamrösten.
Här är den med jingeltjejerna.

Radioreklam, Glenn Hysén, kändisreklam, reklamradio, Goss Reklambyrå

Googles recept på döden.

– Undrar just när folk är som mest sugna på att få veta när de ska dö?
– Samtidigt som de vill laga en god pasta, tror jag.
– Vänta! Död. Mat. Lax. Det påminner mig om någonting.
– "I. Am. Death.", "...canned salmon...". Monty Python!
– Då är det här klockren annonsplacering:

Så här såg det ut när Mr Death tittade förbi på middagsbjudningen:

Monty Python´s Meaning of life, Meningen med livet, laxrecept, döden, YouTube, videoklipp

Alla vill ha hela världen

När resten av världen sitter och ältar TPB-domslutet har jag helt fjortisaktigt gått och förälskat mig i en låt.
Jonathan Johansson har gjort en underbar svensk cover på en av åttiotalets bästa låtar Everybody wants to rule the world som Tears for fears gjorde i orignal.
Som vanligt är det vanskligt och modigt att ge sig på klassikerförklarade låtar och som vanligt ska sådana som jag, som var med när originalet rulade världen, hata resultatet.
Men istället känner jag alltså motsatsen.
Betyget kan inte bli bättre än så.
Du kan lyssna på den här. Håll till höger och välj låt nummer fyra.

Jonathan Johansson, Alla vill ha hela världen, Tears for fears, everybody wants to rule the world

Nittiotusen och ett moron.

I måndags fyllde Jonathan femton och i förrgår hamnade jag mitt i en mopedolycka. Man kan få ångest för mindre. Två tjejer vurpade med sin helt nyinköpta moppe, precis utan för Stallet där jag bor.
För första gången någonsin fick jag ringa ...
Vänta nu. När jag skriver det här tittar jag på min samtalslista.
Jag ringde inte 112.
Gammelgädde-Ulrika ringde 90 000.
Det funkar tydligen fortfarande.
Tur, eftersom hjärnan uppenbarligen kör på säkerhet i krissituationer.
Nu vet jag att flickorna klarade sig förhållandevis bra, men det var inget som tydde på det strax efter det att olyckan skett; två ambulanser, polisen, oroliga föräldrar och grannar.
Mitt i detta tumult kommer en joggare förbi. Han börjar helt oberörd att snacka med den ena polisen:
"Men, tjena! Tränar du fortfarande? Själv brukar jag jogga här flera gånger i veckan yada, yada, yada."
Så där höll han på, tills polisen fick nicka åt ambulanserna och säga:
"Jag måste ta hand om det här nu."
Hallå! Barn ligger på bår och håller på att lastas in i ambulans.
Och du snackar träning.
Helt oberörd.
Det är då man önskar att man hade haft John Malkovich på plats som kunde skrika: Moron! och andra fula ord som bara han kan.


PS. Enligt Wikipedia betyder moron: A person with a mental age between 8 and 12. Spot on.

Fucking John Malkovich!

Ursäkta språket, men John Malkovich är så otroligt rolig när han är arg i Burn after reading.
Och arg är han i varenda scen han är med i.
Dessutom missbrukar han f-ordet som om det vore crack.
Det här klippet har jag skrattat åt hela dagen:

Det blir roligare för varje gång man ser det.
Min favorit kommer efter 47 sekunder. Exakt så vill jag svara nästa gång någon frågar efter mitt kontonummer.
John Malkovich, Burn after reading, fuck

Att googla på en (eventuell) diagnos.

Nu ska jag frångå principen att inte skriva om det astråkiga ämnet idag är jag så sjuk, stackars mej.
För de senaste veckorna har jag mått allt annat än bra. Sjuk och frisk. Sjuk och halvfrisk. Jättesjuk och ännu sjukare.
"Och jag som aldrig är sjuk" har jag sagt med alldeles för korta mellanrum.
Så igår kände jag att det fick vara slut på det här och fick en tid på vårdcentralen. Där fick jag diagnosen: "Det kan vara en atypisk pneumoni. Men det finns ingen här som kan ta prover." Nähä.
"Vad hette det, sa du?" undrade jag då och tog likt en viruskommissarie upp min Moleskin och en penna.
Otypisk lunginflammation, skulle man kunna kalla det på lekmannaspråk.
Väl hemma gjorde jag det väl alla med en diagnos de aldrig hört förut gör: Googlade.
Och hamnade mitt i en skrämmande träfflista av dödsvirus, SARS, mykoplasma, papegoj- och legionärssjukor.
Alltihop är atopiska lunginflammationer.
Just när jag var redo att ta farväl av de anhöriga, ringde min läkarsvägerska, som lugnade mig och sa att det inte behövde vara ett dugg allvarligt och att jag förmodligen redan åt rätt medicin. Men att jag borde komma iväg och ta de där proverna.
Du ska slippa alla tråkiga detaljer från dagens läkarbesök, jag vill bara ge dig en ögonblicksbild ifrån i förmiddags:
Jag sitter på en pall, med en syremätare i näsan och säger, snyftande till den extremt barska (för att uttrycka det milt) sköterskan att jag tycker att hon har en väldigt otrevlig ton.
"Man kan faktiskt inte hjälpa vilken ton man har, den föds man med" snäser hon tillbaka, varpå jag sliter ur slangarna ur näsan och marscherar grinande därifrån.
Stabilt psyke? Nä, inte det heller, just nu.
Men jag hoppas att nazi-sköterskan är atypisk.
För jag tror faktiskt inte att min reaktion är det.

Susan Boyle, cynism och dassrullar.

Högen med snytpapper har just vuxit markant, trots oförändrat snuvläge.
Det är ett klipp från Britain´s Got Talent som orsakat lavinartad pappersförbrukning.
Även om du, som jag, sällan hinner titta på utlagda klipp, så skulle jag rekommendera dig att göra ett undantag för 47-åriga (kvadruppla utropstecken) Susan Boyle som får "the biggest YES I have ever given anyone" från juryns Piers Morgan.
Samtidigt kommer det förmodligen att dyka upp cyniska tankar även i ditt huvud: Paul Potts all over again ... för bra för att vara sant ... måste vara riggat ... sånt här händer inte två gånger ... mutter, mutter.
Eller gör det det?
Dessutom undrar jag varför i hela friden inbäddningsfunktionen är bortkopplad på alla YouTube-klippen som finns med Susan Boyle och Britain´s Got Talent? Vem vinner på det? Jag har aldrig stött på det förut.
Här är klippet i alla fall.
Glöm inte dassrullen.
Och dela gärna med dig av dina (eventuella) cyniska tankar.


UPDATE Här är Aftonbladets artikel om tantversionen av Paul Potts.
När man läst den blir man inte ett dugg mindre skeptisk.
Mobbad + okysst + krusigt hår + katt + skolproblem + hånskratt =
Nya Elaine Page + stående ovationer + publiksuccé upphöjt i tolv.
Den ekvationen har hittills bara setts gå ut i riktigt bedrövliga såpoperor och grällt illustrerade kioskromaner.
Funderar på vad jag ska äta upp om det inte kommer minsta lilla rapport om fuskriggning i kölvattnet på det här.

Susan Boyle, Britain´s got talent, Piers Morgan, YouTube, Paul Potts

Patriotiskt garnityr

I en goodiebag jag fick nyss låg en liten tub Pepsodent White Now.
Den ska enligt uppgift göra dina tänder vitare via en optisk effekt.
(Något som även gör att ditt handfat blir illblått, kan jag berätta, en optisk effekt jag gärna klarat mig utan.)
När Johan provat den märkligt blå tandkrämen konstaterar han:
Optisk effekt? Själv ser jag ut som svenska flaggan i munnen.

Kanske ett alternativ till det här:


Pepsodent White Now, vita tänder, tandkräm, svenska flaggan

Till Jonathan på 15-årsdagen.

Mitt i natten för exakt femton år sedan vaknade jag och kände att det var dags.
Dags att åka och lämna tvååringen Frida hos farmor och farfar.
På vägen dit blev vi likt en filmkliché stoppade av polisen, som undrade vad det var för tveksamma figurer som var ute och körde vid fyratiden på morgonen en onsdag.
Johan bara pekade på min mage och lagens långa arm viftade vidare oss utan åtgärd.
Framme hos farföräldrarna skulle Johan vara trevligt väluppfostrad och tackade ja till den erbjudna kaffekoppen.
Blicken han fick av mig när han gjorde det visade med all övertydlighet att det inte var läge för någon artihetsfika.
Den var så tydlig att vi därefter tillryggalade (utan polisincidenter) sträckan Anneberg–Varberg på något av en rekordtid.
När vi kom fram till BB minns jag att jag tänkte: Helvete! Gör det så här ont REDAN! Nu när det är nio–tio timmar kvar.
Detta antagandet baserade jag på min enda tidigare erfarenheten av barnafödande.
Tre kvart senare var den här underbare knosen född:

Som idag ser ut så här:

Och däremellan så här:



Grattis på femtonårsdagen, min älsklingskille. Hoppas du skriver alla rätt på dom där moppefrågorna senare idag, så att du kan ut och köra snart.

Bra tajming!

Aktuell väderprognos.

Aktuell bipacksedel.

Otack är världens lön.

Så tänker förmodligen Sveriges ambassadör i Washington, Jonas Hafström, Fredrik Reinfeldt och kanske Carl Bildt idag, och grubblar vidare i tankebanor som:
– Här fixar vi hem Annika Östberg som ni tjatat om då länge, men blir ni glada då? Blir vi hyllade som hjältar? Nähädå. Då heter det att hon är bara en gammal trippelmördare som lika gärna kunde ha ruttnat vidare i fängelset. Hon hade bara fått uppmärksamhet för att hon var snygg påstår ni nu plötsligt, inte för att hon borde få komma hem. Dessutom är ni sura för att det kostade pengar. Det ska fan vara diplomat för det här landet!

Annika Östberg, Jonas Hafström, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt

Gulletussan IRL

Frida och jag har just tittat på första säsongsavsnittet av en av mina favoritserier på teve: Berg flyttar in, den här gången hos Pernilla Wahlgren.
Efter halva avsnittet säger Frida:
– Men vänta nu, hon är ju precis som Gulletussan.
Jamen det är helt självklart, för tusan. Hur kan jag inte ha tänkt på det förut?


Har du?


Här har jag förresten skrivit om Pernilletussans fd mans (och även fd elitdansare på proffsnivå) bok. Titeln på boken blir extra intressant när man hört Pernilla berätta om att hon har ensam vårdnad om alla deras gemensamma barn (eftersom han, som hon beskrev det i programmet, inte vill ha dem).

Berg flyttar in, Carina Berg, Pernilla Wahlgren

Oddsen för högtalarutrop.

Nämen, hej.
Det var ovanligt länge sedan sist, eller hur?
Jag som brukar vara här mest varje dag.
Det var den där flunsan som kom tillbaka och gjorde mig oförmögen att både tänka och skriva, men nu gör jag ett försök att dra igång det gamla tröskverket och ta vid där jag slutade:
När vi åkte tåg hem från Guldägget fick en av mina arbetskamrater en allergisk reaktion av lunchmaten. Till slut var hon så dålig att vi fick se till att det klassiska högtalarutropet kom till stånd: "En av våra resenärer har insjuknat, finns det en läkare ombord?"
Det tog inte många minuter innan en mycket förtroendeingivande ortoped var på plats. Och efter honom följde minst fem andra, som konstaterade att han, ortopeden, redan hunnit före.
Hans trygga konsultation föll ut så väl att min arbetskompis var ganska okej igen när vi kom till Göteborg.
Detta startade tankar om hur meningsfullt det vi håller på med är egentligen.
Om man bedömer sitt yrke i fråga om sannolikhet för högtalarutrop i flygplanet, på tåget eller i varuhuset kommer reklambranschen rätt långt ner på listan.
Vad sägs om oddsen för utrop som:
"Vi har ett akut imageproblem i moderbolaget, finns det någon marknadsförare ombord?".
Eller: "En svår särskrivningskomplikation har uppstått på plan fyra. Finns det någon copywriter i lokalen?".
Ganska höga, va?

Äggstanning.

Att ha reklambranschen som publik är ungefär som att uppträda inför en grupp dagisbarn. Helt transparent. Är det dåligt buas det eller gås ut, är det långtråkigt skriks det "Kom igeeen!" och är det bra stås det upp i bänkraderna och hyllas.
Därför är det kanske onödigt att skriva om hur årets Guldäggsgala var. De som arrangerade vet redan vad branschen tycker. Men om det eventuellt finns någon som inte var där, inte har läst Linus och som undrar, så kommer det här:
En sammanfattning, så här två dagar efter det som ska vara årets höjdpunkt för oss, är att det stora samtalsämnet i torsdags inte var vem som vann vad, utan hur besviken man var på kvällens arrangemang.
Anledningen till det tror jag är att man glömt bort att vägen till en lyckad Guldäggsgala borde gå via ledorden idéhöjd, tydlighet, relevans, hantverk och omdöme.
Det vill säga samma som de tävlande bidragen bedöms efter.
Tyvärr blir det inte ens tal om nominering om vi bedömer årets gala efter dessa kriterier. Enda gången det fanns valörvittring var när Asha Ali uppträdde och när Tomas Bacoccoli presenterade radiokategorin. Men då ställde sig också dagisbarnen, förlåt, reklambranschen, upp och applåderade som tokiga. Som för att säga: Så här ska det vara! Det är sånt här vi vill ha på vår gala!

Om vi tittar på kriteriet idéhöjd räckte det med att gå in i Konserthusets sal för att förstå att det vankades bakläxa. Att än en gång återvinna konceptet från Svepet med John Crispin från –88, det vill säga människor som minglar och hänger i en bar som fond till själva huvudattraktionerna, gav inte direkt den där fräscha och nyskapande känslan branschen knarkar på.

Ordet hantverk (i positiv bemärkelse) är inte heller vad som dyker upp i skallen när man sedan bevittnar en totalt okänd snubbe som i bästa kommersiell-radio-style pratar och pratar.
Och när han har pratat och pratat alldeles för länge började en obehaglig tanke infinna sig: Hjälp! Tänk om det här är att betrakta som årets underhållning?!
Det var det.
I alla fall till ungefär åttiofem procent.
Det är vid sådana tillfällen dagisbarn ställer sig upp och ropar: Tråååkigt!
Så även uttråkade kreatörer.

Då har turen kommit till det som kallas omdöme. Den som tycker att huvudjuryns ordförande Pelle Sjönell hade gott omdöme när han beslöt sig för att vara på filminspelning i Brasilien istället för på Guldäggsgalan räcker upp en hand.

När det gäller relevans tänker jag bara säga: Per Unckel. Och kanske: Carl-Jan Granqvist. Den senare hade inte ens brytt sig om att förbereda sig tillräckligt mycket för att tänka på att ta med sig glasögonen. När hans enda uppgift var att läsa från en lapp.

Då har vi bara tydlighet kvar. Det som var väldigt tydligt var att det var budgetnedskärningstider. Vilket dock inte avspeglade sig på biljettpriset. När man betalar 1.300:- förväntar man sig första klass. Oavsett ekonomiskt läge i världen. Alla som har betalat för första klass och blir placerade i ekonomi blir gruvligt besvikna. Så är det bara.

UPDATE Här kan du se både Tomas B och Asca Ali. Gör det för bövelen! Tänk då på i vilken extrem motvind Tomas går ut i och grina en skvätt när det applåderas.

Guldägget, guldäggsgala, Tomas Bacoccoli, reklam, Carl-Jan Granqvist, Per Unckel, Pelle Sjönell, Asha Ali

Bildextra från Guldägget. And that´s about it.

Oh, boy har jag mycket att berätta! Men jag orkar faktiskt inte ta det just nu. Men här är några länkar som handlar om det som hände igår kväll. Och här är lite bilder:









Hörs imorgon!

Guldägget, reklam, GOSS, reklambyrå

Kom ihåg Lex Anna Serner*

Om vi vinner något fint i morgon blir jag nog så glad att jag kommer att göra det här: länk.

*Allt är inte sant som står på internet. Speciellt inte en dag som den här.

Rätt ska vara rätt.

Jag har länge haft en böld-i-röven-inställning till GP, som ofta fått prefixet bakåtsträvar- i mina omnämningar. Kanske började min negativa inställning när så dom njuggt sa upp våra heliga friex, samtidigt som DN visade att man var mån om fördjupade relationer mellan byrå/dagspressmedia. Men framförallt har GP visat att dom inte fattar vart tidens anda bär hän. Nog om det.
Trots allt har jag inte bara aversioner mot tidningen i fråga, det är mer ett hatkärleksförhållande och jag har verkligen saknat att ha ett eget ex. Så när jag fick ett fint lockerbjudande i min hand, 30 dagar för 30 kronor, slog jag till.
Detta har resulterat i att där jag förut förstrött frukostbläddrat i gårdagens DN eller surfat på nyhetssajterna, nu istället glatt galopperar ut till brevlådan för att längtansfullt hämta in min alldeles färska GP.
Lokalblaskor – you can´t live with them, you can´t live without them.