Mina bandade festivalreflektioner.

Jag valde bort Melodifestivalen igår, av olika anledningar.
Dessutom har jag helt hållt mig undan alla kvällstidningsrapporter, bloggar, Facebookstatusar och allt annat som skulle kunnat spoila min upplevelse av den bandade versionen, som jag tittar på just nu.
Här är mina helt mediaoförstörda spontanreflektioner över bidragen i första delfinalen i Scandinavium, ett efter ett:
1. Nina Söderquist. Ville vara Cher, men blev mer Mona Sahlin på fetischfestival.
2. Jonathan Fagerlund. Kunde inte någon sagt till honom att fuskspelande tjejer som ögongodis på scenen är det mest irriterande som finns? Jonathan gör så gott han kan, men det hela blir lika upphetsande som hans scenkläder som består av ... jeans, t-shirt och gympaskor.
3. Shirley Clamp. Klyschometern slår i botten. Änglar, skuggor som vänder om och drömmar som blev till grus. Och vad tusan hände med Shirleys fantastiska röst?
4. Scotts. Superklistrig låt med Walking on sunshine-beat och Pelle Almgren-refräng. Funkar dåligt ihop med dansbandsröst, men blir säkert en monsterhit. Magnus Hedman-lookaliken Henrik Strömberg ser osäker ut på scen.
5. Emilia. Mesgullig tjejlåt med sextiotalsfeeling. Rimmar illa med eldsprutandet på scenen och så önskar jag att hon ska sluta vifta med fingrarna hela tiden.
6. Alcazar. Riktigt cool åttiotalsscenografi i neonfärger. Ännu en låt som fastnar, om än ganska tråkig. Lina Hedlund bjuder på den snyggaste satänghäcken sedan Agnetha Fältskogs Waterloodito.
7. Caroline af Ugglas. Intressant utan att bli skitnödigt. Oväntat att hon skulle ha den hittills bästa rösten och säkraste framträdandet. Riktigt bra, helt enkelt, men det ska väl till ett mirakel för att hon ska ha en reell chans i det här sammanhanget.
8. Marie Serneholt. En smärtsamt tydligt påminnelse om hur mycket yta och hur lite innehåll artisten Marie S. består av. Disconnect me. Ja, tack!

Petra Mede gör ett bra jobb, och hennes typ av humor har gått i samma skola som Kristian Luuks (om än inte riktigt på hans nivå). Jag trodde att hon skulle vara mer forcerad och hysterisk, men hon ger ett hyfsat avslappnat intryck – hon har lånat mer än en takt från sin karaktär i Morgonsoffan. Vilket funkar.
Sjukt snygg i alla underbara klänningar är hon också.

Kvällens djup stod Freddie Wadling för, med sin älskvärda version av Alla har glömt.
Men vänta nu, pausunderhållning ... Hade SVT tänkt sig att det var han som skulle ersätta ungdoms- och tjejmagneten Björn Gustafsson, eller skiter man i kidsen i år?

Och så har vi det där med reglerna. Jag har nog inte riktigt fattat alla snurriga nya turer som införts. Framförallt har jag inte fattat varför man ändrat. Bakåtsträvargrinigt kan jag bara fråga mig: Var det inte bra som det var?

Melodifestival, schlager, Petra Mede, Alcazar, Caroline af Ugglas, Scotts, Emilia, Shirley Clamp, Freddie Wadling, Göteborg, Scandinavium