Reprissändning # 11

Idag kör vi på med en reprissändning på ett inlägg som skrevs på en semesterort förra året och som kallades Absolute förälder:

Det kryllar av barnfamiljer här. Och som vanligt är det med blandade känslor jag betraktar de barnmatande, nappitryckande och axelvyssande föräldrarna. Fast just så här på semestern består merparten av känslomixen i att tycka att det är skönt att slippa passandet, kladdandet och bytandet. Även om många av de små är helt bedårande på ett sätt som våra iPodlyssnade och kompismessande avkommor inte längre matchar.
Men man spottar också en och annan enerverande egenskap som föräldrarna representerar. De som förvandlats till Föräldrar med stort F och aldrig mer kommer slappna av och bli som folk igen.
Varför kallar man sig själv för "pappa" inför en sexåring, till exempel? "Nu ska pappa gå och hämta en solstol, så du kan väl vänta här på pappa så länge."
Jag kan förstå om det kan underlätta för en tvååring som bli förvirrad när gubben i ena sekunden heter pappa och i andra kallar sig för "jag". Men en sexåring borde i rimlighetens namn kunna reda ut begreppen.
Det är i klass med par i sextioplusåldern som kallar varandra för "lilla mamma" och "pappsen" trots att barnen sedan årtionden både är utflugna och skaffat egna familjer.
Sedan finns här en morsa som konstant antingen ammar sitt barn eller har det i bärsele på magen. Trots att barnet inte verkar vara ett kolikbarn, eller så. När fyramånadersungen hänger där och sover kan jag inte låta bli att tänka: "Men herregud, kan han inte få sova i sin vagn istället?" Det känns som om hon gått in för att vara Moder twentyfourseven på ett aningens martyrmässigt sätt.