När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.
5 kommentarer:
Va? Jag som reser ensam hela tiden... Är det så man ska tänka när man äter ensam har jag problem. Sluta äta känns inte som ett alternativ...
Ann-Katrin: Det är klart att du inte ska. Jag är ledsen om jag planterat en ovälkommen tanke i ditt huvud. Försök glömma den nu.
Där försade du dig. Du är alltså lika dum som jag.
Det är nog värre de gångerna när det ÄR andra kollegor på samma hotell. Speciellt när de andra kollegorna är äldre män och det bara är lilla jag, ung(?) kvinna och ett gäng äldre herrar. DET skulle kunna sätta griller i huvudet på en del...
Om ingen nyper mig i rumpan snart ...
En bra titel i sammanhanget.
Skicka en kommentar