Fast i slottsträsket.

Jonas Gardell är en person som jag först tyckte var helt fantastisk men så småningom tröttnade våldsamt mycket på – under en period var han svårt överexponerad utan att förnya sig ett dugg.
Men nu har det varit välgörande tyst om honom ganska länge, tillräckligt för att väcka min nyfikenhet över hur han ska göra sig tillsammans med de övriga divorna i Stjärnorna på slottet (för alla har ju hört att han är ett svin privat, eller hur?)
I helgen har jag sett alla avsnitten på underbara SVT Play och konstaterat att han helt klart gör serien mer sevärd.
De andra stjärnorna må vara excentriska, tjuriga, diviga, egocentrerade och underhållande, men det är han som är vassast, rappast, råast och gör att det inte blir en gaggig sörja av det hela.
Jag förstår att det har varit en hel del kvällspressskriverier (när jag inte var hemma) om framförallt avsnittet där Staffan Scheja var värd, och det är som vanligt en enögd sensations-”journalistik” som rapporterar om hur labil och grisig Gardell är som blir rasande på den stackars snälle Scheja.
Men när man ser avsnittet så är det en väldigt intressant palett av olika känslor och reaktioner som visas.
Visst, Gardell överreagerar kraftigt när han snear på den trista, och, som han tycker, förnedrande, övningen med stråkkvartetten, men liiite förstår jag honom.
Och framförallt visar han hur intressant och givande livet kan bli för den som vågar stå för sina känslor (något som jag själv önskar att jag kunde vara bättre på). Vilket även omfattar att ta itu och prata med dem som drabbas av okontrollerade känsloutbrott.
Hans tacktal till Staffan Scheja senare på kvällen, där han låtsas bli fyllesentimental, var fruktansvärt roligt och vid slutsummeringen hamnade han trots allt på känslomässigt plus hos samtliga slottstjärnorna, till och med hos konflikträdda Christina Schollin.

Om några av er glin skulle ha missat hur sjukt snygg Staffan Scheja var en gång i tiden.

Stjärnorna på slottet, Jonas Gardell, Staffan Scheja, SVT, kvällspressen