Eftersom jag fick en stump bredband över tänkte jag göra en liten undersökning över hur du, kära bloggläsare tagit emot det här med att jag kört reprissändingar den senaste dryga veckan.
Som tack för att du hjälper mig med utvärderingen får du en bonusreprissändning som handlar om blandband:
Tidpunkt: När jag gick i högstadiet.
Händelse: Skolresa, kanske till Hemsedal.
Plats: Hyrd turistbuss.
Jag har gjort ett nytt, fränt blandband och vågar till sist be chaffisen sätta på det. Sedan hör jag plötsligt alla låtar med nya öron.
"Gud, vilket tjatigt trumsolo det är i den här låten!"
"Varför valde jag den här? Alla kommer hata mej för att den är så banal/pretentiös."
"Å nej, den här är seg. Nu när alla är på partyhumör."
Men också något enstaka triumfatoriskt ögonblick när någon tuff klasskamrat säger:
"Fan va bra musik! Vems band är det här?"
Fast jag är inte helt säker på att det någonsin hände.
Igår var jag på middag och hade bränt en CD med en schysst playlist. Och fast det var tusen år sedan bussen och högstadiet hör jag fortfarande låtarna med plågsamt medvetna öron när någon sätter på min skiva. Jag sitter stelt på min stol och skruvar besvärat på mig när det kommer en banal/pretentiös låt eller när gitarrsolot är för långdraget och brötigt.
Tänk, jag som stundtals inbillat mig att jag är någorlunda mogen, cool och klok.
Vad fel jag hade.
Andra bloggar om: blandband, låtlistor,
Mer nya inlägg nu !=)
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen mig i blandbandsångesten! Både förr och nu. Och att lura sig att man är självständig och cool som inte behöver andras bekräftande av att ens blandband duger.
SvaraRadera/En som gillar repriser man missar annars