Fem summerar 2009.

Igår kväll twittrade jag ut några exempel på hur titlarna på Fem-böckerna skulle kunnat se ut om de var skrivna 2009:

Från början kallade jag felaktigt böckerna för Vi fem... Så hette de förstås inte.

Väldigt många nappade på det, och plötsligt blev de fiktiva Fembokstitlarna ett perfekt sätt att sammanfatta 2009:





































Till slut blev det så många Femtitlar att en del surnade till:

Med detta vill jag önska dig ett fantastiskt gott nytt år.
Vi ses igen nästa decennium.

Några av sköningar som förekommer i inlägget: Studiomannen-Peter, Anjo-Andreas, Fredrik Strömberg, Stellan, Älskade dumburk-Saom, Godtycklige Axel, Mary X Jensen, Isobel Hadley Kamptz, Gunnar Bark, Bokbiten-Carina, Anders Hagström, Samuel Jonsson, Maria Falegård, Stefan Tynell, Jan Johannesson, Thomas Johnsson, Andreas Wendén och Johan Wanloo.


Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, sociala media, gott nytt år, 2009, årssammanfattning

Min svärfar var kavallerist.

I eftermiddags var vi hemma hos svärmor Birgit i hennes nya lägenhet i ett äldreboende. Eftersom Frida älskar att titta på gamla bilder letade hon fram en massa fotoalbum.
En fantastiskt osannolik bild på svärfar Folke fångade mitt intresse. Det var en där han med enorm grace och stil satt, klädd i oklanderlig kostym, på en hästrygg.
Birgit berättade storyn bakom:
"En gång var Folke och jag i Hamburg på en krogshow som hade en cirkusmanege i mitten där artister och djur uppträdde. När showen var nästan över frågade konferenciern (kanske mest på skoj) om det var någon i publiken som kunde rida."
Det fanns det.

The odd sleeper.

Att sova bredvid Johan är ofta en annorlunda upplevelse.
Han är väldigt sällan tyst (det är inte för inte jag utvecklat ett öronproppsberoende), men eftersom det är Johan är det inte bara tråkigt gammalt snarkande han ägnar sig åt, nej hans sömnfas är betydligt mer påhittig än så.
Ofta sjunger han små fina trudelutter.
En gång råmade han som en ko. Högt.
I natt dök det upp en ny act på hans sömnrepertoar.
Den gick till så här:
1. Han gnisslade tänder som en dåre.
2. Gnisslandet slutade.
3. Han knackade den klassiska knackeli-knack-knack, knack, knack i sänggaveln.
4. Idiotgnisslandet fortsatte.
En sak är säker, det är ingen vanlig hjärna han ligger inne med.

Dagens citat.

"När man var liten var fyrtio och femtio något som var ofattbart långt bort, man trodde att man skulle vara en helt annan person när man var så gammal. I själva verket blir man bara mer och mer lik sig själv."
Svåger Jonas, 50, på julkalas hos svärmor idag.

Julpausmusik

Medan jag åker på julkalas kan du lyssna på min kollega Fredrik och hans bror när de gör en helbra och skön akustisk version av Ne-Yos So sick.
UPDATE Precis som Kajsa påpekat i kommentarerna så har Hellobrother (som killarna kallar sig) en blogg där du kan lyssna på alla deras låtar.


Fredrik är han med guran och muschen.

Hellobrother, Ne-yo, So sick, musik, YouTube, videoklipp

Kan någon förklara?

Att Göta Kanal 3 har gått upp på biograferna väcker onekligen en del tankar om vilka filmer som prioriteras när det handlar om finansiering.
(Fast tyvärr är det väl så att denna film, som förärades med en överkorsad fyr i GP, som får en nolla i betyg och beskrivs som "ett magplask av svindlande dimensioner" i DN, säkert kommer att hamna på någon topplista över mest sedda filmer när året summeras. Frågan är om inte de överkorsade fyrarna och uteblivna getingarna till och med ökar publiktrycket.)
Men om vi struntar i att svenska folket ibland verkar gilla att lämna hjärnan hemma när de går på bio eller hyr film, så finns det ett annat exempel som jag inte förstår.
2009 såg fem miljoner biobesökare inhemskt producerad film, vilket var den bästa siffran på hela 2000-talet. Det berodde främst på att Män som hatar kvinnor blev så populär.
Det känns inte som om man behöver vara något filmiskt orakel för att lista ut att filmatiseringen av Stieg Larssons böcker skulle bli kioskvältare. Inte bara i Sverige, utan även på en stor, internationell marknad.
Flickan som lekte med elden fick, trots detta, en betydligt mindre budget och blev inspelad som en tv-produktion. När sedan MSHK visade sig vara en sådan braksuccé beslöt man att trots allt visa den på biograferna. (Vilket den inte riktigt höll måttet för i mitt tycke.)
Slutsats:
Tredje Göta Kanal-filmen söker finansiering för biofilmsproduktion = tumme upp.
Flickan som lekte med elden söker samma finansiering = tumme ner.
Kan någon förklara hur det gick till?

Göta Kanal 3, Kanalkungens hemlighet, Flickan som lekte med elden, bio, film

Diverse Ranelidande

Tänk dig en forskare som ägnat hela sitt yrkesliv åt ett speciellt projekt, nått ett avgörande genombrott som kommer att gagna hela mänskligheten och för det blir belönade med, säg, Nobelpriset. Föreställ dig sedan hennes stolthet och den triumf hon känner när hon får motta priset ur kungens hand.
Dubbla den triumfatoriska yran så får du en hum om hur stor segerglädje Björn Ranelid visade efter att ha kunnat namnet på världens mest kända kvinnliga fotbollsspelare* och vetat vilket damfotbollslag som vann det första SM**. Det vill säga två frågor ur gårdagens omgång av På Spåret som han deltog i.
Ranelid är som bekant en person som väcker känslor, och hans medverkan i På Spåret är inget undantag. Han är förvånansvärt kass och oallmänbildad, men gör klart för programledarna att han, när han svarar fel, har rätt – egentligen.
"Jag är den ende i världen som kan sätta Nacka på 13 sekunder" sa han exempelvis, pösande av stolthet efter att ha svarat Milano när det skulle vara ... Palermo.
Det är inte svårt att tänka sig vilka enorma växlar Ranelid har dragit på att han, trots en väldigt medioker insats, gick och vann över laget med Hans Rosling i. ("Jag vann förstås, trots att jag mötte en professor!")
När jag googlar på Björn Ranelid hamnar jag på hans hemsida. Där har han skrivit en krönika som uteslutande handlar om hur mycket uppmärksamhet hans fantastiska person har fått under året. Han berättar om hur stort utrymme boken Fenomenet Björn Ranelid har fått i media ("Göteborgs-Posten recenserade boken på tre hela sidor. Sydsvenska Dagbladet skänkte den ett helt uppslag och likaså gjorde Expressen, Kvälls-Posten och Göteborgs-Tidningen").
Nästan gulligt, faktiskt.
I kväll kommer han att fortsätta twista verkligheten till sin favör i ett av mina absoluta favoritprogram Stjärnorna på slottet, där han bland andra ska möta en annan man med ett ego stort som Saturnus, nämligen Tommy Körberg. Som jag längtar!

* Birgit Prinz
** Öxabäck

Björn Ranelid, Fenomenet Björn Ranelid, På Spåret, Hans Rosling

Good jul!

Hoppas att du får en riktigt skön och stämningsfull jul, med sötare gröt, djupare dopp i grytan. Glittrigare glim och grötigare rim och mer Lisbeth Åkerman i rutan.

Den Goodska granen anno 2009.

En upphackad ljudupplevelse.

Det blev en gran till sist igår. Ikväll ska den kläs och sedan ska huset julpyntas, egentligen när barnen sover, men det kommer förstås inte att hända. När jag var liten var det (förutom klapparna) julens höjdpunkt, att komma upp på julaftons morgon, se hur hela huset magiskt var förvandlat och enbart upplyst av levande ljus. Jag har aldrig förstått mig på folk som pyntar veckor i förväg, så att den pyntade effekten redan är utsliten på julafton.
Jag vet att min bild av ett magiskt förvandlat hus ses igenom ett barndomsförvanskat filter och egentligen är väl pynt inte så kul över huvud taget.
Men i alla fall, en gran är förstås oumbärligt i julstämningshänseende och i kväll ska den, som sagt, kläs.
Det ska förstås göras till julmusik och i mitt barndomshem hade vi två jul-LP-skivor som alltid spelades vid denna tidpunkt. Den ena var Mahalia Jacksons Silent Night och vilken den andra var kommer jag faktiskt inte ihåg just nu (gör du, Mia?).
Problemet var bara att den ena skivan en gång hade, mitt i pyntstressen, legat utan fodral i soffan. Vad personen som lagt den där inte tänkte på var att den soffan var taxen Antons favoritplats och följaktligen hade det landat tio taxklor i vinylen, så från den dagen så var den en repad och hackig Mahalia som spred julstämning.
Hur ser din pynttradition ut?

Eftersom jag ändå aldrig kommer att bli bästa kompis med Tomas Ledin

Jag sumpade ju mina chanser forever med det här, så därför är det väl lika bra att köra hårt:
Hm, jag tror visst att den här bilden behöver redigeras.

Så där. Nu blev det mycket bättre:

Sista-minuten-granen.

Trots att det är dan före dan före dan så har vi inte köpt någon gran än. Förhoppningsvis ska det ske i kväll.
Första året vi bodde här i Stallet, när Frida var bebis och Jonathan inte påtänkt än, var vi ännu senare ute med granköpet. Dagen innan julafton hade Johan lovat att köpa en på vägen hem från jobbet. Det visade sig dock att alla granar var slut. Precis överallt.
Eftersom han insåg hur impopulär han skulle vara om han kom hem granlös denna kväll åkte han till sin syster som då bodde på en hästgård i Vallda. Han fick en extremt bristfälligt fungerande ficklampa och en makalöst slö yxa i sina händer och begav sig ut i deras skog.
Iklädd Armanikostym och finskor (sådana man har på fötterna, alltså).
Naturligtvis ösregnade det, var geggigt och allmänt jävligt.
Samt kolmörkt.
Ursinnig och frustrerad famlade han sig fram bland barrträden och försökte måtta fram en i lagom storlek.
Med hjälp av den slöa yxan fick han till sist, ösregnsblöt och lerig, nedlagt trädet och släpade in det i bilen.
Bara för att upptäcka att det var en ... tall.
Vi hade en jultall det året.
Det var ganska stilfullt, faktiskt.

Halvfull på måndagsmorgonen.

Idag är en sådan där dag när det känns extra viktigt att ta en positiv hållning. Att se det där glaset som halvfullt och inte snöa in på att det är måndag och årets mörkaste dag. Nej, om glaset inte är halvtomt är det bara två och trekvarts arbetsdagar kvar till jul och apropå snöa, så är det vitt ute, till och med här på västkusten. Dessutom är det maximalt långt tills dess att någon idiot säger att nu går det mot mörkare tider på midsommarafton. Ljuset ligger framför oss, helt orört och underbart lockande.
Något som verkligen krävde en halvfull inställning var Anna Ankas jul, som började igår. Det var så dumt så att mattfransarna krullade sig och skämskudden gick varm. Precis som förväntat, med andra ord. Men att Anna Anka bräker ur sig sina trademarkade skånska stolligheter var inte det anmärkningsvärda, det är för utstuderat PR-flirtande för att bry sig om. Nej, det värsta var när Robban Aschberg och hans kvasipsykologiska sidekick skulle få till en ofattbart konstruerad variant på Grannfejden mellan Annorna Anka och Skipper. I Ankfejden (hihi!) skulle alltså dessa båda programledare på sitt manliga vis styra upp käbblet mellan de två blonda fruntimren. Och just att de var blonda var den svåraste nöten att knäcka enligt psykologfjanten.
Han definierade problematiken som "Blondiner har en annan typ av logik".
Lite senare konstaterade Aschberg att "Låt kärringarna shoppa, så löser sig det mesta" och då överger jag min halvfulla inställning för den här dagen.
Jo, jag har humor, men det här var inte roligt inte ens för den minst genusintresserade människan i världen.

Anna Ankas jul, vintersolståndet

Grattis Göteborg!

Om du klickar på bilden ser du, om du tittar riktigt noga, vilken liiiten del av Sverige som dragit nitlotten i fråga om en vit jul.

I´m dreaming of a white christmas. Well, dream on, göteborgare.

UPDATE Strax efter att det här skrevs började julesnön singla ner utanför mitt fönster.

Drömbilen.

Ungefär när sjuttiotal blev åttiotal hade skaffade min pappa den coolaste bilen man kunde ha. Svart och läcker gled den fram och när pappa trampade på gasen var det som om en jetmotor kickade in. Jag minns när vi åkte på premiärturen och en äldre skolkompis satt med tappad haka på sin moppe när han förstod att det var jag som satt där i hans drömbil.
Efteråt berättade han om den händelsen flera gånger för alla sina kompisar.
Jag var omåttligt stolt.
Vad det var för bil?
En Saab Turbo.
Med det kan vi konstatera att ingenting är konstant här i världen, och att det som en gång var en drömbil numera är en mardröm för väldigt många människor.

Saab, Saab turbo

Prinskorv i king size.

Idag har vi haft köttorama här hemma. Vi har julstökat å det grövsta, stoppat korv, kokat skinka och rullat tre kilo köttbullar. För säkerhets skull blev det dansk fläskesteg till middag också. Fast det är fel att säga att vi har lagat allt det där. Johan har lagat, jag har handlat, assisterat, fyllt och tömt diskmaskinen samt googlat recept.
Julkorven är en viktigt del av Johans julbord, receptet härstammar från hans morfar, som för övrigt också hette Johan Good och var charkfabrikör*. Om du frågar snällt kanske han (min Johan, alltså) ger dig receptet.
Några andra som tycker att det är viktigt att göra julkorv är förstås kungafamiljen. När jag ser det klassiska klippet från Drottningholm 1985 tänker jag på hur oskuldsfullt PR-konsultlöst och mediaträningsbefriat samhället var på den tiden. Hur kan man annars förklara att ingen tänkte på vilka associationer korvstoppandet oundvikligen ger. Titta bara vid 2.49 där drottningen smeker en liten specialkorv, så förstår du precis vad jag menar.


*Johan Good d.ä. var från Skövde och hade ett visdomsord till framtida generationer som löd: "Vad än i gör barn, så ät aldrig körv". Han syftade då på köpekorv.

Kungafamiljen, kungafamiljen gör korv, julmat, videoklipp, YouTube, korv, jul

Jul på amfetamin

Med tappad haka har jag just bevittnat nio minuter av TV4:s Jul med Ernst. I ett fullkomligt furiöst tempo, och i skenet av stenhårda mångtusenwattsstrålkastare, har den konceptifierade Ernst kört flakmoppe, berättat hur ett Joseph Frankmönster inspirerar honom i inredningen, haft en teori om var granen ska placeras, hyllat en kamin, köpt gran och granris av någon lokal förmåga, tillverkat marschallhållare, gjort en kon med mossa, ett dekorationshjärta, rostat kastanjer. Just nu syr han en dragkorv, nej vänta, ett kuddfodral, nej, ett hjärta .... Hjäääälp!
Julstress med Ernst hade varit ett betydligt mer deskriptivt namn på den här serien.

Jul med Ernst, Ernst Kirschsteiger, TV4, julpyssel, jul

Barn messar så rara saker.

Så här svarade Frida igår på mitt mess som handlade om att jag undrade om det var något jag skulle handla på vägen hem:

Hört på TV:

"Nu kan du som har Telias digital-TV hyra män som hatar kvinnor."
Tur att man känner till kontexten.

Telia, Män som hatar kvinnor

Tresiffrigt!

Jädrar i min låda vilket skönt gensvar det blev på mitt två-kommentarer-om-dagen-inlägg! Första gången jag fått ett tresiffrigt antal kommentarer, 102 stycken, som det ser ut just nu. Plötsligt fick jag livstecken från många av er som jag inte hade aning om att ni läste. Eller ens existerade, om jag ska vara ärlig. Tack snälla, rara för det.
Väldigt många av er var dessutom så med på noterna att ni länkade och spred uppropet vidare. Vi är alltså många som skriver under på att kommentarerna är bränslet vi bloggare tuffar vidare på.
Men (och jag hoppas att jag inte låter gnällig nu), det går inte att bli klok på vad som triggar kommenterarna att ta till tangentbordet. Nästa inlägg jag skrev, efter kommentarinlägget, var en ganska svavelosande, eh ... reflektion över Idolfinalen, något som också borde engagera ganska många.
Summa kommentarer på det: Noll.
Jag klagar inte, jag tycker bara att det är lite märkligt.
Apropå klaga, i likhet med de flesta av oss är jag just nu:
1. Stressad.
2. Astrött.
Om inte julen och julledigheten hade funnits hade vi varit tvungna att uppfinna något annat man firar och är ledig för, annars hade det bara inte gått.
Och, precis som jag hade på känn, för ganska precis ett år sedan gnällde jag om exakt samma saker. Som vanligt går livet i loop.

Adventsstiltje.

Jag var tvungen att pausa min Nike+ på morgonens springtur för att ta de här bilderna (klicka så blir de större). Det var som om naturen försökte ge en antibild av hur de flesta av oss har det, så här näst sista helgen innan jul.

Löparrundan var min första efter en rejäl förkylning, och den var tung.
Fem långsamma kilometer gör mig helt slut och förbi.
Och jag som sprang en mil relativt lätt i slutet på sommaren.
Jag känner mig som den personen i världen som har sprungit mest och kommit kortast.
I min utveckling, alltså.

För övrigt vill jag gärna tipsa om Anjos ljuvliga inlägg om sina sociala media-försyndelser. (Jag friar dig på samtliga punkter, Anjo.)
Och så vill jag önska dig en skön tredje advent. Det ska jag försöka ha nu.

Tillhör du riskgruppen?

Ofta är felskrivningar och felläsningar moder till de allra bästa nyorden. Så även denna gång när den käre Pseudonaja råkade få till det fantastiska begreppet vinterkröksjuka.
För att underlätta för Svenska Akademien skrev han även förklaring:
"Det beklagliga tillstånd som följer på den där sista snapsen som man borde ha låtit bli att ta på personalfesten, ty stora mängder av julmaten, som man förtärde, kommer upp igen (och den smakar inte lika bra på vägen upp som på vägen ner…)."
Säkerligen finns det en och annan av er där ute som just i detta nu är i riskgruppen.

Nyord, Svenska Akademiens Ordlista, Svenska Akademien, vinterkröksjuka

Världens största after ski-final, andra halvlek.

En dammsugning av Sveriges samlade artistiska talang resulterar alltså 2009 i ... Erik. Känns onekligen deprimerande andefattigt.
Men det fanns ett tragikomiskt underhållningsvärde i att se flickvännens ogenerade renommésnyltning när hon tyckte sig ha en given plats på scenen tillsammans med Erik under framförandet av vinnarlåten.
Och så lindras det desillusionerade av att se Agnes framföra Release Me, som är en välförtjänt Billboardstoppare. Det var väl så som hela idén med Idol var tänkt att fungera. Inte som med Marie Picasso, Daniel Lindström och (förmodligen även) Erik Grönwall.

Idol 2009, Erik Grönvall, Agnes, Release Me, Billboard

Världens största after ski-final, första halvleken.

Jag gjorde ingen större hemlighet av att jag tyckte det var bedrövligt att Tove åkte ut i semifinalen av Idol. De som haft någon artistisk kvalitet att tala om i den här omgången är, enligt mitt tycke, Tove, Mariette och kanske även Reza.
Finalist-Calle är en skön kille men en go stajl, men så mycket mer än en schyst after ski-lirare är han inte.
Erik, är en mer polerad, men tråkigare, after ski-entertainer vars främsta kvalitet är att han kan hålla ut en riktigt bra, hög och lång kattstryparton.
Men några riktiga artister är de inte. Det finns ingen intressant nerv hos dem överhuvudtaget.
I Eriks ofattbart själlösa och ospännande förstalåt, The Final Countdown, kunde man riktigt höra after ski-pjäxorna klampa "hårdrockar"-takten. Något mer okänsligt och gapigt har sällan setts.
Laila Bagge verkar alltid ha haft Barbie som stilideal och denna kväll var hon mer lik sitt ideal än någonsin. Till och med klänningen verkade vara en uppskalad version av Matteldockans. Och Lailadockan, liksom de andra två jurymedlemmarna, var så uppenbart programmerade för superlativmode. Deras patetiskt okritiska hyllningar får valfri plastdocka att framstå som under av integritet och självständigt tyckande.
Jag har hittills varit helt övertygad om att Erik kommer att vinna, men har tappat några procent i säkerhet eftersom Calle gjort betydligt bättre ifrån sig hittills i finalen. Hans With a Little Help From My Friends är kanske det bästa han gjort.
Å andra sidan verkar vinnarlåten vara skriven för Erik. Men å tredje sidan har alla vinnarlåtarna varit skrivna för aptrista artister, så det kanske är skit samma.

Idol 2009, Erik Grönwall, Calle Kristiansson, Laila Bagge, Anders Bagge, Andreas Carlsson, Idolfinal

Jag fiskar efter kommentarer

Det är kanske svårt att tänka sig att man kan bli nostalgisk över något som pågått sedan juni –07. Men så är det ändå.
Jag har bloggat i två och ett halvt år och känner att jag längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Det innebär tiden innan RSS-läsaren gjorde entré i mitt (och många andra bloggläsares) liv.
Jo, jag vet att det är praktiskt med RSS och jag skulle nog inte vilja vara utan den. Men när vi sitter där och lurkar bakom denna praktiska innovation glömmer vi så lätt av det som är (minst) halva grejen med bloggar.
För i takt med att fler och fler av oss maniskt skummar våra flöden, inte så mycket med lust och läsglädje längre, utan som om det vore något vi måste ta oss igenom, minskar alla sköna debatter och allt munhuggande i kommentatorsfälten.
Jag hade aldrig orkat skriva 1 449 inlägg (det här är det 1 450:e), som jag gjort hittills, (värst vad många parenteser det blev idag, då) om det inte hade varit för kommentarerna. Att bara skriva rakt ut i tomma luften utan att ha en aning om någon egentligen bryr sig, om du tycker bu eller bä, bra eller anus, flipp eller flopp, det hade i alla fall jag ledsnat på.
Kan vi därför inte komma överens om att vi bättrar oss (jag är usel själv) och skriver en kommentar lite oftare när vi reagerar på något som vi läser?
Om så än bara "Haha", "Knappast!" eller "Väl rutet", simpel respons är bättre än ingen alls.
Mitt förslag är därför att vi skriver minst två kommentarer om dagen from now on.
En liten kampanj för att hålla modet och orken uppe på våra favoritbloggare, helt enkelt.
Hur låter det? Kommentera gärna.
(Under tiden ska jag fundera på vad det kan stå på kampanjens bumperstickers.)

Du vet att du är i Göteborg när.

Aldrig känns det så mycket Göteborg som när Trafikradion brötar in i mitt bilradiolyssnande och rapporterar att det är köer i "Lönnbytönneln*", vid "Munndålsbrro**" eller på "Könnsbackaleden***".



* Lundbytunneln
** Mölndalsbro
*** Kungsbackaleden
övers. anm.

När man rotar i gamla bilder

kan man konstatera vissa saker.
Som till exempel att Johan och jag inte var så gamla när vi träffades.
När vi varit tillsammans i två månader åkte vi till Marbella och bodde i Johans föräldrars lägenhet. Då såg jag ut så här:

Och Johan så här:

Och så här snuttepluttegullekära var vi: