Jag lider av en galopperande mesighet. Någon tuffing har jag aldrig varit, men för varje år som går så blir det fler och fler saker som jag får katastrofkänslor inför. Jag har alltid bromsat mig ner för alla skidbackar och övningar som bungjump eller dykning är inte att tänka på. Numera kan jag knappt cykla i nedförsbacke utan att se mig själv ligga med krossad skalle i ett dike.
Idag var Frida och jag och red. Om inte hon hade propsat så hade jag med all säkerhet fegat ur det med, trots att jag ridit i en himla massa år.
Men när jag satte mig på hästryggen blev jag totalt trygg. Jag kände mig säker, modig och faktiskt även duktig.
Vi klättrade uppför steniga och leriga backar, vi snirklade oss igenom smala djungelstigar, vi hade bufflar som kom emot oss i full karriär och vi galopperade, ganska snabbt, på stranden.
Utan att jag hade ett endaste ångestkill i magen.
Sånt blir man så härligt hög av.
(Tro nu för guds skull inte att det var en speciellt avancerad tur, killen framför mig hade aldrig suttit på en häst förut.)
Vovven som retade upp bufflarna.
Ganska najs, huh?
Andra bloggar om: sport,
ridning, rädsla,
Gudars va härligt det ser ut. Inget luktar så gott som en häst.
SvaraRadera