Lite omotiverat gnäll, kanske?

Nyss tog jag en bild på mig själv, klädd i t-shirten som jag vann i Lottens adventskalender, lucka 12.
Jag hade förstås tänkt att lägga upp den här, men jag såg så himla sliten och eländig ut, så jag beslöt att jag skulle bespara dig denna syn (men tröjan var fin, tack Lotten!).
Det är varken originellt eller kul att gnälla över hur trött och stressad man är så här års, men så är det i alla fall.
Vi har kört ett djävulskt tempo på jobbet och har gjort två stora och prestationsångestframkallande kampanjpresentationer på två veckor.
Den andra i ordningen ska vara klar imorgon. Idag är stora skissaredagen.
När detta kombineras med alla övriga julbestyr och en del annat smått och gått blir det ... lite tajt.
I natt vaknade jag av att jag trodde att alla fönster i sovrummet stod vidöppna. Jag, som alltid vill ha iskallt när jag sover och oftast tycker att mitt duntäcke är för varmt, frös plötsligt så jag skakade.
– Åh, nej. Nu är jag också smittad, tänkte jag mellan tandhackningarna.
(Förutom förkylningar har fyra arbetskamrater magsjuka i familjen.)
Det känns bättre nu, men den där julledigheten hägrar mer än någonsin.

När jag läser igenom det här tänker jag på Ann som jag träffade igår och inser att jag ska vara förbannat glad över mina futtiga små "bekymmer". Stryk ska jag ha.