När man var yngre och inte så säker på var gränserna för när man fick bli förbannad och ledsen på riktigt gick, var det här en klassisk replik av någon som gjort eller sagt något taskigt:
–Har du ingen humor?!
Eftersom man (jag) inte ville vara en hopplöst humorlös glädjedödare, flinade man upp sig lite ansträngt och låtsades om det man utsatts för inte gjorde ont eller sårade.
Precis på samma sätt uttalar sig Katrin Zytomierska i en intervju som Cecilia Hagen gjort i Expressen:
CH: –Vilken är din avsikt med att såra människor? Att bli känd och därmed öka ditt marknadsvärde? Eller något annat? Vad får du ut av det?
KZ: –Humor. Att jag får skratta åt det.
I en artikel på Dagens Media berättas det idag om en bloggare (jag har ingen aning om vilken) som polisanmälts för grovt förtal.
Enligt artikeln ska hon "ha förtalat kända personer via brev till medier, privatpersoner och myndigheter".
Hon bemöter detta genom att förklara att:
"...det som jag publicerat på bloggen ska ses som humoristiska pikar."
Jag vet inte vad du tycker, men visst känns det som om det inte är så roligt med humor längre?
humor, förtal, Expressen, Cecilia Hagen, Katrin Zytomierska, Dagens Media
9 kommentarer:
Det är en svår fråga du ställer?
Det är som att fråga; "Sprit, är det gott?"
Ja, urschäkta, men jag ligger ju väldigt nära det ämnet...
Vad som är roligt ligger ofta förknippat med dagsformen. En sucking day är ingen Rosa Panternfilm i världen kul.
Men, du är väl närmast inne på begreppet "göra sig rolig på andras bekostnad". Eller elakhet som affärsidé.
För det finns egentligen ingen ursäkt. Jag hemfaller åt det. Ibland i mina bloggposter. Ibland i den så kallade verkligheten.
Då spelar det liksom ingen roll att det är "med glimten i ögat" eller "det får han tugga i sig".
Jag vet. Jag försöker leva som jag lär, men lyckas inte alltid.
En regel, en moralkodex har jag - att kunna möta den jag eventuellt hånat eller raljerat kring och säga samma sak igen - rakt i ansiktet.
Så om jag möter Ranelid, Guillou eller någon som eventuellt känner sig sårad, då står jag där, fast i blicken. Hoppas jag. Och då spelar det liksom ingen roll att "andra är värre".
Nä, istället för Anna Skipper, som Katrin Zytomierska var vad hon åt som i åtta veckor, så borde en boot-camp med Stefan Einhorn vara en fin julklapp.
En burk med 200 tabletter 20 mg andligt tillväxthormon följer med på köpet.
Nej, jag tycker inte att det är humor när någon så uppenbart anstränger sig för att såra en annan människa.. Shit happens ibland och man säger saker på skoj och det tas på fel sätt.. så är livet ibland... men att vara utstuderat elak och kalla det humor.. nej det går bort!
Näe, om det är det som är humor e ja inte me, som en viss Karlsson skulle ha sagt.
Jag hör till dem som tycker att man kan skämta om vad som helst, men det måste göras med finess. Jag kan till exempel skämta om syndrom och talfel, men det kan vara svårare för någon annan att göra det i min närvaro.
Det har blivit ok att mobba. I program som Idol sitter folk och uttalar sig om människor, ofta ungdomar, i förklenande ordalag. Det är tydligen "underhållning".
Jag ser inte det roliga eller det underhållande.
Jag tycker bara att det är ledsamt.
Jag tror att en det är en del av förklaringen till vad vi ser nu inom bloggsfären.
Vad jag försökte säga är att förtal och att medvetet såra andra människor inte är roligt i min bok.
Om jag nu var otydlig.
Humour lies in the eye of the beholder.
Jag såg ett klipp där Katrin fick gå ett par ronder mot en kvinnlig kickboxare. Katrin grät och det gjorde jag också. Fast av skratt.
Allihop: Visst kan man skämta om allting så länge det finns värme och fingertoppskänsla med i bilden. Visst kan man raljera. Visst är Mikebike fantastisk. Visst har jag också gjort mig lustig över en och annan kändis här.
Men det börjas gå över gränser i en oroväckande hastighet. När uppmärksamhet till varje pris är drivkrafen kan det börja bli riktigt otäckt.
Martin Ljung, Hasse & Tage, Sten-Åke Cederhök & Tomas von Brömssen samt Kalle Sändare. Det var humor.
@Ulrika - det är väl det som är lite av problemet; att den värme och fingertoppskänsla du beskriver tenderar att bli både glödhet hårdhudad ju närmare Stureplan man befinner sig.
Och helt sant, jag sätter mina egna standards och är min egen censor.
Så när jag liknar Nils-Petter Sundgren vid en känd figur från filmens värld, så blir det inte Clark Gable. Utan något, som jag tycker är roligare, men kanske inte särskilt snällt.
Skicka en kommentar