Glöggmingel med katastrofkänslor.

Visst.
Man vänjer sig vid att prata inför folk.
Jag har kommit väldigt långt, men så hade jag också ett utgångsläge i höjd med den absoluta nollpunkten.
Ändå så drabbas jag av en akut katastrofkänsla med inslag av total meningslöshet, ungefär en halvtimme innan det är dags.
– Det är väl INGEN som har lust att lyssna på det jag har att säga, är den upplyftande tankeslingan som loopar i huvudet.
Precis detta scenario upprepades ikväll, strax innan jag gick till DN:s glöggmingel, där det var meningen att jag skulle svara på några frågor på temat reklamtävlingar.
Inte kändes det bättre när jag kom till lokalen och insåg att den var proppfull av stenvalv och tjocka pelare. Med andra ord: chansen att någon skulle se eller höra något var minimal.
Och om det finns något som är värre än att tala inför en lyssnande publik, så är det att tala inför en publik som inte hör, utan vänder ryggen till och pratar i munnen på varandra.
Eftersom DN-Owe, som ställde frågorna, är en hedersknyffel, så gjorde han det absolut bästa av situationen.
Så jag tror säkert att det var en fem, sex stycken av de kanske hundra som var där som hörde ungefär vad jag sa.

Men som vanligt så kändes det rusigt bra när det var över.